Att benämna alla tänkbara ord är språkutvecklande. Barnen lär sig vad saker heter och kan på så sätt utöka sitt ordförråd och sin ordförståelse. I bästa fall. För ibland så kan det vara precis tvärtom. Jag kallar det för ”gissa vad jag tänker på?”
Det går till så här: En pedagog säger att den har sett ett djur i skogen och frågar barnen om de vet vad det kan vara för något djur? Barnen gissar björn, tiger, pelikan men pedagogen säger nej, nej, nej och släpper nästa ledtråd. ”Det är en insekt” och barnen gissar på fluga, vandrande pinne, löss… Och pedagogen säger nej, nej, nej och sådär fortsätter det i en evighet till något informellt världsrekord har satts. Till slut säger pedagogen att den har sett en tordyvel och några tålmodiga barn står kvar och tittar storögt, för de andra gav upp och stack iväg och lekte istället, antagligen för att det var roligare och mer utvecklande.
Jag känner igen den sortens utfrågning från min egen skoltid och minns att många av mina grundskollärare också höll på så där. Och jag kommer ihåg känslan av hur hopplöst det kändes när man bara inte kunde komma på vad det hemliga ordet var för något.
Ofta har jag undrat vad det är för någonting, denna gissningslek. Är det något som ligger i skolans undervisningstradition? Som vi i förskolan fått i arv? Eller är det så att en ”riktig fröken” ska låta så där? För det måste väl ändå vara mer utvecklande för barnen att man berättar, att de som vill kan komma och titta på en mycket stor, svart skalbagge som heter tordyvel. Och om något barn sen vill ha mer undervisning så kan man gå vidare och tillsammans söka djupare kunskap. För det tror jag är mer utvecklande, roligare och fångar fler barns intresse.
Och när man då fått upp barnens intresse och gett dem utrymme att fundera över den nya upptäckten så har man en bra utgångspunkt för att observera hur barnen delger varandra sina tankar. För om det finns ett rätt svar så är tanken inte obunden och fri utan hamnar snabbt i ett rättänkarmönster. Och då blir det bara tråkigt. Och eftersom läroplanen säger att förskolan ska vara rolig, så snälla ni som håller på så här: Sluta. Det räcker nu. Hitta på en retorik som istället får barnen att tänka och uttrycka sig fritt och spontant.
När ordet är fritt så sker det magiska möten och man kan upptäcka barnens innersta tankar. Vi ska visa dem ett genuint intresse, ställa öppna följdfrågor och lyssna aktivt.
Att lyssna noga utan att babbla är mycket bra att lära sig. Då menar jag inte bara pratglada barn utan mest pratglada förskollärare som jag själv. Några behöver lära sig att prata mer och uttrycka sig i det pedagogiska språket och några behöver lära sig att hålla truten och lyssna ordentligt. Vissa av oss vuxna tenderar att vara ”aktörer”. Vi älskar att oblygt prata och är supersociala, men vi missar hälften för vi glömde lyssna.
Och andra är ”dokumentärfilmare”, de hör, ser och minns allt. Men vi har ingen aning om vad de har för uppfattning, om vi inte frågar.
Som tur är så är barn inte så cementerade som vi vuxna. De kan vara pratiga eller blyga i olika situationer eller i olika perioder. Själv var jag blyg som barn men tyckte om att spela teater. Det viktigaste är att inte fastna i förbestämda mönster som släcker tanken utan istället utveckla nya roliga, innovativa sätt att tänka på.
Stagnerar den fria tanken så kommer vi bara att vara som vilket djur som helst. Gissa vilket djur jag tänker på? Eller förresten, gör inte det.