Samtal som svetsar samman

– Kommer ni ihåg hur det går till? Att det inte finns några svar som är rätt eller fel, att man får säga vad man tycker och att man får ändra sig under samtalet. Det handlar om att vi ska tänka tillsammans, säger hon.

Barnen nickar instämmande.

– Än så länge räcker vi upp handen så att ingen ska bli avbruten. Det behöver ni inte göra sen, när ni är lite större.

Innan hon sätter igång att dela ut bilderna ber hon barnen att inte säga någonting om bilden direkt när de får den, utan bara titta på den. Bilden föreställer en bebis, med krokiga horn på huvudet, som tittar bort i fjärran med glasartad, lite tom blick. Den nakna kroppen är täckt med tatueringar, till exempel en döskalle, ett stort hjärta och eldflammor. Några av barnen fnissar till när de ser den.

Till de yngre barnen, som är ovana att samtala på det här sättet, ställer Susanne Engman Albertsson ganska många egna frågor. För att få fram olika egna åsikter väljer hon frågor som ganska säkert ger olika svar. Hon fångar också upp barnens frågor och låter samtalet löpa vidare genom dem.

– Nu kommer jag att ställa en fråga som jag vill att ni alla ska fundera på en stund. Sedan behöver man inte prata om man inte vill. Frågan lyder: Tror du att den här bebisen är ond eller god. Och varför tror du det?

Direkt flyger flera händer upp i luften.

– Oj, det verkar som många av er funderat klart, säger Susanne Engman Albertsson.

Hon låter barnen svara i tur och ordning. Wilma tror att bebisen är god, för den ser snäll ut. Albin vill fundera lite till. Anton säger att han tror att den är ond.

– Varför tror du att den är ond? undrar Susanne Engman Albertsson.

– Den har horn, svarar Anton.

Susanne Engman Albertsson upprepar deras svar och antecknar i det stora blocket som hon har framför sig.

David tror också att bebisen är ond ”för den har en döskalle på byxorna och en djävul där”, säger han och pekar på bilden.

– Byxor tänker du där, mmm, säger Susanne Engman Albertsson.

Elin tror att den är ond ”för den har onda tatueringar och ser lite konstig ut”.

– Jag tycker den ser äcklig ut, säger hon sedan.

Alma tror att den är ond för att den har ”kedjor på armen och horn”. Men Sara tycker att bebisen är gullig och ser snäll ut.

– Om ni tänker att vi tar bort hornen, blir det samma då? undrar Susanne.

Nu börjar barnen ropa ut vad de tror. Susanne Engman Albertsson påminner om att man ska lyssna på varandra och räcka upp handen. Hon går varvet runt igen med frågan. Elin vill inte ändra sitt svar. Hon tror fortfarande att den är ond ”för att benen är så konstiga”. Alma vill ändra sig. Malte säger att bebisen är läskig ändå. Sara tycker att den ser ut som en vanlig bebis om man tar bort hornen. David tycker också att benen ser konstiga ut.

– Det kan nog vara en skugga där som gör att benen blir konstiga, säger Susanne Engman Albertsson, och ställer ytterligare en fråga:

Är det en flicka eller en pojke?

– En pojke, säger Albin.

Det tror Malte också, för den har en kille på magen.

– Eller jag vet inte…, säger han tvekande.

– Du ändrar dig lite grann där, bekräftar Susanne Engman Albertsson.

Anton tror att det är en tjej. Elin tror att det är en kille ”för tjejer gillar inte tuffa grejor. Dom tycker ju om tjejiga grejor som rosa och glitter och sånt där”.

David tror att bebisen är både tjej och kille ”för den ser ut som en kille men har ett hjärta på magen”.

– Det gör jag också, ropar Nilo. Karin gissar också på kille men vet inte varför. Man behöver inte veta varför man tror en viss sak, säger Susanne Engman Albertsson.

– Tjejer kan ha tatuering, säger Sara, när det är hennes tur att svara.

Vem tror ni har gjort tatueringarna? frågar Susanne Engman Albertsson nästa gång.

– Hennes mamma, säger Alma. ”För man får inte göra tatueringar utan att fråga”.

– Är det mamman som bestämmer, tänker du? undrar Susanne Engman Albertsson.

– Ja.

– Bebisarna kan ju inte så mycket när de är små så mammorna gör ju allt åt bebisarna, säger Elin.

De flesta flickorna runt bordet tror att mamman gjorde tatueringarna men pojkarna gissar på pappan ”för att killar gillar tatueringar och papporna bestämmer i familjen”.

Susanne Engman Albertsson spinner vidare och frågar om de tror att bebisen var med på det och ville ha tatueringar.

– Bebisen tyckte nog att det var snyggt, tror Elin.

De flesta svarar att de tror att bebisen tycker att det är okej med tatueringarna.

– Bebisar minns ju typ inget och den kanske försvinner när den blir äldre, säger David.

– Ja, eller nej eller ja, tvekar Albin, när han får frågan.

– Man behöver inte bestämma sig. Det är bara en fundering, säger Susanne.

– Vissa tycker att de är tuffa. Min pappa har mycket muskler men han har inga tatueringar. Men vissa killar kanske ser tuffare ut i såna, funderar Elin.

– Tror du bebisen tänker så, att den vill se tuff ut? frågar Susanne Engman Albertsson.

– De kanske tycker att de är vackra. Min syssling vill se vacker ut för alla killar, så hennes jobbarkompisar kallar henne Supersnälla Silversara. Hon heter Sara, säger Elin.

Det har gått 20 minuter nu och några av barnen gäspar och börjar skruva på sig på trästolarna. Men Susanne Engman Albertsson vill ställa en sista fråga: Hur tror du att bebisen känner sig?

Anton tror att den känner sig okej. Karin håller med. Wilma tycker att den ser lite besviken ut. Alma instämmer. Elin tycker att den ser lite förvirrad ut ”kolla på ansiktet”, säger hon och visar.

– Jag tror så här att mamman och pappan har lämnat bebisen helt ensam i huset och att han känner sig ensam, säger David.

Sara tycker att bebisen ser lite ledsen ut.

– Till slut skulle jag bara vilja höra om någon av er har ändrat sig om den första frågan, den om bebisen är ond eller god? säger Susanne Engman Albertsson, och påminner om vad de svarade från början, som hon har antecknat i blocket.

Alma har ändrat sig från ond till god. Det har David med. Och Elin.

– Tänk att man kan ändra sig. Det tycker jag är spännande, säger Susanne Engman Albertsson.

Vissa står fast vi det som de tyckte från början.

– Tar man bort tatueringarna skulle den se snäll ut men annars är den ond, säger Albin.

Nu ska barnen få gå iväg och hämta frukt till fruktstunden men innan dess tackar Susanne Engman Albertsson för ett fantastiskt ”supersuperbra” samtal.

– Jag är verkligen jättenöjd, säger hon, när vi slår oss ner vid ett bord i rummet intill.

– Det här med att det kom fram en massa olika tankar. De var så duktiga.

Det är just det som hon uppskattar så mycket i samtalen med de här yngre barnen, säger hon. Att de är så ohämmade och inte låter sig styras av varandra. När de kommer upp i åren brukar det alltid vara någon som påverkar de andras åsikter.

Susanne Engman Albertsson har arbetat med sokratiska samtal i tolv år nu och är övertygad om att det betyder mycket för hur snabbt man får ihop barngruppen och för hur det sociala samspelet fungerar. I den här förskoleklassen känner några av barnen varandra sedan tidigare, men inte alla. Ändå var det inga problem att få fart på det första samtalet i förra veckan som utgick från sagan Grodan och främlingen.

– Då blev det mycket diskussioner om att man kan lukta illa, till exempel. Det var ett bra samtal men det här var ännu bättre.

Här, på Mimer, använder man sokratiska samtal i alla årskurser, till och med nian, och även i personalgruppen, för att stärka sammanhållningen.

– Vi brukar börja med de äldsta barnen i förskolan, men just nu har vi ingen personal i förskolan som har gått utbildningen.

– Jag tycker att samtalen är jättebra. Barnen lär känna varandra på annat sätt när de får uttrycka sina åsikter, lyssna och reflektera. De som pratar mycket får lära sig att lyssna på de tystare barnen. Vill man inte säga så mycket kan man ändå vara delaktig genom att lyssna och fundera. Och det finns så mycket som man kan få in i samtalen, som olika teman och ämnesområden.

Matematik fungerar exempelvis jättebra, med alla olika former, säger hon. Man kan utgå från en bild, eller en dikt eller lite vad som helst.

Med de yngre barnen brukar samtalen vanligtvis pågå i max 15 minuter med högst tio barn i gruppen.

Susanne Engman Albertsson brukar ladda upp med ett rejält batteri frågor innan eftersom man aldrig kan veta vart samtalet tar vägen. Efteråt brukar barnen få rita eller dokumentera samtalet på något vis.

Hon säger att det är viktigt att tänka på att vissa bilder och berättelser kan väcka saker hos barnen som kan vara svåra att hantera.

– Jag har inte upplevt det själv med några barn, men när vi var på studiebesök i USA var jag med om samtal i personalgruppen som väckte mycket jobbiga känslor. Det blev nästan som terapi, säger hon.

Susanne Engman Albertsson vill gärna sprida samtalsmetoden till fler förskolor och skolor eftersom det är bra att kunna utbyta erfarenheter med andra.

– Ibland behöver man lite ny påfyllning, säger hon. Och jag tror helt klart att det är ett jättebra arbetssätt.

Fotnot: Alla barnens namn är fingerade.