Tecken gör alla tryggare

Inne på avdelningen Giraffen sitter barnskötaren Madelene Johansson och läser en saga tillsammans med Noel. De började med en bok om traktorer, men Noel tycker att sagoboken om ett ägg och en anka är intressantare. Samtidigt som hon berättar förstärker hon orden med tecken. I andra delen av korridoren lägger springvikarien Nina Aleksic memory på en läsplatta tillsammans med tre pojkar. Jonas har precis börjat på avdelningen. Han kan ingen svenska utan förstår bara tyska. Med bilder, ord och tecken både på tyska och svenska kommunicerar Nina och Jonas. Det är bra att få vila i sitt eget språk en stund och då är en läsplatta ett bra hjälpmedel. De andra barnen kan hänga med genom tecknen. Nu är det Adams tur att testa ett annat spel. Kan han pricka rätt ballong när att han ser tecknet och hör ordet?

– Jag vann och fick en stjärna, säger han stolt.

På Mellangårdens förskola i Bengtsfors kommun har personalen använt stödtecken eller AKK – alternativa komplementtecken i cirka sju år. Enligt Gunvor Håkansson, specialpedagog, använder alla förskolor i kommunen tecken, i varierad grad. Hon såg fördelarna när all personal på en avdelning började använda sig av stödtecken.

– Det gjorde gott för alla barn och vuxna, inte bara för den som hade svårt med de talade orden, säger hon.

Sedan dess arbetar kommunen medvetet med kommunikation och tecken på förskolorna. Små barn har ännu inte förvärvat det verbala språket, men via tecken kan de ändå göra sig förstådda. Alla har ett språk inom sig. De små kan dock inte förmedla det till omvärlden och det är ofta frustrerande. Det är bra för självförtroendet att lyckas kommunicera. Att bli förstådd gör också att de känner sig tryggare. Språk är identitet.

– Syftet är att alla ska kunna kommunicera – vad de vill, när de vill och till vem de vill, säger hon.

De upptäckte också att stödtecknen är bra för flerspråkiga barn. Tecknen bygger broar mellan det nya och gamla språket. Barnen kommer också snabbt in i det nya språket.

– Det tar bara några dagar så har de börjat snappa vad tecknen betyder och eftersom de andra kan tecken kan de börja samspela direkt, säger hon.

Både de små barnen och de flerspråkiga släpper tecknen så fort de kan tala. Men om de leker med något barn som inte förstår använder de tecken igen.

– Barnen är medvetna om vilka som inte kan. Ett äldre barn tecknar till ett mindre barn och pratar samtidigt med en jämnårig. Det innebär att alla alltid kan leka med alla och ingen blir utanför på grund av svårigheter att tala, säger hon.

En annan fördel med att alla, både pedagoger och barn, kan tecken är att när det kommer ett barn som har språkstörningar, har försenad språkutveckling eller har någon neurologisk diagnos som försvårar verbal kommunikation så står de alla förberedda. De gör alltid en kartläggning och handlingsplan utifrån varje barn men de har redan kunskapen kring tecken och kommunikation.

– Ett halvår utan att kunna göra sig förstådd eller förstå är en katastrof i ett litet barns liv, säger hon.

Nu har det blivit dags för samling på avdelningen. Förskolläraren Jenny Fridh sätter sig med barnen i en ring runt sig i samlingsrummet. Bakom henne hänger alla sångerna. En del barn valde alltid samma sång. Det berodde inte på att de gillade just den så skarpt utan det var den de kunde uttala. Nu kan barnen gå fram och plocka ner den sång de vill sjunga.

Alla barn är ännu inte på plats efter sommaren så i dag är de ganska få. De brukar i och för sig dela upp gruppen. De utgår efter mognad och språkutveckling, inte alltid efter ålder. Då får gruppen det bästa samspelet.

Barnen på förskolan är ett till fem år. För att alla ska få vara sig själva får syskon gå på olika avdelningar. Noel som är ny vill inte slå sig ner. De andra barnen förstår, men låter sig inte störas utan de sitter lugnt kvar och sätter igång med sången. Jenny Fridh ber Elsa räkna igång namnsången. Varje gång hon tilltalar barnen tecknar hon första bokstaven i deras namn. Efter namnsången ber hon Adam räkna barnen och sedan är det dags att ta fram tygpåsen. Varje gång ett barn plockar upp ett föremål ur påsen allt från en noshörning, en krokodil till Pippi Långstrump och en nalle sjunger de sången och gör tecken till. Alla barnen hänger med, även Jonas från Tyskland förstår och när han får upp bilen kan han också göra rörelserna. ”Jag hamrar och spikar och gnider min fil.” Efter slutsången går Leo ut och hämtar frukten. Jenny Fridh frågar barnen vad de vill göra ute. Ett barn vill cykla, ett annat vill åka där bak på cykeln och ytterligare ett ska gräva i sandlådan.

När barnen försvunnit ut på gården berättar Jenny Fridh och Gunvor Håkansson att så här års tecknar barnen inte lika mycket. De bästa tecknarna har börjat skolan och de nya barnen behärskar ännu inte tecknen. Många är också ringrostiga efter sommaren. Nästa steg, enligt Gunvor Håkansson, är att involvera föräldrarna i större utsträckning. Redan nu arbetar de med veckans tecken och på några förskolor har de genomgångar på föräldramöten. Men det har inte varit tillräckligt för att få igång tecknandet på hemmaplan. Tanken är att dra igång en föräldrautbildning. För att hålla tecknandet levande bland personalen har hon varje termin nybörjar- och fortsättningskurser.

– Det är förhållandevis lätt att dra igång saker. Den stora utmaningen ligger i att hålla igång engagemanget och få en fördjupad kunskap, säger hon.

Enligt Jenny Fridh behöver de som kan hela tiden ny inspiration och påfyllning.

– För att utvecklas behöver vi hela tiden lära nya tecken till nya sånger och för att kunna arbeta med nya teman, säger hon.

När personalen började med tecken var det många som kände sig dumma och fåniga. De tyckte det kändes obekvämt att göra tecken samtidigt som de talade. Numera är det en naturlig del av kommunikationen. Råkar de teckna fel blir de snabbt tillrättavisade av barnen. En del tecken är snarlika.

– Jag frågade en pojke om hans pappa arbetade som brandman. Han såg förvånad ut och när pappan kom berättade pojken skrattande att jag frågat om pappan arbetade som tupp, säger Gunvor Håkansson.

Ute på gården finns även barn och personal från avdelningen Zebran. Förskolläraren Laila Andersson håller precis på att prata och teckna med Roy som är flerspråkig. Hon kan i dag inte förstå hur hon klarade sig utan tecknen. En av vinsterna är att det blir lugnare i barngruppen.

– När vi kommunicerar med tal och tecken måste vi tala långsamt. Det gör att vi själva blir lugnare. Vi blir också tydligare eftersom vi måste titta på varandra, säger hon.

Dessutom är tecknen ofta kärleksfulla. Ordet snäll tecknas med att handen ömt stryker över kinden. Tecknen förstärker också det positiva i samspelet, anser Laila Andersson. När ett barn pratar och ett annat också vill säga något ber de bara det barnet vänta med ett tecken och då behöver de inte avbryta det pratande barnet. Personalen behöver heller inte alltid ropa till varandra om de vill säga till någon som står längre bort istället kan de teckna, det sänker automatiskt ljudnivån.

På Mellangårdens utegård har barnen gott om plats att vara. De kan leka avskilt samtidigt som personalen har uppsikt. Just nu cyklar en del barn, några är i sandlådan och vissa hoppar höjdhopp inspirerade av OS. Vid rutschkanan förklarar en pojke för Jenny Fridh vad som hände igår. Han har ännu inget talat språk utan visar med tecken att han i går blev rädd när ett gevär gick av i närheten. Innan lunch är det hans tur att vara veckans ”fröken”. Det innebär att han väljer sång och presenterar maten. Det är bra för självförtroendet att klara av samma sak som de andra barnen, enligt Jenny Fridh.

Inne på Zebran häller förskolläraren Britt-Marie Aspmark upp soppa till barnen runt bordet. Hon försöker få en pojke att fråga de andra barnen om de också har en sparkcykel.

– Jag uppmuntrar dialog mellan barnen istället för att de bara pratar med mig, säger hon.

En bra ljudmiljö är A och O för språkinlärning. De har dämpat ljud med tennisbollar på stolarna och textilier. På Giraffen äter barnen i olika rum för att skapa samtalsutrymme. Vissa barn har svårt med många intryck, därför är rummen här på Zebran avskalade.

Båda avdelningarna laddar sina rum för att uppmuntra till kommunikation och samspel. Det finns färdiga lekar för dem som behöver det stödet. För att vara anpassade till barnen görs rummen om vid behov. Ett schema med bilder och tecken uppsatt på väggen beskriver dagens aktivitet. Det gör dagen förutsägbar.

I hallen på Zebran finns uppsatta bilder i vilken ordning ytterkläderna ska på. Dessa fungerar som förstärkning som ger barnen inre bilder för att lyckas med av- och påklädning.

Under hösten ska Zebran skapa en affär, ett bra sätt att stimulera samspelet mellan barnen. På Giraffen sitter oväntade tecken och bilder uppe för att stimulera till kommunikation. Enligt Gunvor Håkansson är det viktigt att skapa relation och förvänta sig kommunikation. ”Att göra små roliga ställen, skapa samspel och få barns ögon att glittra - det är språkstimulerande.”

– Läroplanen ställer en mängd krav på oss. Inget går att uppfylla om vi inte lyckas kommunicera med varandra, stora som små, säger hon.