Det hade varit oroligt tiden före branden: bråk, ­bilbränder och skadegörelse under helgerna.

— Skolan var förfärligt nedgången. Varje måndag morgon låg det skräp på skolgården. Att miljön är sunkig är en signal till ungdomarna om att man inte är behövd. Den hopplösheten kan ställa till med mycket elände, säger Eva Persson, rektor i Gråbo.

Tidigare på terminen hade det brunnit i en del av skolan och verksamheten hade precis kommit igång efter saneringen.

Att det skulle brinna igen kom inte som någon överraskning, men förödelsen var ändå svår att ta in. 60 procent av lokalerna gick förlorade.

— Jag kände ­uppgivenhet, hela vår länga var borta. Många kollegor var jätteupprörda men jag fokuserade mest på hur vi skulle lösa situa­tionen för eleverna, minns läraren Emma Ryrlén.

Elever, personal, föräldrar och politiker. Alla kände att det fick vara nog. Ilskan ledde till storsatsningar.

— Branden blev en riktig väckarklocka, uppslutningen från samhället var otrolig, ­säger Eva Persson.

Insatserna gav effekt. I dag, nio år senare, är den stora högstadieskolan jämnad med marken och eleverna fördelade på tre nya mindre F—9-skolor. Scenförändringen är total på Ljungviksskolan där Eva Persson är rektor.

— Det är så otroligt lugnt här. Eleverna känner en stolthet över skolan och reagerar om det är ett litet streck på ett bord. Det är fantastiskt att det gick att vända det förfärliga till något positivt, säger hon.

Ljungviksskolans fasad är av icke brännbart material, alla ytor hålls numera rena från skräp och lösa föremål och utrymningsrutinerna är välrepeterade. Men viktigast är att ge möjlighet till diskussioner efter de få incidenter som trots allt skett.

— Papperskorgsbränder kommer aldrig att upphöra helt, det vore naivt att tro. Men det beror mycket på hur man hanterar det. Det är viktigt att samla eleverna och låta dem reflektera kring vad ­branden kan bero på, säger Eva ­Persson.

Brandlarmet tjuter i klassrum och korridorer. Utrymning och uppställning på skolgården. Branden i en papperskorg är snabbt under kontroll och skoldagen kan fortsätta som planerat medan röklukten vädras ut. Alla vet att det snart kommer att brinna igen.

Sådan är situationen på många av landets skolor.

— Det är förödande att varje dag gå till en arbetsplats där det när som helst kan börja brinna. Det är som ett minfält där man aldrig vet om det kan smälla, vilket skapar en otrolig inre stress och oro, säger ­Johanna Pålsson, brandskyddsombud på Lärarförbundet i Göteborg.

De upprepade anlagda skol­bränderna är ett stort arbets­miljöproblem — både för elever och personal. Johanna Pålsson möter frustration över att de också medför att värdefull undervisningstid går förlorad. Tid som måste jobbas igen.

— Det finns ingen lärare som inte har en pressad arbets­situation i dag. Finns det dess­utom en osäkerhet om det kan börja brinna när som helst blir situationen ohållbar. Då är det en tidsfråga innan man får kostsamma sjukskrivningar.

70 procent av landets lärare har varit med om en brand på deras arbetsplats, visar statistik från Brandforsk, Styrelsen för svensk brandforskning. Det är nivåer som ingen annan yrkesgrupp är i närheten av.

— Det finns ingen arbetsplats där det brinner lika ofta på arbetstid som i skolan, det handlar om hundratals anlagda bränder per år. På alla andra arbetsplatser skulle en anlagd brand leda till ett enormt rabalder, säger Björn Björkman på Brandskyddsföreningen, som är knuten till Brandforsk.

Föreningen anser att det finns en uppgivenhet och oroväckande hög acceptans inför bränderna.

— Vi möts många gånger av en överslätande attityd. Skolpersonal uppger att de inte har problem med bränder men när vi frågar vidare visar det sig att det faktiskt brinner då och då. Man tycks se det som något man får räkna med, säger Björn Björkman.

Johanna Pålsson bekräftar Brandskyddsföreningens bild, men konstaterar att det är väldigt varierande hur skolorna jobbar med brandskyddet.

— Jag skulle önska att arbetsgivarna generellt tog de här frågorna på större allvar, att vuxenvärlden visade att det ­råder nolltolerans. Många rektorer vill inte få dåligt rykte och väljer att inte agera fullt ut. Men det handlar ju om att nonchalera en eventuell mordbrand.

Hon betonar hur viktigt det är att personalen inte alltid själv värderar hur allvarlig en incident är utan följer skolans rutiner vid en brand. Händelsen ska anmälas till Arbetsmiljöverket som ett allvarligt tillbud, polis eller sociala myndigheter ska kontaktas och man bör ta hjälp av räddningstjänsten för att få utbildning.

De anlagda bränder som ­redovisas i statistiken i rutan här nedan är bara toppen på ett isberg, enligt Björn Björkman. Många gånger släcks eld­svådan av någon i personalen utan att det blir en räddningsinsats eller att den anmäls till myndigheterna.

— Skolorna vill klara av sina egna problem. Jag har träffat vaktmästare som begärt andningsskydd från arbets­givaren för att kunna släcka alla småbränder. I ett fall handlade det om ett 40-tal på ett halvår, berättar han.

Det finns ett gemensamt mönster på skolor där det brinner. De har ofta brottats med andra problem som skadegörelse, mobbning ­eller småstölder en tid innan branden.

— På skolor där eleverna trivs och blir sedda brinner det inte. Därför är det viktigt att vuxenvärlden vågar se, höra och agera, säger Björn Björkman.

Här jobbar förskolläraren Jacob Packalén Rosberg, 28 år. I februari i år blev han klar med sin förskollärarexamen, efter 3,5 års studier på Linköpings universitet. Något han länge trodde var en omöjlighet eftersom han har dyslexi.

Jacob Packalén Rosberg har svåra minnen från sin egen skoltid. Inte från förskolan — där kände han sig aldrig utanför eller mindre smart än sina kamrater. Men i grundskolan fick han snabbt dåligt självförtroende. När han berättade att han hade dyslexi fick han ofta höra: »Så du är dum i huvudet eller?«

Då, för drygt 20 år sedan, fanns det inte lika mycket kunskap om dyslexi som i dag.

— På lågstadiet rev min lärare ut sidorna ur min skrivbok vid ett tillfälle. Hon läste högt inför hela klassen med alla mina stavfel. Alla skrattade. Jag och en tjej i klassen, som också hade dyslexi, blev väldigt utsatta, säger Jacob Packalén Rosberg.

Hans dyslexi och lite speciella intresse för träd, växter och exotiska fåglar räckte för att han skulle bli betraktad som udda. Han blev mobbad under hela grundskolan — i synnerhet på högstadiet.

— När jag var yngre kände jag verkligen att min dyslexi var en belastning. Den skapade frustration och ilska och jag blev sur och ledsen.

Nu skulle han inte vilja vara utan den.

— Jag tänker på ett annorlunda sätt och kan numera uttrycka mina tankar så andra kan förstå.

Dyslexin hjälper honom att se olikheter hos både barn och vuxna som styrkor och inte som svagheter. Att förklara komplexa ­saker för sina förskolebarn på alla tänkbara sätt ger honom en otrolig kick.

— Jag får så mycket energi av att se när det går upp ett ljus för dem.

Nu är det frukost. En doft av nybakat bröd ligger över förskolans gård. Jacob Packalén Rosberg står vid ett bord och hjälper några femåringar att skära upp de varma frallorna.

— Har du tvättat händerna? frågar han Frida Romerius. Hon nickar och håller upp händerna.

Barnen brer omsorgsfullt smör på bröden, tar ost och marmelad och går sedan och sätter sig vid femåringarnas bord runt husknuten.

En stor del av verksamheten på den föräldrakooperativt drivna förskolan sker utom­hus. Oavsett årstid äter och sover barnen utomhus, så länge det inte är för kallt.

När Jacob Packalén Rosberg ringer i den stora mässingsklockan vid förskolans ingång kommer åtta barn i 4—5-årsåldern springande. Det är dags att gå på äventyr i skogen och kohagarna.

På vägen genom skogen får barnen ta ­med händerna runt en blekbalsamins fröskida. Barnen blir överrumplade och skrattar när det kittlar till i handflatan då växten sprätter i väg sina frön.

I kohagen stannar Jacob Packalén Rosberg framför en pampig rödek. Han beskriver skillnaden mellan bladen på skogsek och röd­ek och låter barnen känna. Sedan visar han upp ekollonen.

— Rödeken har en liten hatt som min keps. Skogsekens hatt ser mer ut som brand­hjälmarna vi har på förskolan, förklarar Jacob Packalén Rosberg.

Vid björken berättar han att det också ­kallas tvålträd.

— Tror ni att det är för att det växer tvålar på trädet? frågar han.

Barnen skrattar och skakar på huvudena.

— Nej, men om man tar bladen och gnuggar dem mellan händerna med vatten så bildas det ett skum precis som när ni tvättar händerna med tvålen från tvålautomaten på förskolan. Det beror på att björken innehåller ett ämne som heter saponiner och som kan finnas i tvål.

Jacob Packalén Rosberg berättar målande om träden och växterna i hagen. Han låter barnen se och känna och ger dem liknelser till annat som kan hjälpa dem att förstå det han berättar. När han senare har en minnes­lek på en filt har barnen full koll på vilka växtdelarna är.

Efter maten, tillbaka på förskolan, kryper de stora barnen upp i soffan med Jacob för en sagostund medan de små sover i vagnar eller utomhussängar.

— När barnen ska beskriva mig för sina föräldrar har flera sagt att jag ser ut som en jultomte och är bra på att läsa, säger han med viss stolthet i rösten.

När han ser tillbaka på sin egen skoltid konstaterar han att han trots svårigheter lyckades ta sig igenom grundskolan och gymnasiet.

— Jag lyckades bevara en bra självkänsla tack vare att mina föräldrar alltid visat att de uppskattat mig som jag är.

Jacob Packalén Rosberg studerade på ett naturbruksgymnasium med trädgårdsinriktning. På fritiden var han engagerad i fält­biologerna, både internationellt och nationellt.

Efter gymnasiet arbetade han i plant­skolor och parker. Han drev också pedagogiska projekt med barn, bland annat som trädgårds­pedagog på Rosengårdsskolan och Örtagårdsskolan i Malmö och med femte­klassare i ett naturprojekt i Linköping.

— Jag hade två stora intressen i livet: träd­gård och pedagogik. Jag ville att barnen skulle få en relation till naturen och känna sig trygga där.

Efter ett års studier till natur- och friluftsguide på Jämshögs folkhögskola var hjärnan full av pedagogiska tankar och pusselbitar som han ville bygga vidare på. Men hur skulle det gå till?

— Jag trodde aldrig att jag skulle klara att läsa på högskola. Bara tanken gjorde mig livrädd. Att jag som läste så långsamt skulle kunna läsa långa faktatexter kändes helt omöjligt.

Men flickvännen peppade och övertalade honom att studera till förskollärare.

Komvux blev en viktig vändpunkt. Där mötte han för första gången en speciallärare som ställde frågan: »Hur ska vi göra för att det ska bli bra för dig?«

Han fick talsyntes på datorn i skolan och studielitteraturen som ljudböcker.

— Tänk om jag hade haft det i grund­skolan. För mig var det en revolution att lyssna på ljudböcker. Allt blev så mycket roligare och jag slukade böckerna.

Talsyntesen på datorn läste upp hans skrivna texter. Han slapp vara beroende av att andra läste hans texter och upplevde plötsligt att det var roligt att skriva.

— Om jag hade skrivit: »Det var tre strudenter som skulla ga« hörde jag att det lät tokigt och kunde rätta själv.

Från ett svagt G i svenska på grundskolan hade han nu MVG i svenska C på komvux. Och hösten 2012 började han på förskollärarprogrammet i Linköping.

Nu hade han koll på vad han behövde. Via den lokala samordnaren på universitetet fick Jacob Packalén Rosberg tillgång till olika datorprogram och talsyntes. Han kunde låna kurslitteratur på ljudbok via statliga Legimus.

Vecka för vecka lade han upp en tydlig planering för att inte bli stressad. Han hade ständigt kurslitteraturen i hörlurarna vart han än gick.

— Jag packade ofta min ryggsäck med mat på morgonen och promenerade flera mil samtidigt som jag lyssnade på facklitteraturen. Genom att gå och lyssna samtidigt tog jag lättare till mig kunskapen.

Jacob Packalén Rosberg skrev upp stöd­noter och ljudspår och kollade exakta citat eller diagram i böckerna på biblioteket.

— Under de två första åren på lärarutbildningen kändes det som min hjärna växte flera decimeter. Tidigare hade jag inte läst så mycket skönlitteratur utan mest fackböcker om växter och fåglar. För mig kändes det så häftigt att ta igen allt jag missat i skönlitteraturen.

Idag läser han minst en ljudbok i veckan. Och njuter även av tjocka romaner på avancerad engelska. Han säger att utvecklingen av hjälpmedel har varit enorm under de senaste åren. Stödet och bemötandet av dyslektiker har också förändrats, upplever han.

— Men jag önskar att högskolorna erbjöd alla, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte, flera former att uttrycka sig. Kanske skulle de erbjuda både »ett vegetariskt och ett veganskt« alternativ till sals­tentor och korvstoppning så alla fick ­möjligheter att visa sin kunskap.

Monica Svalfors, nationell samordnare för pedagogiskt stöd vid Stockholms universitet, är dock övertygad om att det finns ännu fler med funktions­nedsättningar på lärosätena.

— Vi vet att det finns ett mörkertal. Det handlar bland annat om de studenter som av olika skäl inte vill ta kontakt. En del vill dölja sin funktionsnedsättning för lärare och andra studenter, säger Monica Svalfors.

Vissa elever med funktionsnedsättningar klarar grundskolan och gymnasiet med mer eller mindre stöd. Men på högskolan blir det stopp för många ifall de inte efterfrågar det stöd de har behov av. Det kan leda till att de snabbt kommer efter och tvingas hoppa av.

— En del kontaktar tyvärr sina lärare först när det drar ihop sig till tentor.

Men att det finns ett mörkertal i statistiken behöver inte vara negativt. En ljuspunkt som Monica Svalfors ser är att kunskapen om funktionsnedsättningar har ökat. Lärosätena har, enligt henne, blivit bättre på att erbjuda mer generella stöd. För studenter med vissa funktionsnedsättningar kan generella åtgärder räcka långt. De kan lösa sin anpassning med hjälp av exempelvis lärare eller bibliotekarier.

Men studenter som behöver mer omfattande anpassningar måste i god tid kontakta den lokala samordnaren på sitt lärosäte. Det kan exempelvis ta ett par månader att få studielitteratur inläst ifall den inte finns som ljudbok eller i punktskrift. All in­läsning sker via den statliga myndigheten för tillgängliga medier och studenterna får del av materialet genom låne-id på legimus.se.

Annelie Högström på Linköpings universitet ingår i det nationella nätverket av lokala samordnare för pedagogiskt stöd till studenter med funktionsnedsättningar.

— Det har hänt mycket bara under de senaste fem åren. Studenterna är mer rättframma och många har med sig utredningar av funktionsnedsättningar från tidigare skolgång. Det är jättebra. Ingen ska behöva skämmas utan de ska ha samma villkor som andra studenter, säger hon.

Johan: En sak jag har lärt mig är att lyssna på kroppens signaler

Jag är grundskollärare och jag har alltid jobbat med de tyngsta eleverna. Med dem som är utagerande och slåss, de som knappt fattar vad skola är. Men jag är rätt bra på det, jag kan de här killarna och tjejerna.

För några år sedan blev det för mycket. Jag hade pluggat extra och börjat på en ny skola. Det var konfliktfyllt. Eleverna kunde plötsligt slå sönder stolar och välta böcker, eller ge sig på oss med knytnävar.

Jag hade svårt att somna på kvällarna och vaknade tidigt på morgnarna. Till slut kunde jag knappt tänka alls. Kände bara ångest inför att gå till skolan.

En morgon när jag tog bilen till jobbet svartnade allt. Plötsligt märkte jag att jag körde på vänster sida av vägen.

Läkaren sa att jag hade katastrofala ­värden och sjukskrev mig direkt för ut­mattningssyndrom. Jag hade tydligen gått in i väggen, som det heter.

Jag fick sömnmedel och anti­depressiva läkemedel och jag började i samtalsterapi. Då bröt jag nästan samman, allt jag samlat på mig genom åren bara vällde fram.

Men det som räddade mig var nog mina hundar. Utan dem hade jag legat utslagen hemma. Vi åkte ut till skogen varje dag och tog långa promenader i friska luften. Hundar pratar inte. Det var så skönt.

Efter två månader tvingade jag mig själv att åka till skolan och förklara för eleverna och personalen varför jag var borta. Det var skitjobbigt. Man känner ju på något sätt att man har misslyckats och svikit dem. Men det var bra att jag gjorde det.

Någon månad senare började jag gå på personalens torsdagsfika. Det var skönt, för det var så kravlöst. Man kunde bara sitta där och fika och lyssna på vad folk sa.

Jag blev alltmer sugen på att ge jobbet en chans till. Jag vet ju att jag är duktig på det jag gör.

Ett halvår efter min blackout prövade jag att arbetsträna några timmar om dagen. Jag ökade till 25 procent, sedan till 50 och så småningom till 75 procent. Planen är att jag ska vara tillbaka på heltid den här hösten.

I skolans värld är det alltid skriande brist på folk. När man är på jobbet rycker alla i en. Då gäller det att kunna säga ifrån. Att kunna förklara att »nej, jag jobbar bara 25 procent, jag kommer inte att gå på alla möten, jag tänker fokusera på eleverna när jag är här«.

En sak jag har lärt mig är att lyssna på kroppens signaler, att inte kämpa på för länge. Och att inte ha för bråttom att börja jobba för fullt igen.

För mig har det tagit tre år att komma tillbaka. Det tror jag har varit jävligt bra.

Sten: Den sista tiden innan pensionen skulle jag vilja göra något annat

Jag är specialpedagog i en liten klass med utagerande elever och har jobbat länge med det. Men på senare år har man blandat barn med adhd huller om buller med grovt autistiska barn. Det handlar inte längre om undervisning, utan om att förvara barnen och släcka ­bränder.

Jag har länge haft sömnsvårigheter och blivit alltmer glömsk. En gång kände jag inte igen min systerdotters man, som hon har ­varit tillsammans med i tio år. Men jag har bara fortsatt att jobba på.

Det var en vikarie som förra hösten sa åt mig att jag måste söka läkare. Jag hade skyhög puls, högt blodtryck och förmaks­flimmer. Jag kördes direkt till sjukhuset. Där fick jag ­diagnosen utmattningssyndrom. ­Sedan dess har jag inte jobbat.

Jag försöker vila och ta mycket prome­nader, som läkaren har sagt åt mig.

Men jag är fortfarande trött, sover dåligt och har ont i hjärtat. Under sjukskrivningen har jag inte haft så mycket kontakt med mina kolleger. Det blir för mycket jobbsnack och det är stressande. Man hörs kanske på Facebook, lite hejsan-hoppsan sådär.

På skolavslutningen var jag tillbaka i klassen. Några elever var oerhört störiga och slängde glåpord mot mig, bara för att ­provocera. Jag kände att hjärtat började pumpa och svettningarna kom. Jag ska inte tillbaka till den miljön. Den är förkastlig, både för vuxna och barn.

Jag har inte så långt kvar till pensionen. Den sista tiden skulle jag vilja göra något helt annat. Jag är rätt duktig på att snickra. Kanske kan jag sysselsätta mig med det på något sätt?