De var studiekompisar på forskarskolan i yrkesämnenas didaktik i Linköping. I dag är Jessica Wallin tillbaka som frisörlärare medan Åsa Mårtensson forskar vidare.

Jessica Wallin, frisörlärare:

”Jag ser saker från olika perspektiv i dag”

Varför ville du gå forskarskolan?

– Jag fick förfrågan från universitetet och valet var inte svårt. Jag hade tyckt att lärarutbildningen var intressant, jag tycker om att skriva och läsa och grotta ner mig.

Vad handlade din uppsats om?

– Om hur begreppet entreprenörskap tolkas av lärare och hur man väljer att ”göra det” i undervisningen. Huvud­resultatet blev att det saknas likvärdighet i hur skolans ledning ser på begreppet entreprenörskap, som ju ska genomsyra all undervisning, enligt styrdokumenten. Vissa tolkar entreprenörskap som att starta uf-företag, andra menar att det handlar om att utveckla förmågor, såsom att ta ansvar och planera. Några visste inget om det och gjorde ingenting.

Nu är du tillbaka som yrkeslärare. Funderade du på att fortsätta forska?

– Ja, men det är också en ekonomisk fråga. Tyvärr har jag inte fått något utökat ansvarsområde på skolan. För min egen del spelar det egentligen ingen roll, men för skolans skull är det synd att man inte vill använda de resurser som finns.

Har du blivit en bättre lärare av att forska i didaktik?

– Det ska egentligen eleverna avgöra, men jag tror det. Jag ser saker från olika perspektiv, har vidgat mitt synsätt och ställer mer kritiska frågor: vad händer om du gör så här, har du tänkt på detta? Jag känner också att jag har blivit en bättre handledare för vfu-studenter. Jag har lättare för att plocka ut vad som är viktigt, vad de ska fokusera på.

Många studenter tycker att de saknar ämnesdidaktik och mer hands-on. Känner du igen det?

– Ja, jag känner igen det snacket om att studenter vill lära sig ”hur de ska göra”. Men det går inte att säga ”så här gör du”, för det kanske inte funkar i den gruppen, vid det tillfället, i den lokalen eller med de tidsramarna. Trots att jag har samma kurs och lika många elever kan jag ändå inte göra exakt samma sak som förra gången. Det är svårt för studenter att förstå i början. Det man kan lära sig är att tänka, vrida och vända. Man kan också lära sig att tolka kursplanerna och utforma uppgifter så att de går att bedöma.

Har de som undervisar i ämnesdidaktik tillräcklig förankring i gymnasieskolan?

– Nej, det är väl där det kan brista, även om det nu blivit lite bättre. Ibland känns det som att vissa lärarutbildare inte har varit i skolvärlden. Då tänker studenterna, ”okej, du säger så här, men hur är det i verkligheten då?”

Åsa Mårtensson, forskare:

”Skolan tog inte vara på min ökade kompetens”

Varför ville du gå forskarskolan?

– Efter Gy 11 tappade mitt program en massa elever och jag förstod att det kunde leda till uppsägningar. Forskarskolan blev ett sätt att flyga under radarn. Med Gy 11 kom också ett större ämnesfokus; ämneslärare flyttade ihop och så vidare. Vad är då yrkesämnen för något? frågade vi oss, och jag såg en möjlighet att fördjupa mig i det.

Vad handlar din uppsats om?

– Om hur handledare beskriver att handledningen går till. Empirin består av intervjuer med handledare för elever från barn- och fritidsprogrammet. Men resultaten är användbara för fler yrkesprogram eftersom det inte spelar någon roll om man handleder kring att vispa grädde eller hur man bäst hjälper till att lösa förskolebarnens konflikter. Handledning handlar ju om samspelet mellan en erfaren yrkesperson och en som ska lära sig yrket.

Varför blev du kvar som forskare?

– Jag hade tänkt gå tillbaka till gymnasiet men eftersom min arbetsgivare inte visade något intresse för att ta tillvara min ökade kompetens, så valde jag att stanna kvar. Den största bristen under forskarskolan var helt klart avsaknaden av kommunikation med skolledningen.

Hur många av er som undervisar i yrkesämnenas didaktik har färsk lärarkompetens?

– I dag är vi tre som är gymnasielärare i botten, har erfarenhet av att undervisa på gymnasieskolan och vet vad det innebär att möta elever i klassrummet. Kopplingen mellan yrket och undervisningen i skolan är viktig, tror jag. Om du har en egen lärarutbildning vet du att allt du gör i skolan ska kopplas till styrdokumenten, oavsett vad branschen säger. Jag tror att jag är en bra lärarutbildare i dag eftersom jag har en förankring i skolan och är trygg i mitt yrke både som lärare och som förskollärare.

Hur undervisar man i yrkesämnenas didaktik när det finns allt från blivande ellärare till frisörer i klassen?

– Att undervisa i didaktik på yrkeslärarprogrammet är en utmaning just för att det finns så många yrkesämnen. Men när jag tar ett exempel från förskolans värld, som hur eleverna ska lära sig att planera en aktivitet, då säger jag till studenterna ”jag tänker så här, hur kan ni tänka i era ämnen?” Jag kastar bollen till dem och sedan får de kasta upp förslag. Det blir mycket bollande fram och tillbaka och för mig gäller det att se om de har förstått det generella. Det går absolut, men visst, det kräver att studenterna gör en del transfereringar själva i huvudet.

Sexuellt våld är ett mansproblem vars lösning finns bland män. Det menar Lars Brickstad, projektledare på Fatta man som nu släpper en handledning för gymnasielärare.

Vad handlar metodmaterialet om?

– Det bygger på insikten om att dagens destruktiva mansnormer begränsar och i slutändan leder till sexuellt våld. Syftet är att inspirera till förändring, upplysa om fakta och skapa förståelse. Vi vill också väcka debatt så att fler unga tar ställning. Men det finns en sorts svårighet i att skapa den här förändringen, har vi märkt.

Vad då för svårighet?

– Kring att förstå hur man själv kan delta i förändringen. Tjejer har alltid fått höra att de inte ska ha vissa kläder och inte dricka för mycket för att undvika sexuellt våld. Vi vill flytta fokus till killar. Och då räcker det inte med att säga sluta våldta eller sluta tafsa. Vi riktar oss inte till någon speciell grupp och säger ni är förövarna. Alla kan vara med i förändringen genom att bygga en annan manlighet. Killar ska kunna prata om känslor och lära sig att vara snälla mot varandra. Man måste se på sig själv och sina handlingar. Till exempel sexistiska skämt eller ett problematiskt språk. Eller hur man bidrar till att upprätthålla traditionella könsroller.

Hur fungerar materialet?

– Upplägget är tre lektioner som först går igenom fakta över hur det ser ut, att män står för merparten av det sexuella våldet. Via värderingsövningar får eleverna ta ställning till vad de vill vara med och förändra. För att sedan få reda på hur det kan göras.

Har lärare varit inblandade i produktionen?

– Bland våra aktivister har vi flera lärare och erfarna pedagoger. Jag är själv utbildad gymnasielärare i matematik och data. Men jag har aldrig jobbat som det.

Varför inte?

– Jag började jobba med ledarutbildningar på scouterna efter examen och det öppnade dörren för annat spännande.  

Det är ju lärarbrist. Kommer du att ta upp din lärar­karriär igen?

– Det tror jag. Men tyvärr har jag tröttnat lite på mina ämnen. Vi får se om jag får tillbaka lusten eller om jag pluggar in något annat ämne. Just nu brinner jag mer för det här.

Han dödshotades efter rollen i filmen Flyga drake och tvingades fly från Afghanistan. Nu har 19-årige Ahmad Khan Mahmoodzada återförenats med sin familj i Dalarna.

För snart tioår sedan blev jag djupt berörd av filmen Flyga drake. En film om hazarpojken Hassans liv i Kabul under 70-talet. Vänskapen mellan Hassan och Amir, som tillhör folkgruppen pashtun, är central i filmen. Invasionen från Sovjet och förtrycket från talibanerna får sedan stor inverkan på deras liv som vuxna.

Rollen som 10-årige Hassan gjordes av Ahmad Khan Mahmoodzada. Filmen blev en internationell succé. Den var nominerad till en Oscar och Ahmad Khan Mahmoodzada fick kritikernas pris för bästa unga skådespelare. Han var tio år och redan internationell filmstjärna. En dröm som började gro när han hyrde bollywoodfilmer till sin pappas restaurang i Kabul.

Nu bor Ahmad Khan Mahmoodzada i Falun. Kanske den mest svenska staden man kan tänka sig med fabriken som tillverkar Falu rödfärg och koppargruvan som haft stor betydelse under stormaktstiden och senare. Vi ska ses vid Dalarnas museum. Ahmad Khan Mahmoodzada parkerar sin bil i närheten, lägger in en p-biljett vid framrutan och kommer gående mot mig. Jo, jag känner igen honom lite grann från filmen nu när han går här med uppknäppt jeansskjorta, jeans och svarta sneakers.

Har du körkort? frågar jag när vi hälsar och inser samtidigt vilken dum öppningsfras det är.

– Klart jag har körkort, säger den nu 19-årige Ahmad Kahn Mahmoodzada och tittar lite misstänksamt på mig.

Vi går över Faluån till ett fik i gallerian. Han beställer ekologisk morotskaka och kaffe. Stämningen är bättre nu och vi skojar lite om en person som pratar minst sagt högt på fiket.

På frågan om vad Ahmad Khan Mahmoodzada tycker bäst om med Falun kommer svaret snabbt.

– Att det är lugnt här.

Det kan tyckas vara ett ovanligt svar från en ung person i en mellanstor stad. Men med tanke på hans upplevelser i Afghanistan är det lätt att förstå vad han menar. Filmen Flyga drake fick förödande konsekvenser för Ahmad och hans familj. I radions Sommar i P1 berättade han om den mardröm som följde.

– Många i Afghanistan trodde att det som hände i filmen var på riktigt. Jag och familjen hotades flera gånger och det blev värre och värre.

Ahmad och hans pappa fick hjälp av filmbolaget att flytta till Dubai efter premiärvisningen. Tanken var att resten av familjen skulle komma efter men så skedde aldrig. Efter nära två år valde Ahmad och pappan att åka tillbaka till Afghanistan. De trodde att hoten skulle ha avtagit.

Men livet i Afghanistan blev ohållbart för Ahmad. Han hotades av talibaner som i filmen framställdes som mycket grymma. Men han hotades också av hazarer som kände sig kränkta av en scen i filmen där hazarpojken Hassan våldtas av en pashtunpojke.

– De ville straffa någon som var ansvarig för filmen och jag var närmast att komma åt. Det blev mitt fel. Jag tycker nog att filmbolaget borde ha gjort mer för att skydda mig och min familj så att vi kunde bo trygga i något annat land, säger Ahmad.

När talibaner försökte sig ta in i familjens hus, som var extra skyddat av höga murar och en tjock dörr, och när dödshoten mot Ahmad fortsatte, tog hans pappa beslutet. Ahmad måste lämna Afghanistan. En morgon stod en bil och väntade. Med hjälp av människosmugglare skulle den nu 15-årige Ahmad ta sig till ett tryggt land i Europa. Hans bröder och hans mamma och pappa skulle komma efter och söka asyl.

– Jag var mycket rädd men jag gjorde som min pappa sa. Jag visste att det var rätt.

Han blev skjutsad i olika bilar under flykten och passerade flera gränser. Efter 11 dagar och 400 mil var han i Moskva där han bodde i en liten lägenhet med andra människor på flykt. Ett par veckor senare när flykten fortsatte genom Litauen trodde Ahmad att han skulle dö.

– Vi skulle ta oss över en trettio meter bred flod där en smugglare skulle vänta på andra sidan. Det var vinter och fruktansvärt kallt i vattnet. Som tur är hade jag lärt mig simma och kom över på andra sidan. Då var en liten pojke nära att dö. Han kunde inte andas i flera minuter men han klarade sig. Jag trodde att jag också skulle kunna få svårt med andningen. Jag kände att nu orkar jag inte längre.

På andra sidan floden fanns ingen människosmugglare, i stället blev Ahmad och de andra gripna av polisen. Ahmad sattes i fängelse ett par dagar och placerades sedan på ett boende som han flydde ifrån två gånger. Den andra gången utan att åka fast. Ahmad skulle vidare. På vägen genom Polen träffade han några flyktingar som sa att Sverige var ett bra land. Här skulle det vara lättare att få in sin familj.

”Sverige. Ett land som jag nästan inte visste något om. Så det fanns mycket att lära”, sa Ahmad i Sommar i P1.

Via Hamburg kom han med buss till Göteborg och sedan åkte han tåg till Stockholm. Det första året blev en tid av stor oro. Migrationsverket beslutade efter tre månader att Ahmad skulle tillbaka till Litauen där han först hade sökt asyl. Men han fick hjälp att gömma sig hos en man från Afghanistan.

– Han visste att lagen skulle ändras så att de under 18 år skulle kunna söka asyl i ett nytt land. Den ändringen kom också efter fyra månader. Det tog totalt ett år innan jag fick uppehållstillstånd i Sverige men det kändes som tio år. Jag fick inte gå i skolan då och det var synd, för det är viktigt att få börja skolan direkt.

Efter tiden i Stockholm placerades Ahmad på ett boende för ensamkommande i Mockfjärd i Dalarna. Här fick han så småningom veta att hans lillebror Amir flytt till Sverige. Amir som då var 13 år fick bo hos Ahmad.

– Det var fantastiskt att få träffa honom igen. Då fick jag också veta att vår familj hade tvingats att flytta till Pakistan.

De två bröderna fick sedan bo hos en familj i Borlänge i två år. Här kunde de gå i skolan.

– Den sista tiden i Kabul, flykten och oron i Sverige är så klart den värsta tiden i mitt liv. Jag hörde inget från mina föräldrar på ett och ett halvt år. Jag visste inte var de fanns, säger Ahmad och ser samlad ut.

Nu har han bott här i fyra år. I vintras kom hans mamma, pappa, hans två yngsta bröder och hans syster. Familjen var återförenad.

– Det var otroligt skönt att se alla igen. Riktig lycka, säger Ahmad och tar efter en lång stund den första tuggan på morotskakan.

– Nu har jag också fått en till syster som är född i Falun. Hon är tre månader.

Kan du känna dig trygg nu trots att du varit med om så många hot och andra svårigheter?

– Ja, nu är jag jättenöjd med livet. Jag känner att jag kan jobba från Falun och skaffa en bra framtid. Den känsla som jag har i kroppen nu hade jag aldrig i Afghanistan. Samtidigt saknar jag mitt land som jag kommer ifrån.

Vad tänker du om att många människor nu stoppas på väg till Europa och att det blivit hårdare asylregler i Sverige?

– Jag tycker att det är riktigt synd. Jag vet hur de här människorna som flyr känner. Om Sverige eller andra länder har möjlighet så tycker jag att de måste hjälpa. Det finns ju ingen som vill tvingas att lämna sitt land. Det spelar ingen roll om man kommer från Afghanistan, Syrien eller Irak.

Den här terminen började Ahmad tvåan på estetiska programmet på Lugnetgymnasiet. Han har alltid trivts i skolan och han har haft användning av det han lärde sig i Kabul, kanske mest matematiken och engelskan. Andra ämnen i svenska skolan var helt nya, som bild och hem- och konsumentkunskap.

– Jag har fått bra stöd av lärarna från början, också nu i gymnasiet om jag behöver hjälp med svenska eller annat.

Planen är fortfarande att jobba med film, både framför och bakom kameran. Egentligen är han redan inne i branschen. I Ica-reklamen på tv spelar han mot bland andra Loa Falkman, som är chef i butiken. Ahmads karaktär Abbe är nyanställd och ska öka mångfalden. Filmerna bygger mycket på humor, schabloner och miss­förstånd – till exempel när en anställd börjar prata engelska första gången han ska hälsa på Abbe.

– För mig är det en bra erfarenhet att göra filmerna. Jag lär mig mycket av Loa Falkman och de andra. Det är så klart jättestor skillnad mellan reklamfilmer och Flyga drake men det är samma yrke.

Vi bestämmer oss för att åka till Lugnetgymnasiet. Ahmad kör bilen och snart ser vi Lugnets stora hoppbacke och skidstadion på höjden. När Ahmad öppnar dörren till skolan kommer en av hans lärare ut från ett rum. Det är Glenn Bergsten, som undervisar i film och andra karaktärsämnen.

– Hej, roligt att se dig! Vilket fint sommarprogram du gjorde, säger han.

De går in i lokalerna där eleverna kan både filma och redigera. En filmkamera ska monteras på stativet.

Glenn Bergsten ger goda omdömen om sin elev, som går inriktning media.

– Han är en verklig tillgång då han också är ute i verkligheten och filmar. Han har gjort kortfilm här på skolan och arbetat med foto.

Uppdragen utanför skolan kommer också att fortsätta. Ahmad berättar om ett nytt filmprojekt, en spelfilm. Han låter lite hemlighetsfull.

– Du kommer att få se sen, jag får inte berätta mer nu, säger Ahmad och sätter sig i bilen för att hämta sin mamma i Faluns centrum.

– Jag känner igen rösterna i artikeln från vår forskning, säger Lisbeth Lundahl, professor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet.

Hon har i flera studier undersökt hur marknadstänkandet påverkar lärare, elever och undervisning. 

– Konsekvenserna blir bland annat glädjebetyg och en effektiv självcensur där lärare till och med på fritiden censurerar bilden av sin skola. Somliga förklarar att de måste acceptera att tubba på kvaliteten till förmån för saker som säljer: ”… lite styling, smink eller spa” fast de inte tror på det, säger Lisbeth Lundahl.

Hon har i sin forskning sett att lärare generellt är mer kritiska till marknadstänkandet än rektorer.

– Mycket få lärare tycker att det är deras område att behöva tänka på slogans, hemsidor, öppna hus och mässor. Det tar tid från undervisningen.

Mest kritisk är man på skolor där det handlar om att vinna eller försvinna. 

– Ofta konkurrerar skolorna inte enbart eller ens i första hand med resultat. Lärare vittnar om att det inte hjälper med god kompetens och att utveckla sin pedagogik. De menar att de utkämpar en orättvis kamp mot skolor som har centrala lägen och elever med en viss bakgrund.

… till tidigare landslagsspelaren Jonas Autio, som scoutar gymnasiesärskolor och letar potentiella basketspelare.

Hur kommer det sig?

– Jag har jobbat mycket med målgruppen genom åren och började praktisera på särskola redan på gymnasiet. Just nu är jag samordnare för daglig verksamhet i Göteborg. Så det blev naturligt att slå ihop det med basketen. Turneringen Olympic challenge går ut på att fler unga med intellektuella funktionsvariationer ska få prova på sporten. I Västra Götaland till att börja med.

När spelas turneringen?

– I Kinna i februari med en blandning av lag från skolor, daglig verksamhet och föreningar. Vi hoppas få ihop åtta lag. Utmaningen är att få basketklubbarna att ta vara på intresset i långa loppet. För mig finns det ett värde i att det inte blir separata klubbar för den här målgruppen. Det finns stora vinster för alla parter med att träna och byta om sida vid sida. Min klubb Olympic Göteborg är en del av KFUM och på spårvagnen till träningen ser jag spelare från mitt lag sitta och prata med unga från andra lag. Det värmer i hjärtat och det är därför jag gör det här. För att bidra till att man ska sluta titta på varandras eventuella funktionsnedsättningar och bara se varandra som människor.

Det var Västsverige det. Resten av landet då?

– Förra året startade vi nationella basketligan special som har gått väldigt bra. Det är många städer som har hört av sig och uttryckt intresse. Så jag tror och hoppas att detta kommer att växa.

Du har själv spelat i landslaget. Är du en stjärna ute på skolorna?

– Nä, jag är nog för gammal för det. De vet att jag har lirat på en hyfsat hög nivå. Fast de bryr sig nog inte nämnvärt.

Björn Dahlman föreslår en "statlig akademi"– en ny form av gymnasieskola.

Det kan sägas mycket för och emot vårt världsunika skolsystem, men en sak som inte går att ifrågasätta är att varken de fristående eller kommunala huvudmännen inom ramen för systemet förmår leverera en attraktiv, kvalitativ gymnasieskola belägen i landets utsatta områden. Efter en snabbkoll på nätet hittade jag i dag bara en enda gymnasieskola i Stockholms utsatta områden som erbjuder högskoleförberedande program. De kommunala skolorna läggs ner och ytterst få friskolor etableras ens.

Jag arbetade under 13 år på Ross Tensta skola och har på nära håll sett problemen som vårt skolsystem medför. När skolpengen är en skolas enda intäkt är det enda sättet att möta ett sjunkande elevantal att skära i, det vill säga försämra, verksamheten. På en skola där majoriteten av eleverna har omfattande behov av särskilt stöd är det inte en hållbar modell.

Samtidigt finns det ett stort värde i att ha en attraktiv, kvalitativ skola i sitt närområde. Bra skolor är en stark anledning när människor väljer bostadsort, vilket gör det än viktigare att kunna erbjuda attraktiva, kvalitativa skolor i Sveriges mest utsatta områden.

Därför föreslår jag att en ny skolform införs, låt oss kalla den för ”statlig akademi”. En gymnasieskola som finansieras av staten genom anslag, inte skolpeng. En skola som inte pressas av det kommunala effektiviseringskravets ok, utan tillåts satsa när verksamheten utsätts för tryck. En skola som har en egen läroplan och ett nära samarbete med universitet och näringsliv. En skola med utökade sanktionsmöjligheter gentemot elever som missköter sig, men också stora möjligheter att erbjuda vägledning och särskilt stöd. En skola som har ett nära, strukturerat samarbete med det lokala civilsamhället. En skola där skolledning och personal handplockas och erbjuds såväl högre lön som fortbildningsmöjligheter, men också avkrävs att leverera kvalitet.

Kommunala och fristående huvudmän har kapitulerat för de utsatta områdenas omfattande utmaningar. Det är dags för staten att agera!

Utrikespolitiska institutet varnar för utvecklingen i Turkiet.

Sedan det misslyckade kuppförsöket i Turkiet den 15 juli har undervisningstillståndet för över 27 000 lärare dragits in och mer än 1 000 skolor och 15 universitet har stängts. Enligt Utrikespolitiska institutet har totalt minst 43 000 lärare och annan skolpersonal blivit av med sina jobb. Senast i förra veckan meddelades att 11 500 lärare i den sydöstra delen av landets stängts av, misstänkta för samröre med terror­stämplade PKK.

Anders Johansson, internationellt ansvarig på Lärarförbundet Stockholm som har ett nära samarbete med det största turkiska lärarfacket Egitim Sen, beskrev i Lärarnas tidning nr 10/16 situationen för de uppsagda lärarna som »mycket prekär«.

— De har fått sparken utan dokumenterade skäl och utan möjlighet att försvara sig, sa ­Anders Johansson då.

Enligt turkiska utrikesdepartementet finns det drygt 920 000 lärare i landet.

Men det är långt ifrån bara lärare och utbildningssektorn som drabbats. Exakt hur många personer som berörs av utrensningarna är inte helt lätt att slå fast och det har i medierna figurerat en del olika siffror. Enligt Anders Johansson, som också är sekreterare i Svenska stödkommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet, är det svårt att få fram uppgifter om allt som händer i landet.

Men att tusentals turkiska domare har sparkats och fängslats efter kuppförsöket tycks stå klart, samt att uppåt 8 000 poliser plockats bort från sina tjänster. Därutöver ska omkring 40 000 stats- och kommun­anställda ha rensats ut ur förvaltningen.

Nära 60 000 pass ska också ha dragits in och massmedier förbjudits eller tagits över av ­regimen. Den turkiska pressfrihetsrörelsen P-24 säger i en rapport att 152 turkiska journalister nu sitter fängslade.

Turkiets justitieminister Bekir Bozdag har, enligt TT, uppgett att över 33 800 fångar har släppts ut ur turkiska fängelser för att ge plats åt alla dem som gripits efter det misslyckade kuppförsöket.

Regeringspartiet AKP och president ­Recep Tayyip Erdoğan beskyller den moderata muslimska Gülenrörelsen för att ligga bakom kuppförsöket. Det är denna rörelses ­anhängare — verkliga eller förmodade — som regeringen nu säger sig vilja rensa ut. 

Även AKP var ett moderat islambaserat parti när det kom till makten 2002 och regeringen ­genomförde till en början demokratiska reformer. Men Utrikespolitiska institutet anser att demokratin urholkats och yttrandefriheten beskurits kraftigt på senare år. 

Björn Åstrand, chef för lärarutbildningen vid Karlstads universitet, får regeringens uppdrag att utreda hur läraryrket ska kunna bli mer attraktivt.

Inom ramen för nationell samling har regeringen tillsammans med fack och arbetsgivare på skolområdet diskuterat hur lärare, förskollärare, rektorer och förskolechefer ska få bättre möjligheter att klara sina uppdrag och hur fler ska kunna lockas till yrkena. Lärarlönelyftet är ett konkret exempel av det arbetet.

Nu får Björn Åstrand i uppdrag att föreslå fler konkreta åtgärder. Björn Åstrand är lärare, historiker, dekan vid lärarutbildningen på Karlstads universitet och ledamot i Skolkommissionen.

Han ska bland annat se över arbetsbördan i läraryrkena, legitimations- och behörighetsreglerna, karriärtjänstreformen och de nyutbildade lärarnas och förskollärarnas introduktionsår.

– För en lärarutbildare ligger förstås introduktionsåret mig varm om hjärtat, kommenterar Björn Åstrand.

Uppdraget ska delredovisas den första juni 2017 och slutredovisas den 1 december 2017.

Många elever med invandrarbakgrund förväntas jobba i pappas restaurang eller ta hand om sina småsyskon. Lärarna måste hjälpa dem att prioritera skolan, tycker forskaren Michael Lindblad.

I en svensk medelklasskontext är det kanske positivt att gymnasieelever extraknäcker. Men de här ungdomarna gör det inte för att tjäna ihop fickpengar utan för att bidra till familjens försörjning och det tar mycket tid, konstaterar Michael Lindblad.

Han utbildar blivande studie- och yrkesvägledare på Umeå universitet och har skrivit en avhandling som bygger på intervjuer med 20 ungdomar som på olika sätt misslyckats med sina studier. De flesta av dem har sina rötter i Mellanöstern eller Nordafrika och har antingen själva invandrat till Sverige eller har föräldrar som har gjort det. De hör hemma i olika svenska städer men bor oftast i samma typ av miljonprogram.

En av de saker som kom fram i intervjuerna var att ungdomarna hade arbetat mycket vid sidan av studierna. En av flickorna startade till och med ett eget café under gymnasietiden. Extrajobben gav dem visserligen en fot in i servicebranschen men det visade sig vara en återvändsgränd.

– Någon uttryckte det som att hon ville göra något annat än att säga ”smaklig måltid, smaklig måltid” hela dagarna.

För sent insåg de vikten av att ha ett fullständigt gymnasiebetyg för att komma vidare i karriären.

Det var inte bara arbete som konkurrerade om tiden utan också olika hushållssysslor, inte minst för flickorna. Många av dem hade också begränsade möjligheter att träffa killar på fritiden och gjorde det på skoltid i stället, vilket ledde till skolk.

– Skolan blev en frizon där de utforskade det här med att bli vuxen och möta det andra könet. Men det kostade i form av missade lektioner, förklarar Michael Lindblad.

Han tycker inte att lärarna ska avfärda de här eleverna som skolkare som inte bryr sig om skolan. I stället måste de ta reda på vad som ligger bakom och hjälpa eleverna att prioritera.

– Det kan handla om att säga till en elev att den inte kan jobba hela helgen om det betyder att den smiter iväg tidigt på fredagarna och försover sig på måndagarna.

Men ungdomarna i studien upplever inte att lärare på gymnasiet engagerar sig i enskilda elever på det sättet. En av dem säger: ”I gymnasiet så har läraren nästan inte med eleverna att göra, utan han kommer, gör sitt jobb och sen går ut.”

– Flera berättade däremot om lärare i högstadiet som stack ut, som såg dem som individer och gav dem struktur i studierna. Men det fanns inga motsvarande berättelser om gymnasielärare.

Michael Lindblad tror inte att det är en slump, utan att det hänger ihop med att gymnasiet är frivilligt. De som kommer dit förväntas vara motiverade och kapabla att sköta studierna på egen hand. Men den inställningen slår hårt mot ungdomar som har svagt stöd hemifrån på grund av att deras föräldrar själva har kort skolgång och saknar kunskaper om det svenska utbildningsystemet. Elevernas gymnasieår blir därför en ”ensam utbildningsresa” som Michael Lindblad skriver i sin avhandling.

Han föreslår ett antal åtgärder för att ge eleverna bättre stöd. Det handlar om hjälp att strukturera studierna, mer uppmuntran och tillgång till läxhjälp i skolan. Han ser också ett behov av kontinuerlig karriärundervisning som behandlar studiefärdigheter, självkännedom, fortsatta studier och yrkesval.

Michael Lindblads övergripande slutsats är att det inte skulle ha krävts särskilt mycket insatser för att förebygga ett skolmisslyckande för de unga i studien.

– När jag intervjuade dem drygt ett år senare hade flera av dem fixat sina gymnasiebetyg på Komvux eller var på väg att göra det. De saknade inte kapacitet i den meningen. 

Självständighet och initiativförmåga vägs in när apl-handledare bedömer elever. Problematiskt eftersom det inte ingår i kursmålen, tycker Pia Lindström.

Du har intervjuat lärare och apl-hand­ledare på vård- och omsorgsprogrammet i din lic-avhandling. Hur går det till när de samarbetar kring bedömning?

– Vårdlärarna förlitar sig mycket på vad handledarna berättar om elevernas prestationer under praktiken. Lärarna upplever att de inte har tid att göra apl-besök för att själva se eleverna in action.

Är det ett problem?

– Ja, eftersom många handledare inte känner till de centrala målen för den kurs som eleverna läser.

Så vad är det som handledarna lägger in i sin bedömning?

– Det handlar mycket om personliga egenskaper som självständighet och initiativförmåga, trots att det inte är några betygskriterier i kursen Vård- och omsorgsarbete 1 som jag har studerat.

Handledare använder också frågan ”Skulle jag vilja ha eleven som framtida kollega?” som en måttstock. Hur lämpligt är det?

– Det är väldigt svårt för 16-åriga elever utan arbetslivserfarenhet att leva upp till det måttet. Särskilt om de jämförs med vuxenstuderande som gör apl på samma arbetsplats.

Du har sett att checklistorna som används under apl är ett dåligt stöd vid bedömning och betygsättning. Varför?

– I listorna syns bara om eleven utfört ett visst moment men inte med vilken kvalitet. Och det samlade omdömet som handledaren ger eleven är ibland bara F eller E trots att läraren sedan ska sätta ett sexgradigt betyg mellan F och A på kursen.

Du menar att det finns en risk för att de skolförlagda delarna av kursen får för stor betydelse vid betygsättningen. Varför?

– Jo, eftersom det är de delarna där läraren själv kan se elevens prestationer. En lärare sa till exempel att omdömet från praktiken mest fick betydelse om eleven stod och vägde mellan två betyg.

Och om du sammanfattar dina iakttagelser. Tycker du att betygsättningen är rättssäker?

– Nej, i slutändan kan det bli tysta och blyga elever som missgynnas när det läggs så stor vikt vid personliga egenskaper. De kan vara väldigt duktiga men visar kanske inte självständighet under sin första praktik.

Vad finns det för lösningar på problemen?

– Det behövs mer fortbildning för handledarna och mer samverkan mellan skola och arbetsliv. Det skulle också behövas bedömningsmaterial för varje kurs och praktikperiod.

Under en period har vi haft många avhopp på hantverksprogrammet, mycket på grund av att eleverna har tappat intresset för yrket – de har helt enkelt hellre varit i skolan än ute på apl. Samtidigt klagar våra handledare på att eleverna är så lata, de sitter bara med sina telefoner i personalrummet och verkar ointresserade.

Detta fick oss att börja fundera över vad vi kan göra för att vända trenden.

Efter diskussioner med branschen och elever insåg vi att vi måste förbereda både elever och handledare bättre, och på ett nytt sätt, inför apl-perioderna. Vi behövde också tydliggöra skolans förväntningar på handledare och elever.

Därför la jag ner extra mycket tid inför ettornas första apl i våras. Vi började med att eleverna fick berätta om sina förväntningar: vad de trodde att de skulle få göra och hur de ville att en handledare skulle vara. Vi vände också på det för att prata om vilka förväntningar de trodde att handledarna hade på dem. Det blev mycket givande diskussioner.

Sedan ringde jag runt till alla handledare. Vi pratade om eleven som skulle komma och hur vi på skolan önskade att de skulle ta emot eleven. Alla elever fick också en dag för ett kort besök på salongerna före apl-veckan för att ställa frågor som vilka arbetstider de skulle ha, om de behövde arbetskläder, om det fanns mikro så de kunde ta med sig mat och annat praktiskt som man ofta funderar över – men som handledare tyvärr ofta glömmer att informera om. Eleverna visade också vilka uppgifter vi på skolan ville att de skulle göra under sin vecka på salongen.

När det sedan var dags kände sig eleverna mycket tryggare att gå till sin arbetsplats på måndagsmorgonen. De visste redan lite av vad som skulle hända och de hade träffat dem som arbetade på salongen. Det gjorde att eleverna blev mer aktiva även om inte handledaren hade tid med dem direkt på morgonen. Uppgifterna från skolan gjorde också att de hade nåt att göra under veckan. Många handledare blev så engagerade att eleverna fick flera roliga uppgifter än jag hade gett dem.

Jag har aldrig upplevt att elever i ettan har fått så mycket gjort som denna gång. Det var väldigt roligt att åka runt och besöka eleverna och få se hur de lyste upp när de berättade om sina dagar – även några av de blygaste eleverna visade ett helt annat självförtroende än de gör på skolan. Många av eleverna har redan säkrat sin apl-plats till tvåan.

Detta visar hur viktig förberedelser är, både för elever och handledare. Ju tryggare man känner sig, desto lättare är det att ställa frågor, vara aktiv och våga testa och kanske göra något fel ibland. Det tog mycket tid, men det var värt det. Alla elever kom tillbaka till skolan med ett större intresse för yrket och med en längtan att få gå ut på apl igen – och förhoppningsvis med en vilja att avsluta sina studier och bli en duktig frisör.

Redaktionens krävande reporter rannsakar sina jobbiga sidor, och ser ett mönster.

”Hej! Nu stör jag dig mitt i skolstarten … Och förra terminen störde jag er i slutspurten. Hur som helst, det handlar om ert arbete med …”

Citat ur det första mejl jag hasplade ur mig denna arbetsdag. Och det är långt ifrån det enda mejl med denna ursäktande, och samtidigt krävande ton, som jag har skickat på sistone. Ärligt talat så börjar jag som skolreporter känna mig krånglig redan i maj. Men, vad fasen, nog ska läraren hinna pressa in ett reporterbesök mellan betygskonferenser och nationella prov.

Mitten av augusti präglas av samma besvärliga känsla. Okej, ni vet ännu knappt vilka era kollegor är detta läsår, än mindre vad eleverna heter eller har för särskilda behov, men visst kan vi ta ett snack om matematiksvårigheter?

Ibland tänker jag att min besvärliga sida har accentuerats sedan jag började med skoljournalistik. Att be er lärare ställa upp på en intervju under lunchkvarten, känns helt enkelt lite jobbigare än att be någon i ett stillsamt kontorsrum om samma sak.

Men sedan inser jag att jag faktiskt alltid har varit Besvärliga Bettan. Journalisthedern bygger på att hellre fråga en gång för mycket än för lite. Be om exempel, fler exempel, gärna ännu mer konkreta exempel.

Och då kommer jag att tänka på det där intervjuobjektet som nånstans in i andra intervjutimmen suckar: ”Du verkar gilla ordet konkret, har du tänkt på det?” Detta var långt före mitt inträde i skoljournalistiken. Den intervjun handlade om befrielseteologi, kan jag meddela. Allt triggar Besvärliga Bettan.

Gåspennan

Pennor med fågelfjädrar började användas av romarna redan på 300-talet e. Kr. Vad gäller just gåsfjädrar sägs att det är de näst yttersta fjädrarna på vingen som lämpar sig bäst. Och ännu bättre är det om gåsen i fråga tappat dem själv genom ruggning. Först vid 1800-talets mitt ersattes fjäderpennan av stålpennan.

Skrev rent i bläck …

Sveriges mest kända gås bör vara Mårten i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. I vart fall i skolsvängen eftersom denna bok ingick i geografiundervisningen förr. Den – liksom sina övriga böcker – renskrev Selma Lagerlöf med bläck.

… men blyerts var favoriten

Selma Lagerlöf, 1909 års Nobelpristagare i litteratur, använde dock alltid blyerts när hon skrev sina verk. Enligt Lena Larsson, chefsguide på Mårbackastiftelsen, tyckte Lagerlöf nämligen att ”hon fick bäst kontakt med historien då”.

Fulgor Nocturnus

Så heter reservoarpennan som såldes för åtta miljoner dollar på en auktion i Shanghai för sex år sedan. Riktigt så dyr var inte pennan som glömdes bort i generatorn på Ringhals 3 tre år tidigare. Däremot orsakade den ett stopp och en intäktsförlust på flera hundratals miljoner kronor.

1948

Då började de första kulspetspennorna komma ut på marknaden.

”Runt 30 000”

Så många pennor uppskattar Joel Myrenius, som gick ut ekonomiprogrammet i våras, att han har i sin samling. Vissa ser ut som potatisar, berättar han, och pennorna förvarar han hemma i kartonger.

”Hon brukar stjäla min penna!”

Gösta Brunnander, pressekreterare hos Aida Hadzialic, om att förra gymnasieministern inte alltid hade en penna tillgänglig.

Tidsödande grupparbeten med eleverna eller spretiga anteckningar från mötet med kollegorna? Padlet räddar dig i nöden.

FILM: Se vår intervju med Jenny Edvardsson.

Färgglada post-it på klassrums­dörren fungerar alldeles utmärkt. Det är bara det att elever som inte är närvarande har svårt att se dem, förklarar gymnasieläraren Jenny Edvardsson och kikar upp från skärmen.

Gratisprogrammet Padlet finns på webben och kan användas för arbetet med exit tickets. Som i exemplet ovan där eleverna lägger upp en utträdesbiljett innan de lämnar salen. Vad de har lärt sig i dag eller eller vad ett begrepp innebär.

FILM: Jenny Edvardsson visar hur hon jobbar med Padlet och exit tickets.

Padlet kan beskrivas som en digital anslagstavla där flera kan samarbeta genom att lägga in anteckningar eller annat material. Beroende på vilka in­ställningar som görs kan alla sedan ­se eller redigera till exempel text, video- och ljudklipp.

– Jag använder det när vi startar ett arbetsområde. Individuellt eller i grupp kan eleverna tänka kring området och lägga upp sina tankar. Det blir grunden för vidare diskussion, säger Jenny Edvardsson.

Vid grupparbeten kan filmer, podcasts eller annat som grupperna skapar laddas upp på en Padlet.

Som gymnasielärare i svenska och historia går Jenny Edvardsson ofta igenom samma saker och gör samma uppgifter med flera klasser på olika program. Padlet blir en lättillgänglig förvaringsplats för dessa. Dessutom finns en funktion för att exportera materialet, som till exempel pdf- eller excelfil, vilket gör det möjligt att jämföra olika klasser.

Men det är inte bara på lektionerna som programmet är användbart. Vid en fortbildningsdag eller konferens med kollegorna kan det vara ett sätt att samla ihop dagens bästa tips. Eller använda som anteckningstavla för att gruppera frågorna som dyker upp under dagen.

– Även om det handlar om ett lätt­använt redskap är det bra att testa med kollegorna först, innan man använder det med eleverna.

De senaste åren har Jenny Edvardsson seglat upp som något av en digital förebild i lärarkretsar. Hon håller föredrag om sitt arbetssätt och bloggar om digitala verktyg i undervisningen. Men förutom några fortbildningskurser på eget initiativ har Jenny Edvardsson ingen särskild digital bakgrund.

– Nä, jag är mest nyfiken och vill lära nytt hela tiden. Det som triggar mig med det digitala lärandet är att det finns så mycket man kan göra för att komma vidare till nästa steg.

Samtidigt är hon ingen motståndare till vare sig pennan eller papperet.

– Post-it är också väldigt bra. Men jag tror på variation för elevernas skull. 

Tre fjärdedelar av lektionstiden i skolämnet idrott och hälsa kräver ingen större fysisk ansträngning av eleverna. När forskare följde 149 elever i årskurs två, fem och åtta under 39 idrottslektioner visade det sig att de ägnade en fjärdedel av tiden åt fysisk aktivitet på måttlig eller hög nivå.

Regeringens satsning på skolhälsovården är vällovlig, men den räcker inte. Det skriver Bris generalsekreterare.

Redan i första klass måste invanda sociala mönster utmanas, skriver Anders Stenberg, docent i nationalekonomi.

På Bokmässan den 22-25 september samtalar Förskolans chefredaktör Helena Ingvarsdotter med aktuella författare i förskolefrågor.

Under Bokmässan leder tidningen Förskolans chefredaktör Helena Ingvarsdotter tre författarsamtal på Pedagogikscenen. Den 23 september kommer förskolläraren Martina Lundström för att prata om sin bok Det synliga barnet som handlar om barns inflytande.

På förmiddagen den 24 september är det Linda Linder som intar scenen för ett samtal kring boken Pedagogisk miljö i tanke och handling och på eftermiddagen talar Annika Andréasson om sin och Birgit Allards bok Lärande lek i förskoleklass.

Regeringen tillför 15 miljoner kronor för att inkludera förskollärare i de nationella skolutvecklingsprogrammen i budgeten för 2017. Även Läslyftet får ett tillskott som ska gå till förskolan.

Satsningen syftar i första hand till lokal kollegial fortbildning där nya idéer kan prövas direkt i den egna verksamheten. Pengarna är tänkta att utbetalas årligen. Det innebär att budgeten för de nationella skolutvecklingsprogrammen höjs till 144 miljoner per år.

Utbildningsminister Gustav Fridolin säger till Svenska Dagbladet att förskolan historiskt sett inte har prioriterats som en del av skolsystemet. En rapport från Skolinspektionen visade nyligen att begreppet undervisning har en svag ställning i förskolan. Det vill utbildningsministern ändra på.

– Det är viktigt att föreskolepersonalen har goda förutsättningar för att arbeta pedagogiskt med barnen, säger han i ett uttalande.

Satsningen på Läslyftet samt språkutveckling i förskolan uppgår till ytterligare 6 miljoner kronor, vilket ger en budget för Läslyftet på 148 miljoner kronor.