När alla på krogen reste sig och viftade sina vita servetter i luften till tonerna av When the saints go marching in var peppen på topp. Det kändes som om vi var i trombonisten och vokalisten Glen David Andrews vardagsrum när han gick där fram och tillbaka mellan borden, sjöng de gamla jazzklassikerna och torkade av svetten i ansiktet med sin handduk. Mikrofonen behövdes inte. Trombonen var så nära att vi kunde ta på den.

Det var som jag hade hoppats när jag besökte New Orleans och Frenchmen street för första gången. Vid gatuhörn spelade bleckblåsare, från varje krog inom tre kvarter strömmade livemusik. Bland annat spelade trumpetaren Kermit Ruffins. Han dyker upp i tv-serien Treme som jag tipsade om här som ett substitut i väntan på en New Orleans-resa. Så här i efterhand måste jag säga att serien är ganska verklighetstrogen, men inget går såklart upp mot att vara på plats.

Det är tisdag eftermiddag och jag har bild med ett gäng sexor. Alla jobbar på utom en elev som sitter och funderar. Jag frågar om hon behöver hjälp. Det behöver hon inte men däremot har hon en fråga som hon vill ha svar på. Varför ska man lära sig om bild i skolan? Varför är det så himla viktigt?

Plötsligt stannade jag upp och tänkte till. Ni vet det där ögonblicket, likt en uppenbarelse, när man inser att en elev faktiskt har tänkt till en extra gång om ens ämne och kommit en bit längre …

Detta var givetvis ett utmärkt tillfälle för hela gruppen att få vara med och besvara hennes fundering. Självklart hade vi pratat om ämnet bild förr, vad som bedöms och vilka kunskapskrav vi har att jobba med. Vi hade pratat om förmågorna som tränas: skapa, kommunicera, analysera och presentera, men just denna raka fråga »varför bild?« hade inte förr kommit upp. När vi gemensamt kom fram till att man i bland kan behöva kommunicera med andra medel än ord och text lös min fundersamma elev upp.

Tillsammans i klassen kunde vi fylla en hel whiteboardtavla med positiva saker om bildämnet. Tankar som att man lär sig om färger, hur de fungerar och påverkar, man lär sig att jobba med olika material, tränar på samarbete, utvecklar fantasin, lär sig nya ord och begrepp, får se på konst och film, lär sig om konstnärer, får analysera och jobba med händerna, fötterna, munnen, tankarna, huvudet, själen … Eleverna kunde också se kopplingar mellan olika ämnen och konstaterade att bild faktiskt genomsyrar de flesta ämnen. Som bildlärare är detta precis det jag vill försöka få fram hos mina elever. Att de ska fundera, försöka förstå och göra kopplingar mellan olika ämnen. Då får vi ett lärande som ständigt pågår oavsett vad schemat säger att de ska lära sig just här och nu. Och en högre måluppfyllelse.

När jag ser tillbaka på min egen skolgång kan jag bara konstatera att det är synd att ingen gav mig de rätta verktygen eller möjligheten att utvecklas inom bildämnet. Så inrutat och torftigt och inte var det någon som brydde sig om vad vi elever hade för tankar om bild och skapande. Inte heller gavs utrymme för egen kreativitet. Nej, här klipptes det efter mallar och om man hade tur fick man en ritbild av flourtanten när hon kom på besök.

Så för att återkoppla till min fundersamma elev om varför bildämnet är så viktigt i skolan svarar jag »för att alla ska få samma förutsättningar till att uttrycka sig och få ta plats!«

Rubriken här ovanför är en låt som underbart duktiga Marie Bergman sjöng på 70-talet. Och i höst stämmer orden på de estetiska ämnena – de figurerar i den politiska hetluften.

Ett par utredningar i höst är extra spännande för oss som intresserar oss för kultur.

Den ena är gymnasieutredningen som ska analysera och föreslå hur estetiska ämnen ska införas igen. Estetiska ämnen slutade vara obligatoriska genom gymnasiereformen 2011. Sedan dess har ämnena helt försvunnit på många skolor. Nu har regeringen lovat att återinföra obligatoriet.

Den andra är kulturskoleutredningen som ska ta fram en nationell strategi för landets musik- och kulturskolor. I dag är skillnaderna stora mellan kommunerna, bland annat när det gäller köer och deltagaravgifter. Vissa grupper av barn har sämre tillgång till kulturskolan och det beror på till exempel funktionsnedsättning, socioekonomisk och kulturell bakgrund, kön eller geografi. Hur ska dessa kunna nås på ett bättre sätt?

Utredningen tittar också på bristen på utbildning för kulturskollärare och funderar på om det vore bra att liksom våra nordiska grannar ha en lagstadgad kulturskola.

Vi på redaktionen för Uttryck kommer under hösten att hålla koll på förslagen och skriva om hur de påverkar dig som lärare. Vi kommer förstås också att bjuda på en massa annan nyttig och inspirerande läsning, välkommen till en ny tidningstermin!

Arbetsvillkoren för lärare i musik- och kulturskolan är dåliga. Lärarförbundet vill att de blir bättre. Men när förbundet utser Bästa musik- och kulturskolekommun finns inga kriterier om villkor med.

Hälften av musik- och kulturskollärarna har det senaste året funderat på att byta jobb. Det framkommer i Lärarförbundets enkät. 

Arbetsmiljön för lärare i kommunala musik- och kulturskolan är dyster: hälften har funderat på att byta jobb - av drama/teaterlärarna så många som 64 procent. Nära var tredje har delade arbetsdagar med obetalda håltimmar, mer än en tredjedel uppger att deras arbetsbelastning har ökat de senaste tre åren, framförallt på grund av administ-ration och dokumentation. Till detta ska läggas att över hälften har problem med trötthet och förslitningsskador; av danslärarna har sex av tio förslitningsskador. Allt detta enligt en enkät som Lärarförbundet har gjort med medlemmar inom kulturskolan. 

– Den här situationen är förstås allvarlig, särskilt att så många har funderat på att byta jobb. Vi vill att kulturskolan ska få statlig styrning och att alla kommuner ska bli skyldiga att ordna en kulturskola, säger Patrik Ribe, ombudsman på Lärarförbundet. 

Han berättar att Lärarförbundet just nu arbetar fram nya politiska förslag kring kulturskolan, som beräknas vara klara i slutet av oktober. Sedan länge driver förbundet frågan att kulturskolan borde få ökad statlig styrning och reglering. Att så många lärare uppger att de har funderat på att byta yrke, i kombination med att en tredjedel av lärarna i kulturskolan i dag, kommer att gå i pension inom tio år, gör situationen i stort sett ohållbar i ett längre perspektiv. Om alla kommuner tvingas ha en kulturskola, tror Lärarförbundet på en kontinuitet för verksamheten. Då blir det statlig styrning och uppföljning, en diskussion om verksamhetens kvalitet och en jämförbarhet mellan kommuner. Den nationella kulturskoleutredningen, som ska redovisas senast 31 oktober, har bland annat i uppdrag att föreslå åtgärder för hur försörjning av lärare i musik- och kulturskolan ska säkras i framtiden. 

– Lärarförbundet vill bland annat att de som arbetar i kulturskolan och saknar lärarexamen ska ingå i VAL-projektet för att få behörighet, säger Patrik Ribe. 

Enkäten visar vidare att så många som 27 procent har delade arbetsdagar, det vill säga obetalda håltimmar mitt på dagen. 

– Delade arbetsdagar är inget vi förespråkar, säger Patrik Ribe, vi vill att alla lärare ska ha bra villkor och vi påpekar detta när vi träffar politiker. Vi har förstås också träffat Monica Lindgren som gör kulturskoleutredningen, och fört fram våra åsikter till henne. 

Marianne Eriksson är medlem i Lärarförbundets referensorgan för kulturskolan och lärare på Kulturskolan i Luleå, som av kulturministern har lyfts fram som en förebild.

– Ja, vi har en bra kulturskola och samarbetar väldigt mycket med grundskolan. Vi är avgiftsfria sedan många år och lärarna trivs här, det är sällan någon slutar och vi har ett brett politiskt stöd med en avsiktsförklaring från kommunfullmäktige. 

Marianne Eriksson tycker att det mest anmärkningsvärda med Lärarförbundets enkät är att endast 57 procent har heltidsanställning. 

– Jag tror att om man bara jobbar på sena eftermiddagar och kvällar, då orkar man inte jobba heltid. Man kan ju inte ha något socialt liv då. 

Hon önskar att fler kulturskolor skulle ha ett mycket bättre samarbete med grundskolan. I Luleå har kulturskolan och grundskolan samarbetat bland annat om musikaler, ukuleleskola, ämnesövergripande projekt. 

Hon tror att arbetsmiljön måste bli mycket bättre på kulturskolorna om man vill rekrytera personal och för att personalen ska stanna kvar. Hon hoppas att kulturskoleutredningen ska föreslå att det blir obligatoriskt för alla kommuner att ha en kulturskola och att staten får i uppdrag att utbilda lärare mot kulturskolan – det uppdraget har aldrig funnits. 

– Jag är också orolig över att kulturskollärare halkar efter ännu mer lönemässigt, den statliga satsningen på löner är vällovlig eftersom alla pengar som satsas på skolan är bra – men den gäller inte kulturskolan. 

Än en gång har Lärarförbundet utsett årets bästa musik- och kulturskolekommun – Ragunda. Men varken kvalitet eller arbetsvillkor tas med i beräkningen.

Varje år korar Lärarförbundet årets musik- och kulturskolekommun. I juni fick jämtländska Ragunda utmärkelsen – för tredje året i rad. Kommunerna rankas utifrån hur mycket pengar som satsas på kulturskolan, hur låga avgifterna är och hur stor andel av eleverna som deltar i frivillig verksamhet. Utmärkelsen handlar varken om kvaliteten på verksamheten eller vad lärarna har för arbetsvillkor. I praktiken kan den musik- eller kulturskola som rankas högst ha dåliga arbetsförhållanden. 

– Det skulle kunna hända. Vi ringer alltid upp kommunen och pratar med vår lokalavdelning och de i verksamheten om hur det står till, säger Lars Ullén, utredare på Lärarförbundet som har arbetat med rankningen sedan starten för åtta år sedan.

Vad händer om arbetssituationen skulle vara dålig på de aktuella arbetsplatserna?

– Då får vi hantera det, se till att vara förberedda. Det blir ju ett fantastiskt tillfälle att ta diskussionen.

Lars Ullén menar att kvalitet är svårt att mäta och att det inte finns tillförlitliga uppgifter kring arbetsvillkor. Lärarnas löneläge skulle vara möjligt att jämföra, men Lärarförbundet redovisar inte lönestatistik för arbetsplatser med färre än tio personer eftersom det skulle gå att räkna ut vad enskilda personer tjänar.

– Otroligt många kulturskolor har färre än tio anställda, säger han.

Dagens kriterier är baserade på den statistik som finns att tillgå för att göra en objektiv rankning, menar han. Syftet är alltså inte att utse den kulturskola som arbetar bäst, utan att få upp musik- och kulturskolan på agendan och skapa diskussion om verksamheterna. Enligt Lars Ulléns uppfattning har det också skett.

– Jag tror att många kommuner tycker att det är bra att nå högt i den här rankningen, för marknadsföringen, säger han och tillägger:

– Man pratar om priset i radio och på tv. Kändisar och stora artister har uttalat sig om det.

Inger Runsten är musikpedagog på Ragunda kulturskola, som återigen står som vinnare trots att nedskärningar var på tapeten i fjol. Så blev aldrig fallet och kulturskolan har fortfarande 4,5 tjänster i kommande budget. Hon tror att priset kan ha bidragit till att politikerna inte skar ned.

– Om de har varit tveksamma till hur de ska göra kanske de ändå känner att vår kommun vann ett pris just för att de vågade satsa på det här. Att det var rätt beslut. 

Har utmärkelsen gynnat er kulturskola?

– Det är svårt att veta, eftersom det stöd som vi har redan fanns innan vi fick priset. 

Det var ju också det som gjorde att vi vann. Men visst, vi har fått en bekräftelse på att vi arbetar rätt.  

Uttryck nr 4 2016 Ensam är inte stark. För att utvecklas som lärare är det bra att ta hjälp av andra.

Team Slöjd består av tre slöjdlärare som samarbetar och undervisar gemensamt. Resultatet har blivit ökad arbetsglädje, säkrare bedömningar och elever som är friare i sitt skapande.

Dörrarna mellan slöjdsalarna står vidöppna. Klass 8D på Nordlyckeskolan i Göteborgsförorten Torslanda startar lektionen med att samlas i textilslöjden för en kort genomgång.

– I dag ska ni göra färdigt era arbeten i de olika materialen och beskriva vad ni gjort i loggböckerna, säger Jennie Haraldsson som är lärare i textilslöjd och tyska.

Hennes kollega Fredrik Lindgren, som undervisar i trä- och metallslöjd, beskriver hur eleverna kan använda de digitala loggböckerna. 

– Försök precisera det ni gjort. Tänk på att även ta bilder för att dokumentera ert arbete, uppmanar han eleverna. 

När genomgången är över sprids de 25 eleverna i de två salarna. Anna Silfverskiöld väljer att börja i trä- och metallslöjden. Hon limmar fast ben på en träpall. Samtidigt som limmet torkar står hon lutad mot hyvelbänken och virkar små vita rektanglar som ska placeras på pallens låga armstöd. I textilsalen, i rummet bredvid, sitter Marcus Adner och tovar. Det ska bli vindruvor till en fruktskål i trä.

– Jag gör frukter i olika tekniker. Det ska också bli stickade bananer och virkade äpplen.

Men nu känner sig Marcus Adner stressad och ber läraren Fredrik Lindgren om råd. 

– Jag kommer aldrig att bli klar. Ska jag göra fler frukter eller börja med skålen?

– Det är bra att du begränsar ditt arbete och även hinner med att arbeta i ett annat material, svarar Fredrik Lindgren.

Hösten 2016 startade de tre slöjdlärarna Jennie Haraldsson, Annika Lorensson och Fredrik Lindgren, sitt kollegiala samarbete. Initiativet kom från Fredrik. Han ville komma ifrån den traditionella uppdelningen och utveckla slöjden till ett gemensamt ämne. 

– Jag kände mig ensam som den ende trä- och metallslöjdsläraren och ville ha utbyte med de andra slöjdlärarna på skolan, säger han. 

Jennie Haraldsson och Annika Lorensson, som undervisar i textila material, gillade direkt hans idé. De hade också längtat efter att jobba mer tillsammans.

– I läroplanen är slöjden ett sammanhållet ämne, men med den tidigare uppdelningen var det svårt att greppa helheten. Vi kunde jobba med samma förmågor i textilslöjden och trä- och metallslöjden, utan att vara medvetna om det. Samtidigt kunde vi missa någon förmåga helt och hållet, berättar Annika Lorensson.

Deras samarbete startade med att trion läste in sig på styrdokument som läroplan och kursplaner. De diskuterade förmågorna och betygskriterierna. Målet var att komma fram till en samsyn i slöjdämnet.

– Vi har inte alltid varit överens från första stund. Men vår inställning är att vi ska hitta lösningar som fungerar för oss alla, säger Fredrik Lindgren.

Den största svårigheten var att lektionerna i trä- och metallslöjd respektive textilslöjd inte låg på samma tider. Efter samtal med rektorn ändrades schemat så småningom och slöjdlärarna kunde börja med gemensam undervisning i helklass. Dessutom fick de gemensam planeringstid två timmar per vecka.

– Vi stämmer hela tiden av under lektionerna. Jag kan behöva veta vad en elev har gjort eller vilken hjälp någon behöver ha. Vi har även ett kort snack efter varje lektion för att uppdatera varandra, säger Jennie Haraldsson.

De kommunicerar också via delade datordokument och Facebookmeddelanden.

– Vi peppar varandra och delar med oss av våra idéer och specialkunskaper. Självförtroendet som slöjdlärare växer, berättar Annika Lorensson.

På skolan kallar de sig för Team Slöjd. Det händer att andra lärare på skolan blir peppade av deras samarbete och önskar att de också kunde jobba mer ihop med kollegor.

– Slöjdämnet har fått en ökad status genom att vi har blivit tydligare med vad vi gör. Till exempel efterfrågar fler lärare samarbete med slöjden, säger Fredrik Lindgren.

Det är drygt ett år sedan deras kollegiala samarbete startade. Under den tiden har de utvecklat undervisningen genom att införa datoriserade loggböcker både för sig själva och eleverna. De låter också eleverna samarbeta i ökad utsträckning, till exempel genom kamratbedömningar. 

– Vi kan se att eleverna får större utlopp för sin kreativitet i slöjdämnet. Fler tjejer väljer att jobba i trä och metall än tidigare och killarna har också blivit mer flexibla i sina materialval, berättar Jennie Haraldsson.

Direkt efter lektionen sätter sig Fredrik Lindgren och Jennie Haraldsson ner för att stämma av med varandra. Det är snart dags att sätta betyg och de går igenom elev efter elev i klasslistan. 

– Den här eleven har skrivit för lite i loggboken. Har du sett om han följt sin planering under lektionen i dag? undrar Fredrik Lindgren.

– Ja, han har jobbat på bra. Men jag tror ändå att han måste ändra i sin planering. Hans konstruktioner är för svåra. Vad tycker du? säger Jennie Haraldsson.

– Jag håller med dig, säger Fredrik Lindgren.

 En av de största vinsterna med det kollegiala samarbetet är att de känner att bedömningarna blir mer rättvisande.

– Vi är alltid två lärare som bedömer eleverna och vi kan hjälpas åt med att se olika sidor och förmågor hos varje elev, säger Fredrik Lindgren.  

Det finns en ny våg av samiska politiska konstnärer och artister. Jokkmokksbaserade Anders Sunna, målar av sig sitt raseri och upplyser om svenskt förtryck.

När du gick på Konstfack i Stockholm fick du ofta förklara din bakgrund …

– Problemet är att de flesta svenskar fortfarande inte vet någonting om samer eller den svenska statens kolonisation. Genom måleriet kan jag få utlopp för min vrede och mina hämndbegär, men det är också ett sätt att upplysa folk om det pågående förtrycket, som varken speglas i media eller läroböcker. 

Du målar ofta i ett slags collageteknik, med tjocka färglager och inslag av graffiti. Varför är det ett bra uttryck för dig?

– För att jag slipper förhålla mig till en massa regler, och inte behöver känna mig pressad att utifrån en vit tavla göra »konst«. I stället kan jag försöka att mest ha roligt och utveckla måleriet; att exempelvis först måla med akryl och sedan med olja går jättebra. Dessutom målar jag på mdf- och plywoodskivor som också går att skära i. Genom att karva ur och fylla i bilderna blir de även skulpturala. 

Du gick byggprogrammet med målarinriktning på gymnasiet. Vad har det för betydelse för hur du arbetar?

– Att jag har fått en bred kunskap om färg, och har lärt mig att jobba effektivt på stora ytor. På Konstfack handlade det mer om själva uttrycket.

Du arbetar också som gästlärare i måleri vid konstskolan i Karasjok. Vad är det viktigaste en konststuderande kan lära sig?

– Att det främsta lärandet sker när man bollar idéer med andra elever. Därför ska man se till att diskutera och besöka varandras ateljéer under skoltiden; sedan sitter man där ensam. Som lärare är min roll främst att vara igångsättare.

När du själv gick i grundskolan hade du många »bildlektioner«?

– Jo, jag satt med papper och penna och ritade hela tiden, vad det än var för lektion. Lärarna sa åt mig att sluta, men det gick ju inte.

Vad gör du i höst?

– Jag ska måla en vägg i norska Alta, och en i finländska Oulu (Uleåborg). Min separatutställning »Maadtoe« flyttar från Västerbottens museum i Umeå till norska Kristinehamns konsthall. Och så är jag med i utställningen »Norrland« på Kulturens hus i Luleå (3 sep–2 nov), som samlar norr- och västerbottnisk politisk konst.

Ninnie Anderssons forskning visar att danslärare använder många olika sätt att bedöma sina elever på. Kollegiala samtal är en bra variant.

Vad handlar din avhandling om?

– Den handlar om bedömning i dansundervisning på gymnasiet. Tillsammans med professor Cecilia Ferm Almqvist har jag undersökt hur danskunskap synliggörs i styrdokument för det estetiska programmet med dansinriktning. Jag har också försökt att komma åt lärares erfarenheter av bedömning i sin dansundervisning.

Varför valde du ämnet?

– Som danslärare på gymnasiet och när jag undervisat blivande danslärare vid Musikhögskolan i Piteå, har jag ofta fått frågor som handlat om bedömning och inte känt att jag haft redskap för att svara. Det finns till exempel väldigt begränsad svensk forskning om ämnet.

Hur har du gått tillväga?

– Avhandlingen består av fyra artiklar för att belysa ämnet från olika håll. Jag har använt flera datainsamlingsmetoder. Under ett år observerade jag fem lärares dansundervisning i kursen Dansteknik 1 på estetiska programmet. Jag har observerat en lärares betygssamtal med sina elever. Fyra av de fem lärarna gav skriftliga reflektioner eller intervjuades kring sin bedömningspraktik. Jag har tillsammans med min handledare även analyserat hur danskunskap synliggörs i kurs- och ämnesplaner för gymnasieskolans estetiska program, både i Lpf 94 och den gällande läroplanen Gy 11.

Skiljer sig synen på danskunskap mellan läroplanerna? 

– I den äldre läroplanen finns det en tydlig uppdelning mellan praktisk kunskap i dans och teoretiska kunskaper om dans. I den nya framträder danskunskap mer holistiskt. Kunskapen synliggörs och utvecklas genom att eleverna får pröva på att kombinera rollerna som dansare, åskådare och koreograf – vilket gör det möjligt för eleverna att relatera till kunskapen på olika sätt.

I avhandlingen visar du att styrdokumenten fokuserar på vilket innehåll som dansundervisningen ska ha och vad som ska bedömas. Men det står inte hur. Borde även det finnas med i styrdokumenten?

– Nej, det tycker jag absolut inte. Det tillhör danslärarens profession att hitta sina vägar för bedömningen. Det finns inget unikt recept att ta till. 

– I avhandlingen liknar jag lärarens möjligheter att variera sin bedömning med ett träd som har olika grenar. Grenarna förändras, växer och kan anpassa sig till den värld som trädet lever i. Det kan också läraren göra genom att utgå från elevernas behov och anpassa sin bedömning till situationen och det specifika kunskapsinnehållet. 

Finns det någon teoretiker som är särskilt viktig i din avhandling?

– Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty och hans teori om den levda kroppen. Han menar bland annat att människan erfar världen genom sin kropp. I dansundervisningen kan det handla om att läraren behöver uppfatta de olika kroppsuttryck som eleverna visar. Dans innefattar så mycket mer än det verbala eller skrivna språket.

Kan de kroppsliga uttrycken översättas till de skrivna målen i kursplanen?

– Ja, det anser jag. I studien gestaltade till exempel en av danslärarna variationer i tyngd och flöde genom att visa med sin egen kropp och samtidigt benämna rörelserna med ord, så att eleverna fick en uppfattning om vad de skulle kunna. Några av lärarna hade också verbala genomgångar av kursplanen som de sedan gjorde återkopplingar till, exempelvis genom att använda kroppslig beröring eller olika ljud för att markera vad som var viktigt att fokusera på när eleverna dansade.

Vilka är de viktigaste resultaten i avhandlingen?

– Ett viktigt resultat handlar om hur betydelsefull kommunikationen mellan lärare och elever är. Det behöver finnas en gemensam förståelse kring vad som bedöms för att det ska bli meningsfullt. Lärarna lyfter också fram elevernas aktiva deltagande i bedömningsprocessen. Till exempel genom att låta eleverna skriva egna reflektioner kring sina dansprestationer.

– Ett annat viktigt resultat är lärarnas behov av kollegiala samtal, för att kunna reflektera tillsammans kring exempelvis kvalitetsuppfattningar och innehåll i styrdokument. Det kan bidra till säkrare bedömningar. Trots att lärarna efterfrågade kollegiala samtal fanns det praktiska hinder som tidsbrist och schematekniska svårigheter som gjorde att de kollegiala samtalen inte blev av.

Var det något som förvånade dig under studien?

– Jag blev förvånad över att två av de fem lärarna i studien inte hade läst kursplanerna. Då blir det väldigt svårt att förmedla till eleverna vilka kunskaper som är viktiga i dansundervisningen och vad det är som ska bedömas.

Vilken nytta kan danslärare ha av din forskning?

– Det finns väldigt lite skrivet om bedömning av dans på gymnasiet. I min avhandling kan lärare ta del av andra danslärares erfarenheter kring bedömning och förhoppningsvis bli inspirerade till att utveckla sin egen bedömningspraktik.

Kan resultaten även vidgas till andra estetiska ämnen?

– Vissa av resultaten, till exempel betydelsen av kollegiala samtal, tror jag kan gälla inom alla ämnen i skolan. Det finns behov av att kunna reflektera med kollegor kring vad som ska bedömas och hur bedömningen kan gå till oavsett ämne, det visar även tidigare forskning.

Vilken nytta har du själv av dina erfarenheter från studien?

– Jag har blivit mer öppen för att testa olika sätt att bedöma på och diskuterar gärna med kollegor för att hitta nya vägar. 

– Jag har också blivit mer uppmärksam på kommunikationen med mina elever. Jag har fler individuella samtal med eleverna för att kolla av att vi förstår varandra och har en gemensam uppfattning om vad som ska bedömas.

Tänka själv och tänka fritt är ledord när sjätteklassarna i Forsdalaskolan i Lycksele jobbar i projektet Slöjdföremålet.

– Jag gillar hockey, så först tänkte jag mig en rink med en jordhög på. Men sen röstade vi och alla tyckte om den här idén. 

Ella Wallebro står i slöjdsalen i Forsdalaskolan och böjer en bit hönsnät. Det ska bli ett halvt klot, som så småningom ska föreställa jorden. 

Hon visar en skiss som hon och tre klasskamrater gjort, som föreställer ett gråtande jordklot omgärdat av ett flygplan och annat som hotar klimatet. Om några veckor, när det tredimensionella konstverket är färdigt, ska resten av klassen få gissa vilka två ord det bygger på.

– Jord klarar de nog, men det blir kanske lite svårare med förtvivlan, säger Isak Pontén, som kämpar med att såga till en flygplansvinge av ett tunt stycke plywood. 

– De kanske gissar på »ledsen«. Men förtvivlad är ju mer … att man inte kan göra något åt det som hänt.

Vid ett annat bord filar Rasmus Nyström på en liten träbit, formad som en gravsten, medan hans gruppkamrater Leia Edler och Matilda Johansson med hjälp av grön färg ska förvandla en träskiva till en gräsmatta. På deras skiss syns en blixt och en stor eld i fonden, och på gräset står en sorgsen man vid ett par gravstenar. 

– Våra ord är eld och längtan, berättar de.

Det är några veckor sedan som deras slöjdlärare Dennis Lundmark genom lottning delade upp halvklassen i grupper om fyra och lät dem ta en lapp ur vardera plastbytta, en blå med ord med koppling till naturen, en gul med känsloord. Utifrån dessa ord fick var och en formulera sina tankar i ord och bilder på ett A3-ark, utan att prata med sina kompisar. Efter tio minuter var det dags att skicka pappret vidare till en gruppkamrat som fick lägga till det hen ville, tills alla papper gått laget runt. 

De två första stegen i projektet; idé och värdering, var därmed avklarade. I steg tre och fyra, sammanfattning och planering, diskuterade grupperna sig fram till en gemensam plan: gick det att använda någon av idéerna eller skulle de hitta på en ny, och hur skulle de gestalta det hela?

I arbetet får de använda vilka material de vill, bara de går att hitta i slöjdsalens spillmaterialstunnor. Dennis Lundmark anser att det gynnar elevernas kreativitet.

– Jag tror de blir hjälpta av att jobba med oregelbundna material. Och så finns det förstås ett resurstänk i det också. 

Den här fredagsmorgonen är halvklassen inne på sitt andra lektionspass i steg fem, framställning. De smusslar med sina skisser och pratar tyst, för att inte röja sina ord för de andra grupperna. Samtliga tre grupper tänker tillverka ett slags små scener; golv/mark och fond, troligen inspirerade av några tidigare års slöjdföremålsprojekt. 

– Jag säger alltid att de får göra precis vad som helst, till exempel något som hänger. Men kanske blir de lite låsta av att jag visar dem hur andra gjort, säger Dennis Lundmark. Samtidigt tror jag det är bra att få lite inspiration och se att man inte behöver göra något som ser perfekt ut.

Vilket är en annan viktig poäng med projektet. Här handlar det om att våga släppa alla idéer om hur saker »ska« se ut och göras. Därför gör det inget om spikar viker sig, kanter är sneda, färg hamnar utanför.. 

– Det kanske låter flummigt, men jag tycker det är tvärtom – genom att jobba såhär i det här projektet kan vi bli väldigt konkreta sedan, när vi jobbar med hantverk, fogningstekniker och annat, säger Dennis Lundmark.

Samtidigt kan eleverna ta med sig kunskap från Slöjdföremålet till andra områden i slöjdundervisningen.

– Som att inte bara förutsätta att det är jag som sitter inne med rätt svar, utan att de kan bolla lösningar med varandra. Det frigör en massa tid för mig, som jag kan använda till att gå runt och lyssna, titta. Då ser jag varje individ men också hur de jobbar ihop, till exempel vem som driver – och det är inte alltid den man förväntar sig. 

Idén till projektet Slöjdföremålet fick Dennis Lundmark från 2011 års läroplan, utifrån det kunskapskrav som går ut på att eleverna ska lära sig »formulera handlingsalternativ« och »utveckla idéer«. 

– Jag tyckte att eleverna ofta hade svårt med just de sakerna. De frågade om självklarheter och jag sa hela tiden »tänk själv«, utan att det hjälpte. 

– Samtidigt är jag inte riktigt överens med skrivningarna i läroplanen, när det står att slöjdämnet består av »manuellt och intellektuellt arbete i förening«. Den skrivningen innebär ju faktiskt att man särskiljer manuellt och intellektuellt arbete. I själva verket följs de ju åt som levande organismer. Alla som någon gång gjort något praktiskt vet ju att intellektet alltid är där samtidigt. 

I bästa fall inte bara genom mätande, räknande, klurande. Dennis Lundmark vill också att hans elever ska kunna uttrycka sig verbalt kring det de skapar. Det var här orden kom in.

– Jag valde naturord och känsloord, för det har alla en relation till.

Efter att ha jobbat med Slöjdföremålet i ett par år fick Dennis Lundmark förra året nys om ett stipendium som Företagsam skola delar ut till elever, lärare och skolledare i Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland. Han skrev ihop en fyra sidor lång ansökan med bifogade bilder från slöjdsalen. Han tryckte på att problemlösning och idéutveckling är nära besläktat med entreprenörskap och att han tror att arbetet med Slöjdföremålet inverkar positivt på elevernas självkänsla. 

– Många elever här dras tyvärr med ett slags inlandskomplex som gör att de inte riktigt vågar tro på sig själva och sin förmåga. Om jag kan påverka en eller två elever per år att förstå att det går att bli framgångsrik genom att utveckla sina idéer vore det storslaget. Allra helst om de vill göra det på hemmaplan.

Dennis Lundmark är själv uppväxt i Lycksele, men bodde i drygt tio år på andra platser innan han bildade familj och valde att flytta hem igen. Han menar att en förutsättning för att landsorten ska fortsätta blomstra, är att unga människor vill stanna och bidra till samhällsutvecklingen hemmavid i stället för att flytta.

Ansökan resulterade i ett stipendium på 50 000 kronor, som han hittills använt till egen fortbildning; en kurs i knuttimring och en i skärande träsvarvning, kunskaper som han fört vidare till sina elever. Det har också bidragit till en resa med den egna skolans sexor, för att besöka designhögskolan i Umeå.

Slöjdföremålsprojektet inleds alltid med en lektion om kreativitet och innovationer. Och serendipitet – ordet står skrivet med versaler på whiteboardtavlan, som en påminnelse om att stora upptäckter kan göras av en slump i sökandet efter något annat. 

– Jag brukar berätta om hur penicillinet kom till av en slump. Och, för att ta ett mer lokalt exempel, om Ulrika Eleonora i Burträsk. Och så pratar vi om att det bara är en myt att uppfinningar kommer som blixtar från en klar himmel, utan att slumpmässiga upptäckter ofta bygger på kunskap och erfarenhet i grunden.

Legenden förtäljer, att Ulrika Eleonora, mejerska i Burträsk, en dag år 1872 blev uppvaktad av en mjölkdräng och därmed missade att passa ystkaret ordentligt. Så blev Västerbottensosten född.

Att Dennis Lundmark låter eleverna arbeta i grupp är ett led i hans tänk kring idéskapande. 

– Dels blir det lätt enkelspårigt om man funderar ensam, dels vill jag visa att det kan finnas en massa olika sätt att ta sig an en uppgift. 

Det är också självklart för honom att lotta grupperna.

– Om jag bestämde vem som skulle jobba med vem skulle jag ju svika min egen idé om att alla har något att bidra med och att det händer något om man låter olika tankar mötas förutsättningslöst.

Också det år då han hade en klass med »mycket missriktad energi«, valde han att lotta grupperna. 

– Då hade jag en liten klump i magen. Men den negativa energin vändes till positiv och jag, som tidigare hade fått använda stora delar av lektionerna till att få lugn och ordning, blev plötsligt sysslolös. 

Också denna lektion har Dennis Lundmark mest kunnat gå runt och titta och plötsligt upptäcker han att det bara är tjugo minuter kvar av lektionen. Då han ber sina elever att plocka ihop och börja städa hörs några spridda »näää«, men strax därpå är ordtavlor och verktyg undanstoppade och sopborstar i gång på golvet. Lektionen avslutas med att var och en gör en liten sammanfattning och egen utvärdering av dagens arbete, i sin loggbok. I knäpptystnaden som råder under detta moment sneglar jag över en axel: »Vi har nu börjat. Alla gör så bra. Jag gör en måne och ska snart måla skivan svart.«

Hur skildras män och kvinnor i musikvideor? Det får elever i femman och sexan i Arvika diskutera på musiklektionerna när de tittar på artister som Shakira, Robbie Williams och The Donnas.

Anna Sjölund har, som hon uttrycker det, alltid varit upprörd över hur män och kvinnor framställs i media, men också i resten av samhället, och hur påverkade vi blir av de bilderna. Hon är väl medveten om att musikindustrin inte är bättre den och har funderat mycket över hur det ser ut i musikvideor.

Hon började leta på nätet efter uppsatser eller liknande och hittade en C-uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap: Hur manligt och kvinnligt representeras i musikvideos av Mirjam Hallström och Hanna Höglin, som analyserat olika videor. Anna Sjölund bestämde sig för att bygga sin lektion kring deras arbete.

– Precis som de gjorde, delade jag upp analysen och diskussionen i kategorier. Hur är det filmat? Vad har personerna för kläder, rekvisita och scenografi? Hur rör de sig? Det var lätt att konstatera att kvinnor oftast filmades uppifrån och män nerifrån, för att de ska framställas olika, säger Anna Sjölund.

Femte- och sjätteklassarna som fick titta och diskutera var lite försiktiga till en början, skulle de verkligen prata om sånt med musikläraren? Men den inledande tveksamheten försvann snabbt och sen haglade frågorna och kommentarerna.

»Varför har tjejen så lite kläder på sig?« »Varför rör mannen sig så där?« »Varför är alla män i videorna så stora och starka?« De pratade om objektifiering, om vad som anses vara manligt. Anna Sjölund säger nöjt att hon inte behövde stå för pratet själv utan det blev en jättebra dialog.

Först visade hon två popvideor i klassrummet, en med Shakira och en med Robbie Williams. Sen blev det r’n’b i form av Lil’ Kim och 50 Cent för att sedan avsluta med rock med The Donnas och Guns N’ Roses. Anna Sjölund menar att det i rockvideorna är tydligare fokus på vad tjejerna faktiskt gör, man får se att de spelar. När det handlar om pop och r’n’b är tjejerna mer där som snygga saker. Samtidigt är det så att rockens värld fortfarande är en väldigt manlig arena och ja, hur påverkar det hur tjejer som spelar rock är och hur man ser på dem?

– Om inte alla kan spela ackord, då kommer man att klara sig genom livet ändå. Men det här måste alla prata om, kanske kan man få eleverna att reflektera lite mer. Sen var jag också väldigt tydlig, jag ville inte bli moraliserande: jag tycker själv om den här musiken och jag tittar på musikvideor och kan tycka att en de är bra, men man måste också titta på budskapet.

Denna antologiär ett samarbetsprojekt mellan Mångkulturellt centrum och Konstfack och författarnas intention är att vidga historiebeskrivningen om konsthantverk, bortom traditionella materialuppdelningar och nationella förståelser. Det är just vad den gör, den får mig som läsare att verkligen börja fundera på vad konsthantverk innebär och sätter mina föreställningar kring begreppet lite ur spel, på ett omvälvande men positivt och utvecklande sätt.

Det är en brokig samling texter, skrivna av 18 olika skribenter, som omprövar konsthantverkets historia utifrån den tid och värld vi lever i nu. Som läsare får jag med mig tankar kring hur industrialismen påverkat synen på hantverket – till exempel att virkning ansågs som en trivial teknik och därför inte platsade i museisamlingarna, hur romernas traditioner för hantverket vidare i generationer, hur hantverket har blivit en kraft att kunna förändra och påverka samhällsutvecklingen, hur konsthantverkare i början på 2000-talet förnyat formområdet och hur även passförfalskning kan vara konsthantverk. Boken blir ett slags kraftsamling för det handgjorda mot masstillverkning, automatisering och robotik. För i grund och botten handlar alltihop om den politiska och sociala aspekten av produktion.

Det kan ibland vara svårt att som läsare hitta den röda tråden då texterna är av så olika karaktär både innehållsmässigt och språkmässigt. Positivt är dock att det är korta berättelser så man kan lätt lägga boken ifrån sig för att kunna reflektera över det man läst.

Inkludering i skolan – Undervisningsstrategier som fungerar

David Mitchell

Natur och kultur

Inkludering i skolan är skriven av adjungerande professorn David Mitchell från University of Canterbury i Christchurch, Nya Zeeland. Nya Zeeland är känt för att ha kommit mycket längre än Sverige när det gäller inkludering av alla elever i skolan. I den här boken ger han tips på allt från att använda AKK i klassrummet, alternativ och kompletterande kommunikation, till hur man ska få ett bra klimat i klassrummet och hur man kan ändra elevers negativa tänkande.

Edge: 20 Essays on Contemporary Art Education

Anette Göthlund, Helene Illeris, Kirstine W Thrane (red)

Multivers Academic

En genomgång av konstundervisning som påbörjades 2011. Den är sammanställd av Anette Göthlund, professor vid Institutionen för bild- och slöjdpedagogik vid Konstfack, samt hennes norska kollegor Helene Illeris och Kirstine W. Thrane. Sammanlagt har 30 nordiska och baltiska lärare, konstnärer och forskare bidragit med texter om estetiska, kulturella och sociala aspekter på konstundervisning. Tanken är att undersöka gränsen, kanten, vad man kan göra med och i konstundervisning och hur man gör det.

Stärk språket – stärk lärandet

Pauline Gibbons

Hallgren och Fallgren

I Stärk språket– stärk lärandet (fjärde upplagan) skriver Pauline Gibbons om vilka modeller man kan använda för att arbeta både språk- och kunskapsutvecklande i olika ämnen. Anniqa Sandell Ring från Nationellt centrum för svenska som andraspråk har kopplat bokens texter till Lgr11.­

Pauline Gibbons skriver bland annat om hur man kan arbeta ämnesövergripande med både första- och andraspråkselever i klassrummet.

På andrasprak.su.se finns studiehandledningar till boken.

Musik i grundskolan – mellanstadiet

Staffan Sundberg

Bunne Music AB

Musik i grundskolan– mellanstadiet är en handfast bok som grundligt och enkelt går igenom det eleverna ska kunna efter år 6. Eleven kan fylla i vilka ackord hen kan, lära sig var bluesen kommer ifrån, hur man bygger en låt. Med mera.

Boken följer Lgr11. Samma författare har också gett ut Musik i grundsärskolan åk 1–6 samt 7–9.

En dansk gymnasieskola har valt att indela förstaårseleverna i klasser utifrån etnicitet. Orsaken ska vara att etniskt danska elever i allt högre grad väljer bort skolan. Tilltaget har väckt kritik både i Danmark och utomlands.

Langkaer Gymnasium i Aarhus har 80 procent elever med utländsk härkomst. För nio år sedan var det 25 procent, och rektor Yago Bundgaard är rädd för att skolan ska bli en skola enbart för tvåspråkiga elever. Det uppger han för danska Jyllands-Posten.

För att bevara en blandad elevkår har han valt att skapa tre klasser där uppdelningen mellan etniska danskar och danskar med annan härkomst är 50-50. Resten av klasserna består till 100 procent av elever med utländsk härkomst.

– Det är den minst dåliga av de idéer jag har att välja mellan, säger han till tidningen. Helst skulle han vilja se en begränsning av det fria skolvalet med ett maxtak på andelen tvåspråkiga elever.

Yago Bundgaard hänvisar till den danska gymnasieförordningen som anger att det är upp till rektor att fördela eleverna i klasser.

Men uppdelningen har mött kritik från bland annat människorättsorganisationer.

– Det är ren och skär diskriminering när man sorterar människor efter om de är vita eller färgade danskar, säger Jette Møller på den antirasistiska organisationen SOS mod Racisme till Jyllands-Posten.

Människorättsadvokaten Niels-Erik Hansen säger till tidningen att uppdelningen utifrån etnicitet kan strida mot lagen.

Skolverket kommer att få större frihet att använda förvaltningsmedel, som tidigare varit knutna till specifika uppdrag, så som myndigheten vill. Förändringen är en del budgetpropositionen för 2017.

I budgetpropositionen för 2017 föreslås att drygt 400 miljoner kronor som tidigare varit knutna till olika uppdrag flyttas över till Skolverkets förvaltningsmedel. Pengarna rör uppdrag som är permanenta, som ”Samverkan för bästa skola” och de nationella skolutvecklingsprogrammen. Genom att ge Skolverket större befogenhet att använda pengarna, utifrån egen kunskap och sina löpande kontakter med skolhuvudmännen, hoppas regeringen att de används mer effektivt.

I juni 2015 riktade Statskontoret i en myndighetsanalys svidande kritik mot regeringens styrning av Skolverket.

– I grunden handlar det om att Skolverket har blivit extremt detaljstyrt, med många korta och snabba projekt. Vi håller systematiskt på att ändra på det, säger utbildningsminister Gustav Fridolin.

Han pekar bland annat på att regeringen minskat antalet uppdrag i regleringsbrevet. Uppdragen ska också ha blivit mindre detaljreglerande.

I och med överflyttningen av anslagen minskas de med 20 miljoner kronor. Regeringen vill inte se det som en neddragning utan bedömer att det motsvarar en effektivisering som sker i och med att pengarna inte längre är öronmärkta till specifika uppdrag.

– Det är en känd utmaning att medel idag fryser inne för att de är bundna till en viss satsning, säger Gustav Fridolin.

Förändringen syftaräven till att underlätta den långsiktiga planeringen samt rekryteringssituationen på Skolverket. I Statskontorets rapport framhålls det som ett problem att myndigheten har en hög andel visstidsanställda och är beroende av många externa experter.

Förvaltningskostnader för tillfälliga uppdrag kommer även framöver vara knutna till de specifika uppdragen.

Lärarnas tidning har sökt Skolverkets generaldirektör Anna Ekström men hon har inte möjlighet att ge en kommentar under fredagen.

Sätt stopp fler religiösa friskolor i Sverige. Det utspelet gör fler höga företrädare för Liberalerna, med partiledaren Jan Björklund i spetsen, på måndagen. I somras öppnade numer före detta gymnasieminister Aida Hadzialic (S) för diskussion om ett eventuellt förbud mot dessa.

Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa friskolor. Inga nya tillstånd ska få ges och de konfessionella skolor som redan finns ska inte tillåtas att utöka antalet elever.

– Huvudskälet till det är att det medverkar till att spä på en segregation i våra förorter som redan är stor, säger partiledare Jan Björklund på en pressträff.

 

"Skolan får aldrig bli en förlängning av föräldrarnas kulturella och religiösa uppfattningar – den svenska skolan ska vara en fristad från just detta", skriver Jan Björklund tillsammans med flera andra ledande liberaler i en debattartikel i måndagens Dagens Nyheter.

 

De skolor som redan finns ska inte få sitt tillstånd indraget.

– Däremot finns anledning att skärpa inspektion och tillsyn, i synnerhet på dessa skolor. Det kan naturligtvis resultera i indragna tillstånd på sina håll, säger Jan Björklund.

 

Förslaget ska läggas fram på Liberalernas nästa landsmöte. 

 

Liberalerna, eller dåvarande Folkpartiet, kom redan 2005 med ett liknande förslag. Det var dock ingen fråga Jan Björklund drev de åtta år han var utbildningsminister. 

– Skollagen säger att skolundervisning ska vara sekulär, däremot får vi oroväckande signaler om så inte är fallet, att flickor och pojkar delas upp i undervisningen. Så kan vi inte ha det. Den svenska skolan ska vara till för alla, den ska bryta upp segregation och lägga grunden för ett starkt Sverige även framöver, sa Aida Hadzialic då till Aftonbladet.

Förskolläraren och artisten Anja Storelv gör musik med budskap.

En stor husvagn står parkerad utanför den blå trävillan. Tre hundar börjar skälla i kapp när de hör att en besökare ringer på dörren.

— Vill du ha kaffe? Själv dricker jag hela dagarna, säger Anja Storelv, nyss hemkommen från en kombinerad skjutsning till ishallen och fotbollsplanen.

Dottern Maja kommer in i köket och vill ha kvällsfika. De tre hundarna fortsätter skälla tills hon släpper ut dem i hundgården direkt utanför köksdörren.

— Min man jagar och eftersom den äldsta jämthunden börjar bli gammal har han skaffat en ung hund så att de kan gå parallellt ett par år. Den tredje är bara en sällskapshund, berättar hon.

Anja Storelv är uppvuxen åtta mil norr om Narvik i Nordnorge. På frågan om vad som finns där svarar hon:

— Allt! Havet, fjällen, skogen och en stark samisk befolkning.

De kallas markasamer och försörjer sig på jakt, fiske och jordbruk.

Själv är hon uppvuxen på en gård med kor, som föräldrarna drev vid sidan av sina vanliga jobb.

Två händelser fick avgörande betydelse under hennes uppväxt. När hon var 14 år brann gården ner och efter den jobbiga händelsen valde familjen att flytta. Hon slutade med alla sina idrotter, eftersom hon insåg att det fanns annat som var viktigare.

Det andra som hände var att hon fick börja läsa samiska i skolan.

Hennes föräldrar är barn till en generation samer som var förbjuden att prata samiska i skolan. På samma sätt var det i Sverige.

När Anja Storelv fick upp ögonen för språket växte intresset för den samiska kulturen och allra mest för musiken. Hon kom till en punkt då hon insåg att hon inte kunde bygga upp sin identitet utan att känna till sin egen kultur. Samtidigt växte ilskan och frustrationen över vad hennes folk utsatts för, hur det samiska sakta men säkert plånats ut under förnorskningspolitiken.

1995 satt hon i publiken vid den samiska melodifestivalen och bestämde sig för att själv delta nästa gång. I år firar hon 20 år som artist, men inte förrän för fem, sex år sedan kände hon att hon kunde jojka på riktigt.

— Min fasters man som själv jojkar sa till mig att jojk är ingenting man kan lära ut. Den måste hitta till dig och du måste hitta den.

Från början var själva musiken det viktiga. I dag är musikens budskap lika viktigt. På sina många konserter tar Anja Storelv tillfället i akt att propagera mot den politik som hon menar försvårar för den samiska minoriteten. Men hon lyfter också fram stoltheten över sin kultur.

Finns det någon koppling mellan din artistkarriär och ditt jobb på förskolan?

— Ja, det blir mycket spontansång på dagarna. Vi sjunger när vi byter blöjor, när vi går på skogspromenader. Till och med när vi äter kan vi sjunga en trudelutt.

Föräldrar med rättshaveristiskt beteende ställer ofta orimliga krav, är aggressiva och ger aldrig upp. Som skolledare gäller det att inte dras med i känslostormen.

I våras rapporterade medier i södra Sverige om en rektor som JO-anmälts av ett föräldrapar.

Föräldrarna var arga på en lärare som de tyckde hade behandlat deras barn fel. De begav sig till skolan, men vägrade att berätta vilka de var när skolpersonalen frågade. Föräldrarna ombads att lämna skolom­rådet eftersom det inte är allmän plats, men vägrade. Personalen upplevde situationen som hotfull och rektorn tillkallades. Föräldrarna informerades om att de inte var välkomna till skolan om de inte hade ett i förväg bokat möte. Ett sådant förbud kan inte rektor utfärda, menade föräldrarna och JO-anmälde rektorn.

– En person med rättshaveristiskt beteende känner sig orättvist behandlad och kan inte möta det på ett rationellt sätt, säger psykoterapeuten Jakob Carlander.

Tillsammans med psykologen Andreas Svensson har han skrivit boken Möta människor med rättshaveristiskt beteende – handbok för yrkesverksamma som under det dryga halvår den funnits på marknaden sålt slut flera gånger.

– Rättshaverist är ett vardags­begrepp, ingen diagnos. Därför finns det mycket lite forskning att tillgå. Vi visste att det fanns ett behov av vår bok, men inte att det var så stort, säger Jakob Carlander.

Kännetecknande för rättshaverister är att de gärna inleder juridiska processer. De är dessutom ofta tvångsmässigt ihärdiga. 

– De har en hög benägenhet att anmäla, överklaga och begära ut handlingar och beter sig ofta hotfullt, säger Jakob Carlander.

Han tror att alla skolledare någon gång under sin karriär råkar ut för en rättshaverist. Oro och stress är faktorer som kan trigga i gång beteendet. Den separation det innebär att lämna sitt barn i för­skolan eller skolan kan vara tillräckligt.

– Jag har träffat många skol­ledare som vittnat om detta.

Ett exempel är en förälder som i sitt missnöje med en pedagog på sitt barns förskola begär ut dennes anställningshandlingar från kommunen och nagelfar dem. Därefter kallar hen till ett extrainsatt för­äldramöte för att få pedagogen uppsagd.

– Dessa personer tolkar själva vad som är rätt och fel och det är i stort sett omöjligt att överbevisa dem eller få dem på andra tankar.

Ett annat exempel är mamman till en tvåårig pojke som är upprörd över att hennes son är sjuk så ofta och därför kräver att det ska vara minst 1,2 meter mellan barnen när de sover middag för att minska smittorisken.

– Typiskt för personer med rättshaveristiskt beteende är att de ­skaffar ett eget regelsystem som inte tar hänsyn till beprövad ­erfarenhet eller verksamhetens policy, ibland inte ens lagar.

Hur ska man då hantera en för­älder som ställer orimliga krav, kommer med anklagelser, beter sig otrevligt och ständigt kräver nya utvärderingar och möten? Jakob Carlander förordar så kallat ”lågaffektivt bemötande”.

– Det gäller att inte dras med i känslostormen, utan vara saklig och neutral. Gör det du ska, men inget mer. Viss individanpassning är okej, men gå inte med på att göra undantag från rutinerna, man löser sällan problemet genom att gå personen till mötes.

En viktig sak är att inte visa oro inför att bli anmäld.

– Svara bara: ”ja, men det är bra, då får vi veta vad som är rätt”, säger Jakob Carlander.

Däremot finns det en oro som inte går att bortse från som skolledare, nämligen oron för barnet. När en mamma eller pappa står på skolgården och skriker och hotar sitt barns lärare uppkommer ofrånkomligen frågan: hur har ­barnet det hemma egentligen?

– När man gör en orosanmälan är det viktigt att komma ihåg att en förälder med rättshaveristiskt beteende kommer att se det som en hämnd. Om man är beredd på det blir det lättare att hantera.

Att ha att göra med en person med rättshaveristiskt beteende är tungt och krävande. Det är lätt att bli osäker och undra om det finns något i verksamheten eller hos en själv som gör personen så arg.

– Men det är viktigt att komma ihåg att det här är människor med privata perspektiv på vad som är rätt och fel, säger Jakob Carlander.

Fallet med föräldraparet som JO-anmälde rektorn för tillträdesförbudet är ännu inte avgjort.

Såväl Lärarförbundet som Lärarnas riksförbund ställer sig frågande till Jan Björklunds utspel, men betonar samtidigt vikten av vassare kontroller av de konfessionella friskolorna.

Anna Ekström, i dag generaldirektör för Skolverket och ordförande i Skolkommissionen, blir ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Det meddelade statsminister Stefan Löfven på tisdagseftermiddagen.

Det blir Anna Ekström som efterträder Aida Hadzialic som gymnasie- och kunskapslyftsminister i den rödgröna regeringen. Det står klart efter att statsminister Stefan Löfven meddelat detta i sin regeringsförklaring, som han läste upp under riksdagens öppnande under tisdagen.