Försäkringen garanterar inskrivning inom högst 20 dagar för besök hos en privat specialist eller för operation. Den vård som försäkringen ger rätt till ska ses som ett komplement till den offentligt finansierade vården, enligt Lärarförsäkringars vd Håkan Lind.

— Försäkringen ger ingen förtur i den allmänna vårdkön, betonar han. 

Historikern Johanna Ringarp har bra tajmning. Precis 20 år efter kommunaliseringen av skolan lägger hon fram sin doktorsavhandling vid Södertörns högskola: »Professionens problematik, lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling«. Samtidigt har frågan återigen förts upp på agendan av tongivande debattörer som propagerar för en återgång till det gamla.

Vad har du tagit reda på?

— Jag har kartlagt vilka krafter det var som drev dem som deltog i processen — lärarfacken, regeringen och det som då hette Svenska Kommunförbundet. En slutsats jag drar är att kommunaliseringen av skolan var en del av en mycket större samhällsförändring.

— Jag har också intresserat mig för hur aktörerna såg på lärarkåren — främst professionens strävan mot större självständighet och mer makt över yrket. Att stärka lärarnas ställning angavs ju som ett motiv för förändringen, inte minst av dåvarande skolministern Göran Persson när han lade fram propositionen för riksdagen.

Vilken var den socialdemokratiska regeringens drivkraft?

— I början av 1970-talet var Ingvar Carlsson utbildningsminister. Hans ambition var att överlämna grundskolan till kommunerna efter att en statligt styrd uppbyggnadsfas var genomförd.

— Inom socialdemokratin såg man kommunerna som välfärdens bas. Det var där ansvaret för det som kallas vård, skola och omsorg borde ligga.

Varför blev det ingen kommunalisering redan då?

— Ingvar Carlsson tvingades inse att motståndet var för starkt, inte minst hos en enig lärarkår. I stället tillsatte han ett antal skolutredningar som alla pekade i samma riktning — decentralisering, avreglering och ökat lokalt inflytande.

Vad hände sedan?

— Först i slutet av 1980-talet kom kommunaliseringen upp på dagordningen igen. Då fanns starka krav på decentralisering och en tilltagande kritik av statlig byråkrati, inte bara på skolans område. Det hade skapat en ny jordmån och Socialdemokraterna såg en möjlighet att förverkliga sina gamla planer.

— Men de såg kanske inte att de nu hade landat i ett annat samhälle, mer präglat av marknadstänkande, där steget till friskolor inte var långt.

Vad låg bakom det förändrade samhällsklimatet?

— En oljekris hade satt punkt för fortsatt expansion av den offentliga sektorn. På finansdepartementet filade Kjell-Olof Feldt och hans pojkar på sin version av det som kommit att kallas »new public management« där effektivisering, avreglering, konkurrensutsättning och budgettak var några nyckelord.

— Den ursprungliga avsikten med kommunaliseringen var inte att öppna för privatiseringar och friskolor. Men utan kommunaliseringen hade denna utveckling inte kunnat ske.

Vilka intressen drev Kommunförbundet?

— Material från Kommunförbundets förhandlingsdelegation visar hur de ansåg att ett avtal med lärarförbunden skulle se ut. Delegationens kommunpolitiker var väldigt tydliga med att antalet timmar som lärare måste vara på skolan skulle öka. Dessutom skulle lönerna vara individuella, precis som för andra kommunaltjänstemän.

— Kommunerna tyckte inte att de hade kontroll över de statligt reglerade lärarnas arbetstid. Och när behoven i kommunerna växte, samtidigt som resurserna inte längre ökade, så ville man kunna använda lärarna även inom andra områden, till exempel i fritidshem och förskola. Men det förutsatte att man hade samma avtal.

Hur såg Kommunförbundet på lärarna?

— Kommunförbundet ansåg att lärarna skulle ha pedagogisk frihet i klassrummet. Men i övrigt var det krav på effektivisering och »new public management« som gällde.

Vilka var Kommunförbundets viktigaste krav?

— Kommunalt självbestämmande, ökad effektivisering, en samlad personalpolitik utan särbestämmelser för lärarna, avreglering och friare resursanvändning.

— I ett skede hotade man att överlämna hela skolan och lärarna till staten om man inte fick igenom dessa krav.

Ett realistiskt hot?

— Det tror i vart fall inte jag. Skolan och lärarna utgjorde ju en så stor del av den kommunala verksamheten. Dessutom skulle det ha inneburit ett underkännande av de egna argumenten om hur viktigt det var att skolan kom närmare medborgarna i kommunerna.

Vad blev det av lärarnas stärkta ställning?

— Ambitionen fanns i riksdagens beslut men försvann nog sedan i avregleringen och i mål- och resultatstyrningen. I stället inträffade just det som många lärare befarade, nämligen att decentraliseringen skulle hamna hos kommunpolitikerna.

— Min tes är att det kanske fanns en idé om att stärka lärarna men att den fastnade på vägen. Makten gick i stället från en statlig politikernivå till en kommunal politikernivå.

Ett återförstatligande önskar en del lärare, Folkpartiet och somliga ångerfyllda politiker som var med. Realistiskt?

— Frågan är nog i så fall vad det är som ska återförstatligas. Samhället har ju förändrats sedan Ingvar Carlssons planer i början av 70-talet och jämfört med tiden för kommunaliseringsbeslutet för drygt 20 år sedan. Så mycket är annorlunda — friskolor, annan pedagogik, annan personalpolitik.

— Det man kan diskutera är väl en annan reglering av finansieringen av skolan, stats- bidragssystemet och hur system med skolpeng slår, till exempel. Införandet av en statlig lärarlegitimation är ju också en sorts statlig reglering.

Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund anklagades för att ha spelat under täcket med Göran Persson. Något nytt i den frågan?

— Nej, ingen förbundsordförande har berättat något om hemliga uppgörelser med skolministern. För mig verkar det mest som om man drev facklig realpolitik och tog betalt för de förändringar som regeringen ville genomföra. 

Att skolan har bra relationer med föräldrarna är viktigt, inte minst i en mångkulturell skola. Men vad förväntar sig skolan av föräldrarna? Och vad tycker föräldrarna själva?

Nabila Alfakir, lärare och författare, menar i nyutkomna boken »Föräldrasamverkan i förändring« att en bra dialog, på ett jämbördigt plan, mellan lärare och föräldrar är avgörande.

I boken presenterar Nabila Alfakir »Astrakanmetoden« som vuxit fram under tiden hon arbetat med liknande projekt på skolor.

Med föräldramötet som bas visar hon på konkreta metoder för att utveckla arbetet med föräldrasamverkan. †

Titel »För äldrasamverkan i förändring«

Författare Nabila Alfakir

Förlag Liber

Programmen är gjorda för att användas i svenskundervisningen på gymnasiet eller på vuxenutbildningar. Till serien hör även en lärarhandledning.

För att göra litteraturen tillgänglig även för dem som har svårt att läsa har UR tillsammans med Centrum för lättläst tagit fram ett bokpaket med lättlästa klassiker som passar ihop med seriens olika avsnitt. 

www.ur.se

Sveriges landskap och kungalängden är sådant där som SO-lärare aldrig skulle erkänna att de måste kolla upp i facit vid lektionsplaneringen. Faktakunskaper som helt enkelt inte vill fastna, utan måste läras in på nytt varje år.

»Smartare än en femteklassare?« är SVT:s nya satsning på lördagskvällarna som belyser vuxnas pinsamma luckor i mellanstadiekunskaperna.

Frågorna är hämtade ur skolans läroböcker för ett- till femteklassare, två frågor ur varje skolår. Kan de tävlande inte svaret så får de ta hjälp av experter — fem barn i femte klass. Högsta vinsten är en kvarts miljon.

I den amerikanska förlagan har endast två personer lyckats kamma hem högsta vinsten: En skolchef och en professor. Medan åtskilliga mellanstadielärare gått bet på sina egna frågor. 

Skolbloggen

Multimediabyrån levererar också mängder av inspiration, både för förskollärare och för lärare i övriga skolformer.

Multimediabyrån

Länkskafferiet — även det en webbplats från Skolverket — är ytterligare en källa att gå till om man behöver fylla på med idéer om hur man kan arbeta med IKT — informations- och kommunikationsteknik — i förskolan.

Länkskafferiet

Genom att lösa tuffa problem, ofta i grupper, rita eller skriva ner sina tankegångar och gärna redovisa för resten av klassen bygger eleverna upp sitt självförtroende, menar Sandra Moss.

— En gång fick de programmera en robot. Klarar de det då klarar de multiplikationstabellerna också.

Självförtroendet är viktigt i matematik. För ett par år sedan hade Sandra Moss en elev som i stort sett fick panik så fort det var mattelektion. Men hans tävlingsintresse fick honom ändå att sätta sig vid schackspelet. Nu är han skicklig på både schack och andra matematiska problem.

— Det gäller att få eleverna att börja tänka strategiskt. Själv sysslade jag med musik och dans när jag gick på universitetet och upptäckte att det fanns kopplingar till matematiskt tänkande. 

Längst bak i musiksalen hänger gitarrerna på rad, men i dag vänder 7A på Frödingskolan i Karlstad ryggen åt dem. Fokus riktas i stället mot den neddragna filmduken. Lamporna är släckta och klassen knäpptyst när Mattias von Wachenfeldt sätter i gång ett videoklipp där Elvis gungar sina höfter till »Jailhouse rock«.

— Han gjorde en massa plattor och tjejerna skrek efter honom, men föräldrarna tyckte att hans dans var fruktansvärd, förklarar han och ber eleverna fundera över hur det ser ut i dag.

— Jag vill att ni tittar särskilt på kvinnorna i den här videon, uppmanar han sedan klassen och sätter i gång Marilyn Mansons »Tainted love«.

Framme på filmduken kryper Manson på en säng i sällskap med fyra kvinnor iklädda underkläder och kaninhuvuden.

— Vad tänker ni om det här? Tjejerna behöver inte ens ha huvuden. Varför tror ni att de gör så?

Enligt läroplanen har alla elever rätt till en likvärdig utbildning, men det är knappast en realitet när det gäller undervisningen i sex och samlevnad.

År 2008 gjordes en studie av sex- och samlevnadsundervisningen på alla högstadieskolor i Karlstad. Resultatet visade att undervisningen skiljer sig mycket mellan olika skolor, men också inom skolorna. Vissa lärare tar upp det ofta, andra nämner det inte alls. En nationell undersökning från 1999 visar samma sak.

För att få struktur på undervisningen och se till att alla elever garanteras en viss nivå har Frödingskolan arbetat fram en plan för hur sex och samlevnad kan inkluderas i alla skolämnen. Nio personer ur personalen har fortbildats och satt ihop ett material med konkreta tips på hur olika frågor kan tas upp. På textilslöjden kan man till exempel sy en regnbågsflagga för att uppmärksamma allas lika rättigheter.

Skolans lärare har fått meddela vilka områden de redan tar upp och vad de kan ta upp i fortsättningen. Jämställdhet, gromning och hedersrelaterat förtryck är några av de teman som, enligt planen, måste tas upp med alla elever någon gång under högstadiet.

Mattias von Wachenfeldt berättar att han var lite skeptisk i början.

— Jag tänkte att det kunde bli krystat att ta upp de här ämnena på musiken, men när man sätter sig och tänker får man idéer. Det är egentligen ganska enkelt att hålla de här lektionerna, säger han och förklarar:

— Det här är musik som eleverna tycker om och det finns mycket att diskutera. Jag är ingen expert på de här ämnena, men de tittar på de här videorna varje dag. Det är viktigt att bemöta det och väcka frågor.

Lektionen fortsätter och på främre raden stampar en och annan fot i takt till Eminems och Rihannas låt »Love the way you lie«. Videon tar upp teman som svek och våld.

— Såg ni scenen där han slår henne och i nästa klipp slocknar elden som hon håller i sina händer? Jag ser det som att de vill visa att kärleken dog där, säger Mattias von Wachenfeldt.

Egentligen borde lektionen sluta, men ingen verkar ha särskilt bråttom i väg när han vill visa en sista video. Det är en låt med Katy Perry och refrängen går »baby, you’re a firework, come on show them what you’re worth«.

— Man blir en förebild som lärare och jag vill förmedla någonting positivt, säger Mattias von Wachenfeldt när eleverna har gått på lunch.

— Det här handlar om livet. Det räcker inte att lära sig att spela tre ackord på gitarr. Det känns jätteviktigt att ta upp de här ämnena.

Anel Kasemovic i 7A tycker om att spela trummor och hade egentligen hoppats på att få öva under dagens lektion, men han är inte särskilt besviken.

— Det är bra att vi får veta mer om kärlek och sådant. De här lektionerna behövs för man kanske inte riktigt vet hur man ska göra, säger han efter lektionen. 

”Mer fokus på fritt skapande”

Slöjd har alltid varit mitt intresse, arbetssättet passar mig, därför var det mitt första val av inriktning. Jag tycker det är roligt att slöjda och den glädjen vill jag sprida till eleverna. Engelskan valde jag mer som motvikt. Det är ett mer teoretiskt, men precis som slöjd mycket användbart ämne. Här i Göteborg läser vi både trä och textil; det känner jag mig nöjd med, säger Johanna Karlsson, 24 år.

– Som det är i dag anser jag att slöjd som ämne ser olika ut ute på skolorna. Oftast är det manliga lärare i träslöjden, undervisningssätten skiljer sig åt och salarna ser olika ut. Men att det är så nu, betyder inte att det behöver vara likadant i framtiden. Man kan bana nya vägar och öppna för nya synsätt. Vi behöver inte den här distinkta uppdelningen mellan olika slöjdformer utan kan blanda trä, textil och metall.

– Visserligen pratas det mycket om att slöjdämnet är på väg att försvinna, men jag tror ändå att mina möjligheter att få jobb när jag kommer ut är goda. Dels är jag flexibel och kan tänka mig att flytta till en annan stad och dels börjar många verksamma lärare bli äldre och närma sig pension, då behövs det ju nya .

– Hur det kommer att bli för mig när jag väl kommer ut och börjar arbeta är svårt att veta. Det handlar ju mycket om vilka förutsättningar som ges just på den skolan där jag hamnar. Mycket beror också på hur mycket man utvecklar slöjdundervisningen. Kanske är det just för att lärarkåren är rätt gammal och att många slöjdlärare jobbar ensamma, som undervisningen inte riktigt har hängt med i tiden. Jag tror att den behöver anpassas mer till dagens samhälle.

– Jag har aldrig tänkt på slöjd som en möjlighet till själens uttryck. Där ligger slöjden nog lite bakom dans och bild som oftare används för att uttrycka känslor och upplevelser. Kanske skulle det vara bra om slöjden hade lite mer fokus på det fria skapandet och lite mindre på att det ska bli rätt och riktigt och raka linjer hela tiden.

– I min framtid som slöjdlärare vill jag göra eleverna mer medvetna om hur målen faktiskt ser ut. Det är hur de planerar, tänker och arbetar utifrån målen i kursplanen, som ska värdesättas. Det är inte lådan som de snickrar som ska betygsättas, utan hela processen.

”Var tydlig med vad slöjden står för”

– Om slöjdämnet ska ha en framtid så tror jag att man måste vara mer tydlig med vad slöjden egentligen står för. Jag tror att både föräldrar och elever har bilden av att i slöjden, där gör man produkter helt enkelt, och att det inte direkt är något som gynnar framtiden. I stället måste vi visa att det är arbetsgången fram till produkten som räknas. Vi måste visa på hur slöjdprocessen utvecklar individen.

– När jag läser kursplanerna och målen så tycker jag mycket handlar om att eleverna ska lära sig att våga. Slöjdämnet är väldigt praktiskt och jag tycker att det handlar mer om det, än om kreativitet och design. Det handlar om att eleverna ska tro på sig själva och sin förmåga, så att de vågar skruva upp den där hyllan när de har flyttat hemifrån. När man hör målen och när man ser elevernas utveckling är det svårt att förstå dem som vill plocka bort slöjdämnet.

– Visst kan undervisningen förändras och säkert göras än mer relevant än i dag, men vad man inte får plocka bort är elevernas inflytande. Att eleverna får vara delaktiga är viktigt och inte så vanligt i andra ämnen.

– När jag är färdig med utbildningen kommer jag nog att söka mig tillbaka till västkusten som jag kommer ifrån. Fast först gäller det att få in en fot i läraryrket, så några direkta önskemål har jag inte formulerat ännu. Men något som jag gärna skulle vilja är att samarbeta med andra lärare, att eleverna får arbeta med ett projekt som involverar flera olika ämnen.

– Jag har funderat mycket på vad jag vill förmedla till eleverna. När jag håller på med trä så uttrycker jag inte en viss känsla eller får utlopp för ett visst humör eller så. Däremot blir jag glad av det jag gör. Det känns härligt att sätta händerna i något och att känna: ”Wow, jag fixade det, det där gjorde jag bra!” Jag vet att det är jättesvårt, men det är den glädjen och känslan jag vill förmedla till eleverna.

”Slöjden ger öppen kommunikation”

Jjag har just börjat min första slöjdkurs och har inte fått välja min andra inriktning ännu, men jag kommer att välja SVA – svenska som andraspråk. Jag har en djupare tanke med mitt ämnesval än att bara lära ut slöjd, Jag vill hjälpa barn i allmänhet och ser slöjden som en bra form för elever som har problem i skolan. Både elever som har problem med det teoretiska och elever med språksvårigheter kan ha svårt att koncentrera sig i de teoretiska ämnena. För dem kan slöjden fungera bra. I slöjden tränar och utvecklar man motoriken och inte minst självförtroendet. Elever som känner att här gör jag bra ifrån mig får en helt annan inställning till sig själva, säger Patrick Carlsson, 36 år.

– Slöjden ger också möjligheter till samtal som inte de teoretiska ämnena gör. Man kan ju utföra en praktisk handling och prata samtidigt. Det ger en mer öppen och mindre styrd kommunikation.

– Om slöjdämnets framtid vet jag inte så mycket men jag funderar på att skriva min B-uppsats om det. Redan som slöjden är i dag är den viktig men kanske kan den inte vara kvar i sin nuvarande form. Kanske bör den utvecklas för att passa bättre in i framtiden. Själv skulle jag vilja väcka tanken på entreprenörskap hos eleverna, eller så ett frö hos barnen att fundera kring hantverksutbildningar och hantverksyrken.

– Förr kände jag mig väldigt less på ungdomar, tyckte bara de rände runt. Men man kan ju inte bara klaga. Det är bättre att försöka förstå. Jag har gått från att tänka ”bunta ihop och slå ihjäl dem” till att mer tänka ”separera och entusiasmera”.

– Det dröjer länge än innan jag är färdig lärare. När jag väl kommer ut så spelar sånt som var skolan ligger och hur stor den är mindre roll. Det viktiga för mig är vad skolan har för visioner med slöjden. I framtiden ser jag mig i en skola i någon av Stockholms förorter. Förhoppningsvis kommer jag att lyckas ta med mig mina egna djupare tankar kring slöjden dit. Kanske undervisar jag elever i årskurserna sju, åtta och nio.

– För de elever som har tappat engagemang och intresse för skolarbetet, kan slöjden vara ett verktyg att nå de nationella målen i skolans alla teoretiska ämnen.

”Kreativiteten viktigare än tekniken”

Först var jag inne på bild, det har jag varit i hela mitt liv. Men sen började jag sticka och tyckte det var jätteroligt. Jag kände att det här vill jag lära mig allt om! Och på den vägen är det. Men jag har bild som min andra inriktning. Det var inte en kombination som de rekommenderade på utbildningen. De tyckte mer att man skulle välja något teoretiskt ämne, men det brydde jag mig inte om, säger Åsa Gustavsson, 30 år.

– När jag varit ute på praktik har jag hört många som varit oroliga för hur det ska gå för slöjden och egentligen för alla estetiska ämnen. Det känns som om alla kreativa ämnen lever farligt just nu.

– Jag har läst lite i de nya kursplanerna för slöjd i grundskolan och tycker att de handlar mycket om teknik. För hundra år sedan var det livsviktigt att veta hur man stickade en strumpa. Det kan man knappast säga i dag. Nu för tiden är kreativiteten viktigare än tekniken i slöjden.

– Om jag kommer att få något jobb som slöjdlärare här i Umeå är väl tveksamt. Vi har planer på att flytta framåt sommaren. Vi flyttar dit där jag får jobb helt enkelt. Jag har inte några direkta önskemål om var jag vill jobba, men jag vill gärna hamna på en större skola där jag kan få en kollega inom samma ämne.

– Det som är bra med slöjd är att eleverna får följa något från ax till limpa. Det får de sällan i andra ämnen. I slöjden knyts också många ämnen ihop och eleverna får möjlighet att praktisera sånt som de lär sig i andra ämnen som matte, samhällskunskap och miljö.

– Möjligheter till personlig utveckling i textilslöjden handlar rätt mycket om vilket material man väljer. I sömnad är det ganska mycket teknik men stickning och virkning är mer som skulptering, där kan man lattja lite som man vill.
– Hur ska vi få omgivningen att ta slöjdämnet på allvar och inte bara se det som ett ”hopp- och lekämne”, samtidigt som vi vill att det ska skilja sig från de teoretiska ämnena och ge utrymme för helt andra sidor hos eleverna? Den och andra frågor kring slöjdens framtid har jag brottats med under hela utbildningen. Men något svar har jag ännu inte hittat – tyvärr.

– Nu måste både stat och kommuner avsätta resurser som täcker kostnaden för att legitimationen ska bli den succé den förtjänar. Alternativet blir för många lärare att avstå från att läsa in sin behörighet eller för skolorna att sänka lärartätheten ytterligare från en redan låg nivå, säger Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande.

Peter Hasselskog, ledamot i Lärarförbundets ämnesråd för slöjd och universitetslektor vid slöjdlärarutbildningen i Göteborg, är – i likhet med förbundet i stort – positiv till legitimationen:

– Jag tror att en legitimation kan höja läraryrkets status. Den kan också vara en morot – både för icke behöriga lärare och för skolledare – att se till att de som saknar behörighet skaffar sig det, säger han.

även han trycker på att reformen måste kompletteras med kompetensutveckling. Det handlar inte minst om fortbildning av alla de icke behöriga, som arbetar som lärare. Omkring en tredjedel av totalt cirka 6 000 slöjdlärartjänster innehas av lärare som saknar pedagogisk utbildning och/eller utbildning i ämnet – en hög andel. Peter Hasselskog ser lösningen i validering och skräddarsydda, kompletterande kurser.

han tror att legitimationen kan inverka positivt på utomståendes syn på slöjdämnet, som i dag ofta präglas av att man tror att det handlar om rena hantverkskunskaper. I stället hoppas han att man ska få upp ögonen även för den kompetens som pedagogisk utbildning ger.

Lars Svensson, utredare på Lärarförbundet och sekreterare i ämnesrådet slöjd, tror att legitimationen kommer att få positiva effekter för slöjdlärarna. Det finns dock praktiska problem som måste övervinnas:

– Det kommer att bli obligatoriskt för alla nyutbildade lärare med en introduktionsperiod, under handledning av en mentor. Nu gäller det att huvudmännen ger goda förutsättningar, så att det finns tillräckligt med slöjdmentorer ute på skolorna. Finansieringen av introduktionsperioden är heller inte tydlig, säger han.

Han befarar att lärarutbildningen kan bli en flaskhals, eftersom det redan finns så pass få utbildningsplatser och fortbildningsbehovet ser ut att bli stort.

Peter Hasselskog understryker att frågan om lärarlegitimation hänger nära samman med den nya lärarutbildningen och examensrätterna.

– Det är samma utbildningsdepartement som står bakom reformerna, men de går på kollisionskurs med varandra, hävdar han.

Han beklagar att Konstfack inte fick examensrätt i slöjd (även om de söker igen) – nu kommer det bara att finnas slöjdlärarutbildningar på tre platser i landet, varav ingen i Stockholm (se Söjdforum 1/2011). Utbildningsplatserna är redan starkt begränsade, färre slöjdlärare utbildas än går i pension – räcker resurserna även till fortbildning av icke behöriga?

en aspekt på legitimationen som är specifik för slöjdlärare är om behörigheten ska gälla slöjdämnet i sin helhet, oavsett vilken utbildning den enskilde slöjdläraren har. En stor majoritet av de slöjdlärare som är verksamma i dag är utbildade i antingen textil- eller trä- och metallslöjd. Samtidigt är ju slöjdämnet sedan alltsedan Lgr 80 ett enda, sammanhållet ämne och eleverna får ett betyg i det. Kommer då de lärare som är utbildade i enbart den ena slöjdarten att få lärarlegitimation i hela slöjdämnet och behörighet att sätta betyg även i den slöjdart som de inte har utbildning för?

Lee Gleichmann Linnarsson arbetar med legitimationsfrågor vid Skolverket:

– Vi kommer att legitimera mot ämnet – i detta fall slöjd – och mot årskurs. Huruvida en lärare är utbildad i den ena eller den andra slöjdarten ska inte ha någon betydelse, säger hon.

Hon understryker dock att riksdagsbeslutet om lärarlegitimation just har fattats och att det vid denna tidnings pressläggning ännu inte har kommit någon förordning från Utbildningsdepartementet, med eventuellt bemyndigande för Skolverket att utfärda föreskrifter.

Fanny Marelius hittade en prickig klänning i 60-talsstuk. Överdelen har hon förvandlat till en blus. Nu letar hon efter ett mönster för att förvandla det avklippta klänningstyget till shorts.

– Det är jättekul att handla second hand-kläder. Återbruk är en bra idé. När man syr om kläder så här blir de mycket personliga. Det är spännande att se förvandlingen – från före till efter.

Den nya kursplanen i slöjd betonar hållbar utveckling och slöjdens ansvar för att koppla samman ämnet med miljö och resurshushållning starkare än den nuvarande. Medan nuvarande kursplan skriver allmänt om miljömässiga hänsynstaganden, betonar den nya att förutom att slöjden ska ta sig an miljöaspekterna, ska ämnet också främja en hållbar utveckling genom val av material och metoder.

I det som kallas det centrala innehållet i den nya kursplanen – alltså det som måste läras ut – för årskurs 4–6 står det att slöjdundervisningen ska bidra till resurshushållning genom att eleverna till exempel arbetar med reparationer och återanvändning. I årskurs 7–9 skrivs att eleverna ska arbeta med hur olika material produceras ur ett hållbarhetsperspektiv.

Ida Eriksson omformar en tröja så att den ska likna ett plagg hon sett i en teveserie. Hon har inget emot att i högre utsträckning arbeta med frågor som handlar om miljö och resurshushållning.

– Att handla second hand-kläder är bra för miljön. Och det är roligt att jobba på det här sättet, man blir lättare inspirerad när man har något att utgå ifrån, säger hon.

Efter lektionen slår jag mig ner med textillärarna Noemi Vega och Mary Seger Smedmark, som berättar att de introducerade återbruk för åttorna i höstas. Det var inte i första hand styrdokumenten utan ett gemensamt intresse för miljö- och resurshushållningsfrågor som fick dem att planera arbetsområdet.

– Vi vill göra eleverna medvetna om vad som ligger bakom deras inköp av kläder. Både Mary och jag letar ständigt efter arbetsområden som ger bestående kunskaper. Slöjden får inte bara bli en aktivitet, säger Noemi Vega.

fortfarande finns en stor omedvetenhet bland eleverna om hur kläder och konsumtion hänger samman med miljön. Hållbar utveckling och textil handlar dessutom om mer än miljöpåverkan.

– Vi började med att undersöka bomull. Vi visste naturligtvis att bomullsodling kräver mycket vatten och kemikalier. Men snart upptäckte vi också att bomullsodling inte bara har konsekvenser för miljön, berättar Noemi och fortsätter:

– Bekämpningsmedel och kemikalier skadar miljön, men allra värst drabbas de fattiga odlarna som blir sjuka och dör. Dessutom finns mycket restkemikalier i kläderna när de hamnar i affärerna i Sverige.

Mary Seger Smedmark framhåller att ekobomull som odlas utan bekämpningsmedel och handelsgödsel är ett alternativ. Men kläder av ekologisk bomull sys i samma fabriker som andra kläder.

– Visserligen får man en mindre miljöbelastande produkt, men produktionen är kanske lika dålig.

Hur är det då med materialen i slöjdsalen? I skåpen ligger travar med tygrullar. Hur har dessa tyger odlats och producerats? Är de ekologiskt framställda?

– Nej, så är det inte. Vi har lekt med tanken att bara köpa in ekologiska tyger. Men där är vi ännu inte. Vi har inte riktigt räknat på vad det skulle kosta, säger Mary.

Noemi hämtar en av de större tygleverantörernas kataloger och blir förvånad över det ganska breda utbudet. Utvecklingen har gått snabbt. Vid starten fanns främst oblekt bomull, nu finns flera sidor med eko-tyger. Här finns till och med ett bambu-trikåtyg. Det går i dag att hitta alternativ till de vanligast använda slöjdtygerna.

– Vi använder massor av joggingtyg i slöjden. Här i katalogen finns eko-jogging som kostar 112 kronor metern. Tyget vi brukar beställa kostar 53 kronor. Ekotyget är mer än dubbelt så dyrt, konstaterar Mary.

hållbar utveckling innebär att det är svårt att presentera färdiga svar. Det handlar om överväganden och avvägningar mellan olika intressen som miljö, tillväxt, arbetsförhållanden och mycket annat. För att visa på alla de komplikationer som finns i bomullsfröers väg från jorden till konsumenthyllorna, visar man på Helenelundskolan filmer för åttorna som visar både odling och produktion av kläder och textilier.

Det här väcker många frågor hos eleverna. Har man något ansvar för textilarbetarnas usla arbetsvillkor när man köper en t-shirt för 39 kronor? Är arbetsvillkoren skäliga om t-shirten kostar 300 kronor? Kan man konsumera hur mycket som helst bara det är ekologiskt framställt? Ska vi sluta handla?

– Vi vill lära eleverna att fråga var kläderna kommer ifrån och under vilka villkor de producerats. Gör eleverna det efter det här arbetsområdet blir vi mycket nöjda, säger Noemi.

De vill att eleverna ska bli medvetna konsumenter.

– Vi för inte in second hand i slöjden enbart för att det är trendigt med vintagekläder, eller för att det här är ett roligt sätt att arbeta på i slöjden. Vi vill också visa på ett klimatsmart alternativ som leder till bättre resurshushållning, säger Mary.

Många elever blir tagna av filmerna och talar om dem länge efteråt. När de är klara med sina plagg ska de i sina utvärderingar inte bara beskriva arbetsprocessen och hur de tillverkat slöjdföremålet, utan också utveckla egna åsikter om återvinning, miljö, ekonomi och produktion.

Mary visar upp ett par elevarbeten där några elever skrivit mycket insiktsfullt om problemen med textilindustrin och hur man som konsument kan bidra till resurshushållning och till att miljön tar mindre skada.

I den nya kursplanen för slöjd står det att eleverna i årskurs fyra till sex ska syssla med återbruk. Trots det kommer de nog att behålla återbrukstemat för åttorna.

– Kanske kör vi ett lite enklare återbrukstema i sexan där eleverna får ta med sig något hemifrån, funderar Mary.

Ett annat alternativ är att trä- och metallslöjden kör ett återbrukstema för sexorna och textilslöjden tar vid i åttan.

– Återbruk passar bra även för yngre elever, för dem som arbetar med en slöjduppgift en hel termin utan att bli klara. Vid återbruk finns redan en produkt som eleven sätter sin prägel på utan att det behöver ta så lång tid, avslutar Noemi.

Sven Tell är lärare på Lemshaga akademi, som är en tvåparallellig F–9-skola som ligger idylliskt på Värmdö. Det är en fristående skola som sedan starten arbetat mycket med hållbar utveckling, ämnesövergripande undervisning och inte minst återvinning. Det senaste återbruksprojektet avslutades för bara några månader sedan.

– Arbetet hade två syften. Dels att utifrån egen fantasi skapa en produkt av begagnade föremål och dels att göra eleverna medvetna om miljö och resurshushållning.

De frågeställningar eleverna skulle söka svar på var om, och hur, detta sätt att arbeta ger kunskaper om miljöfrågor, och om det är ett bra sätt att lägga en grund för nytänkande och nyskapande.

– Eleverna fick använda returmaterial och bygga i stort sett vad de själva kom på. De använde alla typer av material, bland annat återanvände vi plåten i alla konservburkar och lock från köket, gamla plaströr för elledningar, kapsyler, korkar och mycket annat, berättar Sven Tell.

han tycker att det är oerhört viktigt att skolan och slöjden förmedlar materialkännedom och att eleverna förstår varifrån materialet runt omkring oss kommer och hur det framställs och behandlas.

– Det blir lätt så att eleverna utan närmare eftertanke greppar en träbit eller en bit plywood i slöjden. Blir det inte bra så slänger de den utan att ha funderat på varifrån den kommer, vad den kostar och vilka resurser som krävs för att ta fram den.

Han vill att eleverna ska bli medvetna om att alla material vi använder både har en historia bakåt och en framtid som kommer att påverka omgivningen långt efter att vi lämnat materialet ifrån oss.

Eftersom skolan ofta arbetar ämnesintegrerat finns det stort utrymme för eleverna att på djupet tränga in i till exempel miljö- energi- och andra framtidsfrågor.

Lemshaga akademi var med som referenskola när Skolverket tog fram den nya kursplanen för slöjd. Kursplanen diskuterades också livligt vid slöjdinstitutionen i Umeå, där Sven Tell blev behörig lärare för ett år sedan.

– Både från Umeå och min skola så framhölls vikten av att starkare betona miljö- och resurshushållningsfrågorna i kursplanen. Det blev också en starkare miljöprofil jämfört med den nuvarande kursplanen, konstaterar Sven.

Han framhåller att det här är frågor som ligger i tiden och som ingen kan ignorera. Det ligger en stor pedagogisk uppgift i att få eleverna att förstå vikten av resurshushållning och omsorg om materialen i ett samhälle så präglat av konsumtion och slit- och slängmentalitet som vårt.

– Vi har högar med kvarglömda kläder i skolan. Det är skrämmande att ingen kommer och frågar efter dem. Ingen saknar kläderna.

Ett av arbetssätten på Lemshaga akademi är att utgå från elevernas egna frågor. De använder sig av något de kallar Visible Thinking. Med hjälp av olika frågerutiner får eleverna vända och vrida på idéerna innan de praktiskt genomför projektet.

– Vi vinner mycket på att vi ständigt fiskar efter deras frågor och utgår från deras funderingar i undervisningen. Senast hade vi ett energiprojekt i slöjd och NO, där niorna hade i uppgift att ersätta ett kärnkraftverk med förnyelsebar el.

Det här innebar en rejäl fördjupning och i slöjden byggdes modeller av vind-, vatten- och vågkraftverk.

– En elev kom till mig och sa: ”Det här känns som om det var på riktigt”. Det här sättet att arbeta gör att kunskaperna sitter på ett helt annat sätt, säger Sven.

– Vi gör något litet smått i varje hörn och tar upp färger …

– Ska vi inte göra en liten sol som kan lysa här?

– Jag ska göra en smiley som man blir glad av.

– Det blir coolt, lite inspirerat sådär. Lite mystisk, utomjordisk känsla, säger Frida Lundqvist med huvudet på sned för att få överblick.

– Nej, romantiskt. Det är två världar. Vi döper den till Day and Night … och så kan vi sätta musik bakom, tycker Shilan Rezai.

Tjejerna har hållit på i flera veckor och deras skapelse är snart klar. Då ska den upp på väggen i Önstaskolans korridor, tillsammans med allting annat som vuxit fram i textilsalen senaste terminen. Alltihop är resultatet av ett Skapade skola-projekt i årskurs 8 och 9, där textillärare Karin Assarsson Oom valt att arbeta med Unna Katz, som är en välkänd konstnär i Västerås.

– Jag har varit på kurs med Unna och målat akvarell ett par gånger. Och började fundera på om det är möjligt att låta sitt undermedvetna köra på lika lekfullt, fast man arbetar i långsamma tekniker som broderi och vävning, säger Karin.

Hela idén är att inte ha en plan från början. Inte bestämma sig i förväg för vad man ska göra, för då stryker man bort impulser som kan dyka upp under arbetets gång, förklarar hon.

I stället har eleverna fått börja med var sin individuell tyglapp, 20 x 20 centimeter, där de fått leka med färger och använda stygnen som penseldrag. Utan att tänka för mycket, bara sy och välja färg utifrån intuition, sinnesstämning och infall. Huller om buller, tills hjärnan får en idé av sig själv.

– När man är fri mot sig själv, kombinerar färger efter lust och känsla och låter det ena ge det andra är skapandet redan i gång, fast inifrån. Det blir något av sig själv, något man inte kan tänka ut. Och det som inte går att förutsäga blir man själv överraskad och glad av. Det är själva drivkraften i min idé, säger Unna Katz.

Karin har inte jobbat med grupparbeten i textilslöjden tidigare, men steg två i projektet var att eleverna i grupper skulle smälta ihop sina individuella lappar till något kollektivt.

– Även om vissa elever valde att arbeta ensamma var de ändå en del i det gemensamma temat och det kändes som en stor vinst. Det blev lugnt och eleverna var så djupt koncentrerade att ingen behövde min hjälp. Jag kunde sätta mig vid spinnrocken, väva lite och brodera själv, och sådant är både rogivande och inspirerande för eleverna, säger hon.

På Unnas förslag gjorde flera grupper hjärtan av ståltråd och hönsnät klädda med tyg, för ”vi behöver många hjärtan, de är så vackra”, som hon sa. Vars och ens lapp monterades på formen – och arbetet fortsatte, men nu med större noggrannhet och i samarbete.

– Textilslöjdssalen är full av skatter när man rotar i skåpen. Växtfärgat garn från 70-talet, lingarner i olika färger, linnetyger, pärlor, filtbitar ... det är bara att gå och plocka. Medan Unna har drivit på eleverna att experimentera har jag bidragit med tekniska lösningar, så att inte skapandeprocessen stupar på onödiga svårigheter.

Karin brinner för vävning, både i vävstol och bildväv i ram. I kursplanen för slöjdämnet står att eleverna ska få pröva på många olika tekniker, men det är svårt att hinna med vävning eftersom de också ska välja många arbetsuppgifter själva.

Men i Skapande skola-projektet fanns chansen att låta alla få kläm på hur varptrådarna rör sig. Karin satte upp så kallade stafettvävar, där eleverna kunde fylla på med en eller flera ränder när de hade lust. Precis hur breda och i vilken färg de ville.

– Ingen kombinerar färger likadant om de får vara fria. Det är värt mycket, för det är något helt personligt. Det gäller allt skapande, när någon kör fast så brukar jag fråga ”Vad har du lust med för färg?” Börja där! Då händer det något direkt. Fritt skapande är högst självförtroendebyggande, säger Unna.

Ibland får hon frågan ”Får det gå så lätt?” Som om kreativt skapande måste vara jobbigt och svettigt för att bli bra.

– Men det är tvärtom. Det är när det flyter som det är bra. När något kör fast ska man byta taktik och ha roligt! När processen är tråkig så dör den. För att få liv igen måste man pröva nya färger, eller sy fast en pärla någonstans och se vad som händer.

Av vävarna formades skalbaggar och andra djur, som nu sitter i korridoren på vägen till matsalen. En kudde ligger i lärarrummet. För konst ska ju synas, eller hur, säger Karin.

– I projektet har eleverna först blivit förvånade över det vi bett dem göra. Sedan har de börjat leka, tyckt illa om det de gjort, känt att de kan vända det och att det blivit ett bra slutresultat. Det är min lärdom.

Det var nu ingen slump – en avsikt var just att visa upp klädernas bärares eller bärarinnas status och rikedom.

I Lena Dahréns avhandling Med kant av guld och silver finns många sådana porträtt i det rika bildmaterialet. De utgör exempel på olika typer av knypplingar, hur de användes och hur utförandet förändrades över tid.

– Ambitionen har varit att tillföra den textilvetenskapliga forskningen kunskap om en föremålsgrupp – knypplade bårder och uddar av metall – som tidigare är så gott som outforskad, berättar hon.

Syftet med studien är dubbelt: dels att studera metallknypplingarnas teknik, dels att sätta in dem i ett historiskt, socialt och ekonomiskt sammanhang. Lena Dahrén vill öka förståelsen för textiliers och knypplingars betydelse för att framhäva och markera social status. Hon visar även på förutsättningarna för det praktiska utövandet. Att området inte har studerats tidigare tror hon beror på det svåra källäget.

– Det dyrbara materialet smältes ofta ner för att återvinna metallen. I Sverige finns dock ett förhållandevis stort material bevarat på liturgiska textilier, som möjliggjort fördjupade tekniska studier av de knypplade bårderna, säger hon.

De allra flesta bevarade knypplingarna är nämligen återanvända – här handlar det i högsta grad om återbruk! För liturgiskt – kyrkligt – bruk användes bara det bästa material som fanns att tillgå. En del kyrkotextilier tillverkades direkt för ändamålet, andra syddes om av återanvänt material, som ofta donerades av adelsfamiljer. Det var exklusiva textilier som hade blivit omoderna. Återanvändningen har medfört att det just i Sverige finns en relativt stor mängd av bland annat metallknypplingar bevarade.

Lena Dahrén understryker att hon inte använder ordet spetsar – det är ett senare ord. Under 1500-talet rådde viss begreppsförvirring – bakom ord som posament, knytningar, border och rutverk kan dölja sig knypplingar.

Författaren har bakgrund inom hemslöjdsrörelsen. Hennes praktiska erfarenhet av textilt arbete har varit en förutsättning för att kunna studera, tolka och beskriva äldre tiders teknik, redskap och mönster och sätta in dem i olika sammanhang. Avhandlingen innebär ett möte mellan teoretiska och praktiska perspektiv.

Den här typen av knyppling är numera sällsynt, men enligt Lena Dahrén finns det en internationell grupp som intresserar sig för tidig 1500-talsknyppling: Free-hand-lace, under ledning av Vibeke Ervø i Köpenhamn. De arbetar även med metall, guld- och silverliknande material. Problemet är att material motsvarande dåtidens knappast finns på marknaden i dag.

Knyppling över huvud taget är långt ifrån vanligt inom skolslöjden, men enligt Lena Dahrén har det i alla fall tidigare förekommit i grundskolan i Vadstena, där det finns en stark tradition på området.

– I den mån knyppling förekommer inom skolslöjden kan avhandlingen kanske ge inspiration till nygamla användningsområden och till att göra enkla, grova mönster.

Med ovanstående i bakhuvudet, kommer tanken osökt in på hur det är på utbildningsfronten i Sverige. När jag slår på datorn och söker på slöjdutbildning får jag ett smörgårdsbord av olika möjligheter att välja just den specifika utbildning, utbildningsform och -fart som passar mig för tillfället. Med ett sådant utbud kan jag inte förstå att inte fler utbildar sig i stället för att gå som obehöriga. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på meningen med att skaffa sig en utbildning, sett ur den obehöriges perspektiv. Det är inte speciellt svårt att få jobb då det saknas behöriga slöjdlärare i nästan alla kommuner i Sverige och i många fall kan man arbeta på samma skola i flera år. Skulle det ta slut på en skola, finns det andra skolor som tar emot en med öppna armar och lönen är många gånger bara marginellt lägre än vad en behörig hade fått.

Vad är då moroten till att skaffa en examen? Ett argument som talar för utbildning, är att man slipper vara orolig att bli av med arbetet, speciellt nu när lärarlegitimationen är på väg in. Är detta ett av de första argumenten som vi ska lyfta fram, när vi talar om hur viktigt det är att utbilda sig? Jag tycker inte det personligen. Vi har ett uppdrag som kräver mycket av den som undervisar, och jag menar att kunskapen i och om ämnet ska komma i första hand. Det är här vi ska sätta tyngdpunkten när vi pratar med våra obehöriga kollegor på skolorna. Visst är en fast anställning viktig för den enskildes trygghet, det kan ingen förneka, men vi behöver utbildade lärare för att ämnet inte ska falla tillbaka och bli ett ämne som vem som helst kan undervisa i.

För att föra diskussionen ett steg längre kring utbildning och dess tillgänglighet, kan jag inte låta bli att fråga mig: varför har inte de svenska universiteten någon form av utbildningsutbyte för studenterna med de övriga nordiska ländernas slöjdskolor? Ser man till exempel till Skåne, så är det cirka 30 mil till närmaste svenska utbildningsplats, vilket i och för sig inte är långt om man räknar på hur det ser ut i den övre delen av landet. Visst hade det väl varit ett bra komplement till de distansutbildningar som finns i dag om man kunnat studera i de övriga nordiska länderna? Jag menar att det finns en möjlighet att få diskutera en viss teknik direkt med en lärare när den utförs. Att läsa via distans är en väldigt bra lösning som jag personligen haft förmånen att prova på i ämnet teknik, men när det kommer till det hantverksmässiga är jag av den meningen att inget slår den personliga kontakten med läraren och med övriga studenter i det ögonblick arbetet utförs.

– SBU säger att det inte finns tillräckligt många studier som visar på att symptomen av adhd minskas vid rapportens publicering. Den säger inte att det inte stämmer, bara att det vid tidpunkten inte fanns tillräckligt många studier, poängterar Elin Buchmayer och tillägger:

– Detta kan så klart uppfattas som om träningen är verkningslös, vilket är mycket tråkigt då det finns en mängd studier som visar att ett nedsatt arbetsminne, oavsett diagnos, kan tränas genom Cogmed arbetsminnesträning.

Hon menar att det finns forskningsunderlag för att hävda att Robomemo påverkar arbetsminnet positivt, men medger att det inte finns tillräckligt med forskning som stöder att det skulle minska besvären för personer med adhd.

Samtidigt säger hon att företaget inte heller marknadsfört att programmet skulle hjälpa mot specifika diagnoser.

– Vi lägger oss inte i varför man har nedsatt arbetsminne. Det kan man ha för att man har adhd eller till exempel en medfödd hjärnskada, det finns en uppsjö diagnoser. Jag säger inte till skolorna att alla barn med adhd ska träna med metoden, utan att det har effekt för barn med nedsatt arbetsminne.

På Gärdesskolan i Sollentuna genomfördes under förra året ett projekt för arbetsminnesträning. Många elever på skolan med diagnoser som adhd och dyslexi blev i sina utredningar rekommenderade att träna arbetsminnet, ibland just med Robomemo. Vid en kartläggning visade det sig att fler än tio elever på skolan rekommenderats arbetsminnesträning.

– Vi bestämde oss för att prova Cogmeds arbetsminnesträning som vi uppfattade som en vetenskapligt belagd träningsmetod som ger ökad koncentrationsförmåga, vilket i sin tur skulle leda till förbättrade skolprestationer, berättar Monica Häggqvist som är specialpedagog och som ledde projektet på Gärdesskolan.

Hon har ännu inte läst SBU:s utvärdering av Robomemo.

– Det här är den enda metod för att träna arbetsminnet som vi hittat som är forskningsbaserad. Det säger de om man går in på deras hemsida. Om studierna sedan inte är fullgoda är svårt för oss att ta ställning till.

Så länge det inte finns några alternativ, något som är bättre, fortsätter de nog att använda Robomemo.

– Många av de som tränat hos oss tycker att de ser resultat. De säger till exempel att glosor som förut var en plåga att lära sig nu går lättare att lära sig. Det tycker vi ju är bra.

Det SBU utvärderat är om metoden minskar adhd-symptomen. Någon sådan tillförlitlig effekt har de inte kunnat finna. De har inte utvärderat minnesträningen i sig.

– När det gäller adhd är det oftast en psykolog som rekommenderat Robomemo eller arbetsminnesträning, säger Monica Häggqvist.

Metoden tar mycket lärar- och elevtid i anspråk.

– Flera lärare tycker att eleverna efter träningen kunde koncentrera sig bättre, att eleverna får lättare att ta instruktioner och hålla dessa kvar i minnet. För de elever som känner så är det värt den tid som lagts ned.

Men hon medger att effekten även kan bero på att lärarna ändrar metod när de vet att en elev har problem med minnet. Att de tänker mer på att ge tydliga instruktioner, skriva upp information på tavlan, att bara ge en uppmaning åt gången och så vidare.

– Vi har ju inte gjort någon uppföljning av projektet som vi drev förra läsåret. Flera elever gick i år 9 och har slutat hos oss. Det vore intressant att se om de positiva effekterna består.

Det finns en tendens att nästan alla specialpedagogiska insatser ger en korttidseffekt. Eleverna känner sig utvalda och presterar lite bättre oberoende av metod.

– Eleverna känner att någon bryr sig. Det innebär ett lyft och det är klart att det ger effekt. Men om det gör det på lång sikt vet jag inte. Men skulle det framgå att Robomemo inte gav några långsiktiga effekter då vore det inte värt att lägga ner så här mycket tid på metoden, avslutar Monica Häggqvist.

– Eftersom Martin Forster skulle utveckla ett program för lärare så ringde han till mig som då jobbade som lärare på Oxhagsskolan i Örebro. Han ville undvika en ren psykologiprodukt, utan var inställd på att skapa ett program med insikt i hur det kan gå till i en skolklass. Utgångspunkten var att vi gemensamt skulle arbeta fram programmet, berättar Martin Karlberg som nu gått vidare och studerat effekterna av programmet i en doktorsavhandling.

Metoderna som de infogade i Kometprogrammet var sådana som i studier visat sig framgångsrika för att etablera ett gott ledarskap i klassrummet i olika behavioristiska program från USA.

Det fanns två huvudorsaker till att de utgick från ett behavioristiskt perspektiv. Dels är Martin Forster KBT-psykolog med viss dragning åt det behavioristiska hållet, dels visade det sig att de insatser som hade fungerat bäst i amerikanska studier hade behavioristisk teori som grund.

Martin Karlberg framhåller att det mest effektiva för att ändra oönskade beteenden – i synnerhet om man arbetar med yngre barn – är att läraren tänker efter: Vad kan jag göra för att påverka konsekvenserna?

– Kanske bör lärare vara tydligare när det gäller konsekvenserna av ett visst beteende, använda sig mer av positiva konsekvenser och ta fasta på när barnen gör bra saker, förtydligar Martin Karlberg.

Det är många barn i varje klass. Speciellt på lågstadiet slåss eleverna om lärarens uppmärksamhet. Vissa barn låter sig nöjas även av negativ uppmärksamhet – tillsägelser och tjat är bättre än ingen uppmärksamhet alls.

– Genom Skol-Komet försöker vi i stället få lärarna att ta fasta på det som är bra, kanske ibland se lite mellan fingrarna om barnen gör lite tokiga saker, om det inte handlar om kränkningar, hot eller likande. Det får man som lärare naturligtvis aldrig ha överseende med.

Behaviorismen fokuserar på individens beteende och vid behov försöker man påverka dessa genom något som kallas beteendemodifikation. Beteendemodifikation innebär att orsakerna till problemen inte söks hos eleven, utan ses som en funktion av samspel mellan eleven och miljön. Problemen ses som ett uttryck för felinlärning. Det oönskade beteendet kan tas bort genom att man ändrar beteendets konsekvenser.

– Läraren bör påverka situationen där de oönskade beteendena brukar uppstå. Blir det alltid bråk och knuffar när barnen ska in i gymnastiksalen så försöker man analysera vad det är som triggar igång beteendet. Kanske går det att undvika knuffar och bråk genom att undvika led, kanske är det bättre att låta eleverna gå direkt in gymnastiksalen och sätta sig på sina platser när de klätt om.

Man kan tala om två synsätt. Antingen är det trotsiga, störande elever som ska modifieras, eller så är det en situation som ska modifieras.

Lärare kan förledas att tro att om man säger till på skarpen så är det effektivt. Ofta upphör ju det oönskade beteendet då. Men som regel är det effektivt bara på kort sikt, det kan till och med vara ineffektivt på längre sikt.

Martin Karlberg visar i sin avhandling att de insatser som vanligtvis görs i skolan för att komma till rätta med omotiverade, okoncentrerade och störande elever i hög grad bortser från insatsernas effekt. Lärare agerar ofta oprofessionellt och ineffektivt i mötet med trotsiga och olydiga elever. Lärarnas svar på den här typen av beteenden är ofta att snabbt försöka öka kontrollen över situationen genom bestraffning, hot och krav på lydnad. Det här trappar istället ofta upp konflikter – särskilt på längre sikt.

I avhandlingen framkommer att elever som är med i programmet och som får särskilda insatser tycker att det är roligare att gå i skolan och tycker att lärarna blivit snällare, vilket inte är så konstigt om lärarna skäller mindre och uppmuntrar mer.

Kriteriet för att få delta i studien av Kometprogrammet var att minst en elev i klassen skulle uppvisa hyperaktivitet eller uppförandeproblem. Den här eleven kallades sedan i studien för fokuselev. Men lärare kan ha olika åsikter om vad som är störande. Inför studien gjorde därför forskarna klart vad de avsåg med uppförandeproblem.

– Men man kommer inte ifrån att det i hög grad är upp till läraren, skolan eller till och med landet att avgöra. Det är en större andel av barnen som anses som stökiga i USA jämfört med Sverige. Beror det på att man har andra förväntningar på barn där, eller är de verkligen stökigare?

Studien visade att Skol-Komet innebar en signifikant förbättring av uppförandet hos fokuseleverna, både när det gäller lärarnas skattning och enligt de observationer som gjordes under lektionerna.

– Tittar man på de enskilda eleverna så ser man att det bara är en tredjedel av eleverna i gruppen som har förbättrat sitt beteende kliniskt. Det antyder att på gruppnivå fungerar Skol-Komet bra när det till exempel gäller hyperaktivitet och störande beteende och genom att kamratproblemen minskar. Men alla elever påverkas inte på ett märkbart sätt.

På Vattmyraskolan i Järfälla har huvuddelen av lärarna utbildat sig i Kometprogrammet. En av de första som gick utbildningen var Anita Edgren som är specialpedagog och arbetar i en särskild undervisningsgrupp. Hon tycker att hon haft stor nytta av Skol-Komet. När hon började med programmet hade hon en grupp med bara högstadieelever.

– Jag började använda ignorering – ett ord med mycket dålig klang. Men för en av pojkarna jag arbetat med en tid var ignorering en mycket bra metod. Det här var en pojke som kunde sitta under bänken en halv dag. Jag lirkade och till slut tjatade jag.

Men resultaten kom först när hon ignorerade hans beteende och även de andra eleverna lät honom var ifred under bänken. Till slut tyckte han att det var så tråkigt att sitta under bänken utan uppmärksamhet att han började komma fram.

– Då gav jag beröm och på bara två veckor så satt han sedan hela lektionerna i skolbänken, berättar Anita Edgren.

För denna elev hade hon uttömt alla sina vanliga metoder för att få honom i arbete. Lockbeten, att arbeta en stund och sedan få fri lek och många andra försök att locka fram honom och sätta honom i arbete bet inte.

– Man måste ha med alla i klassen på att ignorera den här typen av beteende. Det gick bra i den gruppen som bestod av tio fjortonåringar. Den här pojken hade misslyckats genom hela grundskolan. Men på ett halvår så fick jag honom att vara med på gymnastiken, till och med välja det som elevens val, han som alltid hatat gymnastiken.

Berömmet i den klassen bestod av utdelande av bönor som kunde lösas in mot förmåner. Klassen ville att Anita skulle köpa in bönor och burkar till alla elever. Eleverna började småtävla med varandra.

– De jämförde och räknade bönor dagligdags. Fokus blev inte att visa mig bönorna utan att prestera själva. Men efter ett par månader var belöningarna inte längre intressanta. Då behövde de inte längre någon morot. Det var dags för dem att gå vidare.

Anita menar att belöningen i sig inte är det primära för eleverna. Den är ett kvitto på att de skött sig. Det viktiga är förhållningssättet till eleven, att ge beröm. Alla vill vi bli sedda. I dag får eleverna i hennes undervisningsgrupp poäng i stället för bönor varje skoldag.

– De frågar: Fick jag fyra poäng i dag? De vill bli sedda. Vara någon. De ser att jag står och räknar ihop deras poäng och vi talar kring deras poäng.

Hon berättar att det främst är i starten som eleverna vill lösa in sina poäng i belöningar. Då löser de in dem så fort som möjligt. Sedan är det inte ovanligt att elever har flera hundra poäng utan att lösa in dem. De vill bara se hur många poäng de kan få ihop, berättar Anita Edgren.