Hur hanterar man en debatt som i sak innehåller självklara slutsatser? Som när Jan Björklund konstaterar att »lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen« (Dagens Nyheter 13/3).

Samtidigt frågar jag mig varför en liberal utbildningsminister tar sig rätten att detaljstyra undervisningen medan liberalismen i sig ställer sig skeptisk till statlig inblandning. Alla vackra ord om att lärarnas profession ska respekteras och stärkas riskerar att skorra falskt.

Utbildningsministern påminner om att lärarna inte har lyckats i sitt jobb under de senaste 40 åren. Är det inte lärarna så är det den yngre generationen, lärarutbildningen eller gamla politiska beslut det har varit fel på. På detta sätt nedvärderar han gång på gång lärarens arbete och underskattar svenskarnas kunskapsnivå.

Inte ett ord om att det är Sveriges lärare och synen på kunskap som har bidragit till vår ekonomiska utveckling och dagens välstånd. Eller att det är Sveriges lärare och välutbildade medborgare som har bidragit till att vi, under hård konkurrens från omvärlden, har återhämtat oss från lågkonjunkturen. Både fortare och bättre än de flesta andra länder.

Två dagar efter debatten i DN följer en debatt i Svenska Dagbladet där Folkpartiet driver återförstatligandet av skolan. Jag börjar se ett samband mellan debattinläggen: Jan Björklund vill helt enkelt själv sitta bakom katedern. 

Lärarnas insatser är avgörande för att eleverna ska kunna få så goda kunskaper som det bara är möjligt.

Det är forskare, politiker och allmänhet helt överens om. Men lärarnas arbete måste också planeras och förberedas för att undervisningen ska bli av riktigt hög kvalitet. Undervisningen behöver självklart också utvärderas och vässas. Hur och till vad lärarens tid används påverkar därför resultaten. Det alldeles avgörande är att lärare får arbeta med rätt saker och har möjlighet att styra över sin arbetstid.

Lärarna och skolledarna har tillsammans ett stort ansvar för elevernas resultat. Skolledarna ansvarar för att bygga en så bra organisation som möjligt. Skolledarna ska också se till att lärarna har en bra arbetssituation.

Vem ska då bestämma om vad arbetstiden ska innehålla och hur mycket tid som ska gå till vad? Kommunen eller andra huvudmän? Nej, alldeles självklart måste lärarna och skolledarna tillsammans komma överens om det här. Allt för att maximera elevernas kunskaper.

Tyvärr finns det arbetsgivare som tycker att man vet bättre och ensidigt vill bestämma hur det ska se ut. Det kan vi inte acceptera.

Lärarförbundet har därför stämt Sollentuna, Halmstad och Karlshamns kommuner för brott mot kollektivavtalet. Kommunerna har ensidigt och generellt ökat undervisningstiden för kommunens lärare.

Just nu pågår förhandlingar i Sollentunafallet i Arbetsdomstolen. Kommunen menar att de har rätt att själva besluta om lärares arbetstid.

I Lärarförbundet hävdar vi att våra gemensamma avtal är till för att hållas. Och avtalen ger inte arbetsgivaren rätt att ensidigt bestämma arbetstiden. Arbetstiden och vad den innehåller ska avgöras i dialog mellan läraren och chefen, inte kollektivt och ensidigt från kommunens sida.

När en kommun ensidigt väljer att öka undervisningstiden kan det omöjligt vara elevernas kunskaper som står i fokus. För om det var så, skulle i stället fokus vara att läraren kan ge alla elever en högkvalitativ, planerad och förberedd undervisning. Det är viktiga delar av en lärares arbete för att eleverna ska få en riktigt bra undervisning.

Det kan inte heller vara ett framsynt arbetsgivarperspektiv som ligger bakom. En klok arbetsgivare värnar om att personalen mår bra och har en god arbetsmiljö.

En skolorganisation där lärarna inte har inflytande över sin tid och pressas hårt kommer inte att leda till bättre resultat för eleverna. Vi vet att lärarna är alldeles avgörande för hur bra eleverna lyckas.

Skolan och lärarnas arbetstid får inte reduceras till att bli en budgetregulator i kommunerna. Det kan inte vara stressade lärare som ska vara resultatet av kommunens dåliga ekonomi.

Beslutet i Arbetsdomstolen kommer förhoppningsvis innan sommaren. Oavsett utfall kommer vi fortsätta att kräva en rimlig arbetssituation för Sveriges lärare. En lärare ska ha chansen att möta varje elevs behov varje dag. Lärare måste få möjlighet att vara de goda lärare de vill vara. 

Artiklarna handlar om allt från lärares arbete med learning study till design och utvärdering av undervisningssekvenser, bedömning i bild, utveckling av textläsning i svenska, aktionsforskning och behovet av forskning som skapar en brygga mellan grundläggande teoretisk forskning och den praktiska verksamheten, för att ta några exempel.

Både forskare och lärare medverkar.

Tidskriften ges ut av Stiftelsen SAF i samarbete med Lärarförbundet. 

Mitt i området reser sig Linnéskolan, en trevåningsbyggnad i skinande gul puts. De stora spröjsade sekelskiftesfönstren ger ett gediget intryck. Här har många generationer barn gått ut med fina betyg. Föräldrarna är välutbildade, har jobb och Malmös högsta disponibla inkomster.

På andra sidan stora vägen ligger stadsdelen Kroksbäck med många höghus i räta rader. Där saknar många föräldrar både bil, jobb och längre utbildning. De har låga medelinkomster och talar i många fall dålig eller ingen svenska. Så mycket som 85 procent av eleverna har andra modersmål än svenska.

Då den hårt slitna Kroksbäcksskolan skulle rustas upp gick en förfrågan ut till de övriga skolorna i Malmö om någon kunde tänka sig att ta emot eleverna under tiden. Johan Revemark, rektor på Linnéskolan, svarade genast ja.

— Det var på våren 2007 och vi hade ett vikande elevunderlag på grund av mindre elevkullar och stod med tomma lokaler. Så jag såg en möjlighet att få hit fler elever och kunna behålla min personal, förklarar han.

När föräldrarna i Limhamn fick läsa i dagstidningen om planerna att flytta Kroksbäckselever till Linnéskolan blev det kraftiga reaktioner. Vid det första föräldramötet i Limhamn haglade frågorna och kritiken. Föräldrarna var oroliga för att det skulle bli stökigt och att betygen skulle sjunka.

Hanna Fedel, som går i klass 9B, sitter på en bänk utanför den larmiga matsalen i skolans gamla källarvalv. Hon var en av bara fem Limhamnselever som valde att börja i Linnéskolan den historiska hösten 2007, då även 50 elever från Kroksbäcksskolan kom till den tidigare helsvenska Linnéskolan. Närmare 50 tolvåringar från Geijerskolan och Limhamnsområdet gick till den nystartade, privata Sveaskolan i stället.

— Många elever ville inte börja sexan i Linnéskolan när det skulle komma Kroksbäckselever. De var rädda, säger Hanna Fedel. Men mina föräldrar ville att jag skulle gå här. I dag är samhället uppblandat, i Sverige bor inte bara svenskar.

De första åren jobbade lärarna på Linnéskolan vidare enligt traditionen på skolan. De delade upp eleverna i grupper efter kunskapsnivå i kärnämnena, och de olika ämneslärarna hade egna klassrum. För eleverna blev det många olika grupper, många olika lärare och mycket spring mellan klassrummen.

— För 2,5 år sedan organiserade vi om och började jobba i lärarlag och mera individanpassat. Nu har varje klass ett fåtal lärare och ett hemklassrum med elevskåp i närheten. Det här är ju inget nytt, men för Linnéskolan var det nytt, säger Johan Revemark.

Utformningen av undervisningen har inte förändrats, intygar alla lärare vi talar med. Torbjörn Persson, lärare i svenska och SO, skojar med några elever om svarthåriga och lintottar i en korridor och betonar att lärarna ställer lika höga krav som tidigare.

— Vi tror inte att några är mindre begåvade för att de kommer från en annan stadsdel eller för att de inte talar perfekt svenska. Sedan måste man som lärare kolla att alla har hängt med, men det måste man alltid, säger han.

Kollegan Peter Tundo, som också undervisar i svenska och SO, får några ryggdunkar av elever i trapphuset och lägger armen om en kille med mörkglänsande hår. Han har samma inställning i fråga om krav och ser fina kamrateffekter.

— Det är viktigt att vi ställer samma krav på eleverna, oavsett vilken bakgrund de har. Dessutom gäller det att ge alla positiva krafter i klasserna allt stöd. De kan dra med sig andra, lära av varandra och även skapa ett bättre diskussionsklimat, säger han.

För en tid sedan diskuterades till exempel de danska Muhammed-karikatyrerna på en SO-timme. Eftersom ungefär hälften av eleverna från Kroksbäck har arabiskt ursprung ledde det till intressanta diskussioner, något som uppskattades av bland andra Felix Elofsson i 9A.

— Här lär jag känna andra kulturer. När mina klasskompisar som är muslimer förklarade hur de reagerade blev det lättare för mig att förstå att en del blivit förbannade.

— Jag tycker att det är jättebra att blanda. Mina kompisar, som valde bort Linnéskolan, har sina fördomar kvar. De tror fortfarande på alla rykten de hört.

Han har tagit av sin stickade mössa och blottat sin blonda kalufs. Han minns hur det var under de första åren tillsammans med eleverna från grannskolan. Då var det glåpord och stora slagsmål.

— Det var mycket bråk i början. Vi var så känsliga, det räckte att någon råkade knuffa till någon eller säga fel ord. Jag vill inte använda vissa av orden, men jag kan väl säga att en del inte är så smidiga i hur de uttrycker sig.

Skolverket har gång på gång kritiserat den tydliga skolsegregationen i Malmö vid sina inspektioner. Kommunen har uppmanats att snarast vidta åtgärder mot problemet. Uppdelningen av barn efter klass och etnicitet skapar ojämlika utbildningsvillkor och resultat, enligt myndigheten.

I Malmö går mer än var femte elev ut grundskolan utan gymnasiebehörighet, vilket placerar Malmö på en jumboplats i landet. Siffror som kom från Statistiska centralbyrån i januari i år visar dessutom att elever i utsatta områden klarar sig allt sämre.

— Kamrateffekten, att se sina kamrater klara saker är jätteviktig. Man måste ha starka elever för att lyfta de svaga. Jag har också hört språkutvecklingen hos de här eleverna. Även det är jätteviktigt, att sköljas över av det svenska språket, säger Johan Revemark.

Linnéskolan går under benämningar som »snobbskola« och »pluggskola«. I år 8 går en elev som läser matematik på distans vid Stanforduniversitetet i USA. Skolan har även en särskild grupp, »Pythagoras gäng«, för matematikbegåvade elever.

Hebba Khalil i 9A är en av eleverna från Kroksbäcksskolan. Hon sitter långt fram i klassrummet under mattelektionen och hör till den grupp muslimska flickor som valt att inte bära huvudduk. Hon har precis sökt till det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet och är glad över att ha gått i en skola med fler studiemotiverade elever.

— Om man hänger med sådana som bryr sig om skolan så pluggar man mer. Efter prov jämför man sig alltid och då är det jobbigt om man har mycket sämre än de andra. Svenskan blir också bättre i en blandad skola och så blir det inte en chock när man kommer till gymnasiet.

Hennes matte- och NO-lärare, Mats Johannesson, var en av tre lärare som följde med eleverna från Kroksbäcksskolan till Linnéskolan. Han känner sina elever väl och griper snabbt tag i en kille med mössa på i matsalen. Efter en bestämd tillrättavisning berättar han att det fanns väldigt studiemotiverade elever även på Kroksbäcksskolan, även om han också noterat att den högre arbetsmoralen på Linnéskolan fått fler att ryckas med.

— Det stora problemet var att så många Limhamnselever valde bort Linnéskolan. Det går ett rykte om att skolan är sämre nu. Jag tror att vi borde slå samman klasserna tidigare och ha lägre andel Kroksbäckselever.

En del av lärarna skulle ha velat fortsätta arbeta med mera blandade klasser. Andra ville det inte. Sedan i höstas är Kroksbäcksskolan nyrenoverad och har börjat ta emot sjätteklassare igen. Linnéskolan tog denna gång inte emot några barn från höghusen på andra sidan stora vägen — den som rektor Johan Revemark beskriver som en mental mur.

Han tycker att det är hög tid att politikerna börjar jobba mot segregationen och uppdelningen i a-, b- och c-skolor.

— Om vi vill göra något reellt så tror jag på att blanda elever från utsatta och gynnade områden. Jag skulle till exempel kunna avsätta 5—6 platser per klass för barn från utsatta områden. Vi har nu visat att det går.

— Men politikerna måste diskutera det här och visa lite mod. Viss integration kan fungera så länge eldsjälarna är kvar, men vi måste ha politiska beslut i ryggen och några som tar vid efter oss.

Hur känns det?
— Förvånande, jätteroligt och hedrande, säger pristagarna som besvarar Lärarnas tidnings frågor »med en mun«.

Vad har ni gjort för att få priset?
— Syftet med priset är, enligt vår lokalavdelning, att visa hur man når goda resultat i vardagen som ökar måluppfyllelsen. På vår förskola har vi utvecklat sagan om de tre bockarna Bruse till ett projekt som griper in i alla delar av verksamheten.

Hur då?
— Vi har målat, ritat, skrivit, räknat, sjungit, filmat och gjort teater om bockarna. Just nu håller vi på med bron i sagan. Barnen har bestämt att de ska bygga en egen bro. Därför har vi gått i väg till en bro här i stan för att mäta och göra ritningar.

Vad får barnen med sig?
— 95 procent av dem har ett annat modersmål än svenska. De får många begrepp och ord ur det vi håller på med — »framför«, »bakom«, »bredvid«. Räkning kommer också in. Rent allmänt stärks deras kreativitet och fantasi.

Vilket stöd får ni själva?
— Vi diskuterar med våra pedagogiska ledare. Och så samarbetar vi med våra modersmålsstödjare. 

I det centrala läraravtal som slöts förra året förstärktes möjligheterna att låta även förskollärare i förskoleklass omfattas av avtalets bilaga M. Enligt den gäller ferietjänst med förtroendetid i skolan om man inte kommer överens om annat.

Parterna är överens om att den nya skollagen och de nya läroplanerna kommer att kräva gemensam planering, utbildning och diskussion även i förskoleklasserna.

— Därför är det nödvändigt med en arbetstidsreglering som underlättar lärarnas samarbete, säger Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström.

Agneta Jöhnk, chef för arbetsmarknadspolitiska avdelningen på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), bekräftar parternas gemensamma avsikt.

— Det handlar om att öka måluppfyllelsen. Finner man i ett arbetslag att gemensamma arbetstider är ett sätt att åstadkomma det så ska det inte finnas några hinder, förklarar hon.

Men ännu verkar skrivningarna i det centrala avtalet inte ha rönt intresse i kommunerna. Några nya lokala avtal där möjligheterna utnyttjats har hittills inte rapporterats in till Lärarförbundet.

— Man får nog se detta på lite längre sikt, säger Mathias Åström.

Utgångspunkten när förskoleklassen kom till var att den skulle överbrygga avstånd mellan förskola och skola. När regeringen i dagarna beslutar vilka behörighetsregler som ska gälla för lärarlegitimation pekar allt mot att förskollärare kommer att vara behöriga att
undervisa i förskoleklass.

— Något annat vore förvånande. Det var ju en poäng att föra in förskolans pedagogik i skolan, säger Ann-Christin Larsson, ombudsman på Lärarförbundet.

Kommunernas ointresse av att likställa förskollärares och grundskollärares arbetstider bekräftas dock av en rundringning som Lärarnas tidning har gjort. I en del kommuner varierar villkoren från skola till skola. Egna mer eller mindre improviserade lösningar är inte ovanligt. Som till exempel i Solna:

— Här finns varianter där semestertjänst och ferietjänst blandas. Förskollärare i förskoleklass kan ha förtroendetid som grundskollärare men semester som förskollärare, berättar Sam Olzon, ordförande i Lärarförbundets lokalavdelning i Solna.

I Borlänge upptäckte Lärarförbundets ordförande Klas Holmgren vid en koll att alla grundskollärare i kommunen som arbetar i förskoleklass är anställda på semestertjänst.

— Det här är värt att titta på. Utgångspunkten för grundskollärare i läsårsbunden verksamhet som förskoleklass ska ju enligt skollagen vara ferietjänst, säger han. 

— Att vi är med på möten, studiedagar och konferenser precis som grundskollärarna, är en självklarhet, säger Margareta Andersson lätt uppfordrande.

Hon och Katarina Andersson ingår tillsammans med grundskollärarna i Brobyskolans arbetslag F—3. De båda förskollärarna talar sig varma för det arbetstidssystem som infördes på skolan redan 2005. Då fick även förskollärarna ferietjänst och egen förtroendetid, precis som grundskollärarna.

De minns hur det var innan de gemensamma arbetstiderna infördes och de ännu hade 40-timmarsvecka och semester istället för ferier. De olika arbetstiderna skapade en tydlig uppdelning även av arbetsuppgifterna.

— När förskoleklassens barn hade gått färdigt vid lunch gick vi förskollärare till »fritan« , berättar Margareta Andersson på klingande östgötska.

Grundskollärarna med sina ferietjänster med egen förtroendetid och arbetsplatsbunden tid utanför klassen, övergick i stället till gemensamma möten, konferenser eller egen planering.

— Då hamnade vi förskollärare vid sidan av. I dag är vi med på alla möten tillsammans med grundskollärarna
— studiedagar, skolkonferenser, arbetslagsmöten, berättar Katarina Andersson.

En följd har blivit att arbetsuppgifterna i klassen i stort sett fördelas oberoende av vilken lärargrupp läraren hör till. Med några undantag.

— Katarina och jag rättar inte böckerna och författar inte skriftliga omdömen, säger Margareta Andersson.

Förskoleklassens syfte är att slå en bro mellan förskolan och grundskolan. Och Margareta Andersson och Katarina Andersson tycker att de har lyckats. Förskoleklassens pedagogiska profil, med främst svenska och matematik, är tydligare än i förskolan.

— Men förskolans pedagogik har vi tagit med oss. Vi använder leken som instrument, säger Katarina Andersson.

Men kanske är förändringar på gång. I Söderköping har arbetsgivaren låtit förstå att man vill diskutera arbetstiderna. Ryktet säger att man vill ha mer arbetsplatsbunden tid. Det kan i så fall ge grundskol-lärarna i snitt 2 000 kronor mer i månaden, enligt det centrala avtalet.

— Men om vi förskollärare också får höjd lön, det vet vi inte, säger Margareta Andersson.