– Grytan har fått koka tre timmar. Det måste sådana här grytor göra annars blir köttet segt, förklarar hon.

Till grytan, som luktar hemtrevlig söndagsmiddag, serveras råris och bulgur. Efter att ha fått varsin portion smakar eleverna försiktigt och antecknar sedan vad de tycker på ett formulär som de fått av Eva Ernelli, ansvarig för matrådet tillika hem- och konsumentkunskapslärare på skolan. Om många tycker att provportionen är god, och så verkar vara fallet denna gång, kan det hända att provsmaknings-rätten dyker upp som ordinarie rätt i skolrestaurangen ”Smaklöken” framöver.

Att betygsätta mat är inte alltid så lätt, många elever blandar till exempel, enligt Eva Ernelli, ihop utseende och konsistens. Man måste inte älska all mat för att få vara med i matrådet, men det gäller att man är villig att prova det mesta. Har man till exempel bestämt sig för att man tycker att all fisk är äcklig, och aldrig tänker äta någon rätt med fisk i, är det ingen stor idé att vara med.

– Nej, då blir man en negativ propp. Däremot får man självklart vara med även om man är allergisk mot något eller vegetarian, säger Eva Ernelli.

Ordet äckligt är bannlyst som omdöme, däremot är det helt okej att tycka att något är mindre gott. Men en motivering krävs. Vad är det som gör att det är mindre gott? Är det smaken, är det konsistensen eller är det utseendet? Inte alltid helt enkelt att särskilja, som sagt, men övning ger färdighet. De elever som har varit med i matrådet ett tag börjar, berättar Eva Ernelli, bli riktigt duktiga på att formulera sina omdömen.

När hon för åtta år sedan påbörjade arbetet med matrådet fanns en förutfattad negativ inställning till skolmaten bland eleverna på skolan. En inställning som många gånger byggde på missuppfattningar och rykten. Många elever tyckte till exempel att maten var ofräsch och det gick rykten om hår i maten trots att skolrestaurangen ofta inspekteras och aldrig har fått någon anmärkning som gäller hygien. Och trots att eleverna själva, till skillnad från de som arbetar i köket, sällan var särskilt villiga att sätta upp håret när de lagade mat i hem- och konsumentkunskapen.

Det senare problemet har Eva Ernelli numera löst med att alla elever med långt hår har en egen hårsnodd med namnlapp liggande i en låda i hem- och konsumentkunskapssalen. Och den allmänt negativa inställningen till skolmaten har långsamt förbättrats genom ökad kommunikation mellan eleverna och skolrestaurangschefen Raija Viitala och kocken Irina Skalski. De två är ofta med vid matrådets möten och kan därför besvara rådets frågor direkt. Dessutom sätter Eva Ernelli upp en sammanställning av frågorna och svaren i skolrestaurangen efter varje rådsmöte.

– Det blir lite annorlunda när man ska framföra sina synpunkter direkt till den som har lagat maten, då tänker man lite mer på hur man formulerar sig, konstaterar hon.

Under dagens matråd framförs bland annat önskemål att få pizza – svaret blir att det kommer att serveras en gång under vårterminen – liksom att oblandad sallad och rödlök ska finnas i skålar på salladsbordet – det ska bli. Niorna, som ofta äter sist, klagar på att salladen ofta är slut när de ska äta på fredagar. Raija Viitala förklarar att det nog har blivit så ibland för att köket inte vill ha ouppäten sallad kvar över helgen eftersom den då blir dålig. Hon lovar att se till att det hädanefter läggs undan sallad till de som äter sist. Efter ytterligare några frågor och svar avslutar Raija Viitala frågestunden med att nöjt konstatera att restaurangens personal allt oftare får höra av eleverna att maten är god. Något som personalen förstås uppskattar och som ger dem inspiration att försöka skapa ännu fler maträtter som eleverna gillar.

På Eva Ernellis initiativ deltar matrådet i det arbetet. Inte bara genom att komma med synpunkter på maten och provsmaka nya rätter som på mötet i dag utan också genom att självt arbeta fram nya rätter. På så vis blev till exempel en populär fisksoppa till. Det hela började med att det kom önskemål från eleverna om att få andra fiskrätter än de som brukade serveras. Raija Viitala bad dem komma med förslag på vad de ville ha. Eva Ernelli bestämde sig då för att utnyttja det faktum att många elever gillar den mat som de själva fått tillaga i hem- och konsumentkunskapen. Hon lät därför matrådsrepresentanterna från år 7– 9 tillaga ett par förslag på fisksoppa. Det ena utifrån ett recept som brukar vara ett populärt inslag i hem- och konsumentkunskapen i år 9, det andra en helt ny variant. Samtidigt fick rådsrepresentanterna från år 5–6 baka ett örtbröd att ha till soppan. När allt var färdigt kom Raija Viitala in och provsmakade resultatet och diskuterade smak och ingredienser med eleverna. De senare blev mycket förtjusta i en av sopporna och var dessutom mycket nöjda med att de hade fått ha lite extra hem- och konsumentkunskap.

Nästa steg blev att skolrestaurangen serverade favoritsoppan som ett alternativ till dagens fiskrätt. Fyrtio portioner tillagades och det bestämdes att matrådseleverna skulle servera det hem-bakade örtbrödet till soppan. Som en extra morot att våga smaka på soppan bestämdes dessutom att endast de som provade soppan fick något örtbröd. Taktiken lyckades, de fyrtio portionerna tog snabbt slut och många elever blev besvikna över att de blev utan.

Några veckor senare var det dags för slutprov i operation fisksoppa. Matrådets soppa serverades för första gången som egen rätt till alla skolrestaurangens gäster. Resultatet blev över förväntan, efter allt förarbete fanns det nu många ”lobbyister” på skolan som positivt tog emot soppan och den blev, tillsammans med det italienska bröd som serverades till, överlag mycket uppskattat. Därmed var Eva Ernelli nöjd. Det kändes bra att tillsammans med matrådet ha kunnat ta fram en ny fiskrätt som blev positivt mottagen.

– Alla gillade förstås inte soppan men den allmänna attityden var positiv – inte ”Blä, fisksoppa”, konstaterar hon.

De flesta skolor har ett matråd. Ett sådant är ju om inte annat ett relativt lätt sätt för skolledningen att visa på elevinflytande. Men på många skolor fungerar nog rådet som det gjorde förr på Säbyskolan, före Eva Ernelli började engagera sig i det. Man samlar in elevernas önskemål om maträtter och svarar med en önskevecka med favoriträtter någon gång per termin. Mycket mer än så blir det inte. Inga provsmakningar, inga recepttävlingar i samarbete med hem- och konsumentkunskapen, inga som på Säbyskolan matrådstillagade traditionella efterrätter, som till exempel chokladsoppa, till jullunchen och så vidare. Men att som hem- och konsumentkunskapslärare engagera sig i skolmaten tycker Eva Ernelli egentligen borde vara självklart.

– Skolmat är ju mitt ämne tillämpat, konkret och jordnära, i skolan. Maten vi äter mitt på dagen är oerhört viktig för att vi ska orka, konstaterar hon.

Hennes ambitiösa arbete med skolans matråd tar förstås mycket arbetstid, tid som hon egentligen inte har, men det lönar sig. Säbyskolan är en kommunal F–9-skola som ligger i ett socialt utsatt område i Salems kommun, söder om Stockholm. Skolan kämpar mot ett negativt rykte och minskat elevunderlag. När skolan förra året tilldelades utmärkelsen ”Årets matråd” av NCFF, Nationellt centrum för främjande av fysisk aktivitet hos barn och ungdom, kändes det därför lite extra bra. Priset gick heller inte av för hackor. Det blev en matupplevelse för matrådet på Restaurangakademin.

– Alla elever förstod nog inte att de var på det finaste av de fina ställena, men besöket blev uppskattat och Markus Aujalay, årets kock 2004, pratade med eleverna om sin uppväxt och sin egen upplevelse av hem- och konsumentkunskapen. Den var inte odelat positiv, hans lärare förstod inte att ta tillvara hans kreativitet. Dessutom tog han upp vikten av att äta så att man orkar, berättar Eva Ernelli nöjt.

Hon brukar ju ofta tjata om det där sista på sina lektioner, men sanningen tar gärna lite mer skruv när den kommer från en mästerkock. 

En dag kommer en rektor till skolan strax före sju. Hon vill komma ifatt med pappersarbetet. När hon tänt lyset ser hon att Tindra, en av eleverna i årskurs två, ligger och vilar på elementet. Tindra säger att hon slutat på fritids, och inte heller fått någon frukost. Rektorn sveper in henne i en filt, värmer lite mjölk och hittar en bulle från gårdagen.

Tindra berättar att elen är avstängd hemma. ”Det är så kallt”, säger hon. Under några veckor har hon därför kommit tidigt till skolan och lagt sig på elementet. På ytan är rektorn lugn, men inom henne rasar det: ”Hur kan man låta en mamma med tre barn vara utan el i februari?”

Så börjar en dag i en rektors liv, återberättad i boken Rektors ledarskap – komplexitet och förändring av Sören Augustinsson och Margrethe Brynolf. Av pappersarbetet blir det inte mycket den här dagen. Till att börja med är Tindra är i centrum: Vad har lärarna uppmärksammat? (Inget särskilt, Tindra verkar trivas i skolan.) Samtal med socialtjänsten. (Socialsekreteraren är ny och har ingen koll.) En sväng till Tindras klassrum. (Tindra ler mot henne.) Samtal med förskolan för att höra om småsyskonen. (De har bott hos sina pappor den senaste månaden. Skönt.) Tindras mamma i telefon. (Hon låter inte helt nykter.) Telefonkontakt med socialchefen. (Svammel om tystnadsplikten.) Ryter i. (Socialchefen backar och börjar samarbeta.)

Det här är långt ifrån allt som ramlar över rektorn den här dagen. Var och varannan minut inträffar oväntade saker: en lärare som gråter och tas om hand, föräldrar som hör av sig med klagomål, sportlovsbemanningen på fritids måste lösas, praktikaliteter kring en lägerskola och så vidare.

Känner du igen dig? För egen del blir jag både imponerad och berörd av rektorns engagemang och varma omsorg om Tindra och andra. Men efterhand blir jag också arg: Det är inte rimligt att en rektor ska lösa allt mellan himmel och jord! Enligt en undersökning ägnar sig en rektor åt i storleksordningen 150 uppgifter per dag, och en majoritet av dem avbryts dessutom. Augustinsson och Brynolf kallar – efter Heidegger – fenomenet ”throwness”: att plötsligt kastas in i något och tvingas agera ansvarsfullt.

Vilka förutsättningar skapar det här för att leda och utveckla en skola? Små, skulle jag säga. Som ledare behöver man ha inflytande över vad den egna tiden ägnas åt, och strategiska uppgifter måste rymmas inom den tiden. Fel slutsats, menar Augustinsson och Brynolf: Arbetsdagen för Tindras rektor borde inte se ut på ett annat sätt än den gör. Hantering och lösning av uppkomna vardagsproblem är centrala för att utveckla en verksamhet och detta görs bäst ”i de flöden av samtal som är följden av de avbrott som bryter vardagen och genom throwness”, skriver de.

I synnerhet är Augustinsson och Brynolf kritiska mot ropen på att skolledarens främsta uppgift är att se till att det råder ordning och reda, det vill säga att rektor ska ”ordna, följa upp och kontrollera att verksamheten genomförs enligt föreskrivna rutiner och regler”. Det är ett ledarskap som passar i en byråkrati, inte i en skola, skriver de. Skeptiska är de också till de ledarskapsideal som kan kallas karismatiska respektive teamorienterade.

I stället talar sig författarna varma för ”ledarskap i en passionsstyrd struktur”. På en sådan skola skapas regler och rutiner inte uppifrån, utan i själva samspelet, vilket bidrar till en ”självorganisering som genererar lokala, unika lösningar”. Även i denna struktur finns ramar och långsiktig planering, men de är relativt sett få och mindre detaljerade. Augustinsson och Brynolf liknar en skola som leds på det sättet vid ett gäng musiker som spelar jazz: ”De responderar på sig själva, på varandra och bygger gemensamt upp ett musikstycke …”

För Augustinsson och Brynolf är det inte ett stort problem att rektorers arbetsdagar ser ut som de gör. Snarare är det en styrka, för ”en verksamhet tillförs energi genom avbrott och problem”. Från min egen erfarenhet som chef har jag svårt att hålla med. Avbrott var mer frustrerande än en källa till energi, och om mina dagar hade varit lika fyllda av avbrott som en rektors hade jag inte stått ut.

Även skolledare jag träffar klagar över stress och vill ha mer tid för långsiktigt arbete. Men de har svårt att se hur det ska gå till. Kanske är Augustinsson och Brynolf lösningen på spåret i sin beskrivning av det passionsstyrda ledarskapet. Även om den modellen i mina ögon snarast är en vacker idealbild – och författarna stakar heller inte ut någon tydlig färdväg till hjälp för den som vill förverkliga deras modell – finns inslag i modellen som är uppnåeliga, såsom betoningen på medansvar och ett upplösande av den skarpa gränsen mellan ledare och ledda. Om det skedde skulle inte rektorn på Tindras skola behöva lösa alla problem på egen hand: ett elevhälsoteam kunde ta alla kontakter som behövdes för att stödja Tindra, kolleger kunde stötta varandra så att en lärare inte behövde gå till rektor och gråta, och personalen kunde själv hantera såväl besvärliga föräldrar som interna konflikter. I en sådan skola är ledarskapet delegerat och distribuerat, inte lika beroende av en person.

Nyfiket undrar jag vad som finns att hämta om de här frågorna i den nyutkomna antologin Anmärkningsvärt om – ledarskapet i skolan med Lars Berglund som redaktör, som presenteras som en bok av och om skolledare. Även ett par skolkonsulter och, kanske lite överraskande, en enhetschef på Skolinspektionen finns bland författarna. Den senare, Lotta Kårlind, är snarast en motpol till Augustinsson och Brynolf. Medan Augustinsson och Brynolf är kritiska mot alltför stark styrning via rutiner, regler och författningar sjunger Kårlind skoljuridikens lov. Där finns i mina ögon inte mycket att hämta.

Bidragen i antologin har annars olika karaktär. En av rektorerna, Hans Jansson, är snarast en motsvarighet till matteläraren Stavros i SVT:s Klass 9A: karismatisk, engagerad och kraftfull, men med en stil som knappast är möjlig för andra att ta efter. Där kammar jag också noll.

Andra bidrag i antologin har en mer lågmäld och reflekterande ton: Elsa Mattia skriver insiktsfullt om ledarskap i förskolan, Barbro Anderberg berättar med lika klok röst om hur hon vände en skola i nedgång. Bra läsning, men kortfattat. Visst kan boken inspirera till reflektion, men då får läsaren själv stå för djupet.

Däremot undrar jag om en skolledare får ut något av boken Humanistiskt ledarskap av John Steinberg, trots att den handlar om hans tid som rektor. För Steinberg verkar ledarskap mest handla om att känna sig själv, vara reko och uppmuntrande: komma i tid, köpa godis till personalen, skriva tackkort. Boken handlar om hur Steinberg spänner bågen för egen del, medan personalen mest flimrar i bakgrunden.

Men humanistiskt ledarskap handlar inte om att ha fokus på sig själv, utan på dem man har med att göra som ledare – se var de befinner, se deras potential och sedan spänna bågen så att de kan förverkliga sina möjligheter. Och det finns inga djupare perspektiv att hämta i Steinbergs bok. Kanske har han inte ens tänkt att den ska läsas av skolledare – i andra, mindre humanistiskt präglade sektorer än skolan kan boken säkert fylla en roll.

Eva Stenberg, rektor på Gröngarns förskola i Enköping, sitter på sitt arbetsrum nedanför en jättelik plansch av Sitting Bull. Hans fårade ansikte och lugna blick möter henne när hon ser upp från sitt skrivbord. En blick som blir en slags tyst uppmaning om eftertänksamhet och bildar en motvikt till hennes eget temperament, för hon ser sig som en energisk och entusiastisk ledare som ibland kanske driver på för mycket.

Eva Stenberg bläddrar lite bland de papper hon har i knäet. Det är dokumentation från projektet Hälsan i fokus, som hon och alla andra rektorer i förskolan och grundskolan i Enköping deltog i för något år sedan. Ett projekt som enligt vissa har lett till att antalet sjuktimmar har minskat med motsvarande 23 heltidstjänster. Andra är försiktigare när de tolkar resultaten.

Hälsan i fokus initierades av Lars-Erik Klason. Som styrelseordförande på Lärarförsäkringar kunde han inte undgå att notera att lärarna låg högt upp på listan över grupperna med mest sjukskrivningar och det gjorde honom nyfiken på vad som kunde göras åt saken. I samarbete med Karlstad universitet drog han därför igång projektet, och engagerade konsulten Susanne Pettersson som föreläsare.

Syftet var att uppmärksamma skolledarna på deras viktiga roll i att främja friskhet bland sin personal, och under ett och ett halvt år deltog Enköpings rektorer i grundskolan och förskolan i sammanlagt nio föreläsningar och workshops med olika innehåll. Under samma tid gjordes också hälsoenkäter bland personalen och svaren mättes mot undersökningar gjorda på andra arbetsplatser runtom i landet.

För Eva Stenberg kom Hälsan i fokus mycket lägligt, för hon hade nyligen tagit över som chef på Gröngarns förskola och var i färd med att förändra arbetet där. Innehållet på föreläsningarna, som kan beskrivas som en ”chefens gott och blandat”, tog hon därför tacksamt med sig tillbaka till förskolan och testade på personalen, precis som upplägget var tänkt. Hon ger några exempel på vad det lett till på förskolan: de har talat om mål och uppdrag, om vilka möten som var nödvändiga och inte, om arbetsbelastning och organisation. Hon köpte in anteckningsböcker och uppmanade alla att skriva ner minst en sak varje dag som de var nöjda med, eftersom hon upplevde att förskolans personal ofta lämnade arbetet med en känsla av frustration över att de inte hade presterat tillräckligt.

Sammantaget spände alltså projektet över många områden, för ett av de grundläggande syftena var att cheferna skulle arbeta med allt det som kännetecknar en god arbetsplats med ett positivt klimat. För att definiera vad det är tog man stöd i tidigare forskning.

Eva Stenberg tar fram en ny sida och låter pekfingret dyker ner på en rad där.

– Det här är friskhetsfaktorer: medveten organisation med tydliga mål, en kreativ arbetsmiljö, ett konsultativt ledarskap och ett öppet arbetsklimat. De här sakerna känner jag igen, de har vi fått in.

På förskolan har antalet sjuktimmar blivit färre, men det handlar inte om att korttidsfrånvaron har minskat. Den är konstant eftersom infektioner lätt sprids när barnen är små, konstaterar hon. Däremot har de, precis som på andra håll i Enköping, kommit till rätta med långtidssjukskrivningarna.

– Jag upplever att vi har blivit bättre på att se varandra. Ska jag vara här? Är det här vad jag vill? Eller ska jag avsluta? Ska jag gå vidare?

Som chef har hon nog blivit bättre på att ställa rätt frågor, tror hon. Diskussionerna om vars och ens ansvar och uppdrag gör både att fler känner sig sedda och bekräftade, och att hon som ledare kan ställa krav på ett annat sätt.

– Genom att vi tydliggör våra mål, vårt ansvar och våra arbetssätt kan en medarbetare förhålla sig till det.

I utvecklingssamtal ställer hon frågor som ”Trivs du här?”, ”Vad är dina styrkor?”, ”Vad vill du göra?” och ”Har du något specialintresse som du vill fokusera på?”.

– Hittar man inget man tycker är meningsfullt eller utvecklande får man fundera på om man är på rätt plats eller hur man vill gå vidare.

En annan sak som gjorde intryck var en idé föreläsaren Susanne Pettersson introducerade, nämligen att alla ”skapar tillstånd” och att tillstånd smittar.

Eva Stenberg sjunker ner i fåtöljen mitt emot, hissar upp ögonbrynen och ser trumpen och uttråkad ut på samma gång.

– Nu är jag oengagerad.

Det är ett exempel på ett tillstånd som kan påverka innehållet på arbetslagsmöten och som inte är vidare positivt, menar hon. Även som ledare måste man vara medveten om att ens tillstånd smittar, något som för henne i vardagen betyder att hon lägger extra vikt vid bemötandet.

– Vi kan inte ändra på varandras personligheter men vi ska vara medvetna om att vårt tillstånd påverkar vår omgivning.

På Enköpings skolförvaltning en bit därifrån arbetar skolchefen Göran Hedström, som också deltog i projektet. Även han lyfter fram Susanne Petterssons föreläsningar som oerhört givande, särskilt idén om att skapa tillstånd. Det är en idé som omsätts i praktiken av honom och andra i dag.

– Inför ett möte tänker man kanske: vad vill jag uppnå? Jo, jag vill genomföra den förändringen.

Han ler på andra sidan bordet.

– Här börjar vi tvärtom. Vad ska vi skapa för tillstånd?

Först bygger man upp tillståndet man vill att alla ska uppleva, sedan kommer man med organisationsförändringen man vill genomföra, förklarar han. Att ”skapa tillstånd” är något alla nu känner till.

– Vi har skapat en gemensam vokabulär.

För honom har det inneburit att han alltid börjar en konferens med musik eller en bild. Med en ”mjuk ingång” som han säger. Samtidigt är han medveten om att alla inte var lika imponerade av Susanne Petterssons föreläsningar.

– Det blev lite hallelujastämning ibland, säger han och nickar leende. Hon var duktig på att skapa tillstånd i gruppen. Då blev man påverkad.

Förutom idén om tillstånd ser Göran Hedström många vinster med projektet: att sammanhållningen bland skolledarna från skola och förskola blev mycket bättre tack vare att de fick träffas återkommande under en så lång tid. Att resultaten i hälsoenkäten blivit bättre. Att sjuktimmarna har blivit färre: från 8 till 5 procent av de arbetade timmarna.

– Vi har jobbat med dem som är långtidssjukskrivna och det är framförallt där vi har hämtat in många timmar.

Förutom rehabilitering har flera av de långtidssjukskrivna erbjudits andra jobb inom eller utanför kommunen och vissa har förtidspensionerats. Men hur många det rör sig om är det ingen som vet.

Då infinner sig frågan vad som egentligen gjort skillnad. Handlar det i själva verket om att cheferna blivit duktigare på att få folk att sluta eller byta jobb?

Jo, det kan nog vara en del av förklaringen, tror Göran Hedström och Lars-Erik Klason.

– Det är en del av det. Man förbättrade även avvecklingsinsatserna, säger Lars-Erik Klason.

Det finns andra saker som också komplicerar bilden. Under projekttiden ändrade Försäkringskassan sina regler kring sjukskrivning och ersättning vilket ledde till att ohälsotalet för landet minskade. Dessutom härjade svininfluensan – och vissa tror att personalen blev friskare eftersom man var så noga med att tvätta händerna.

Ändå anser Lars-Erik Klason att skillnaderna i sjukskrivningstalen var så pass stora i Enköping att man kan påstå att projektet gjorde skillnad. Han jämför med andra förvaltningar i kommunen där sjuktalen under samma period ökade. Dessutom lyfter han fram att nöjdheten på skolor och förskolor ökade signifikant, bland annat hos de äldre lärarna, enligt de enkäter som gjordes.

Så är då hälsoenkäter ett bra verktyg för rektor att arbeta med?

Eva Stenberg på Gröngarns förskola gnider handen över pannan.

– Det här med enkäter är svårt.

Hon tycker att man ska vara försiktig med att tolka in för mycket i resultaten, som på hennes förskola visade på en förbättring av trivseln. Hon tror att utfallet kan bero på vilken tid på året den görs – innan jul eller i januari när alla är som mest sjuka eller i maj när folk snart ska på semester, men även beroende på dagsformen och vad som nyligen hänt på arbetsplatsen. Enkäten måste göras under flera år för att man ska kunna ha ett mer trovärdigt underlag att utgå ifrån, tror hon.

Hans Lithammer är rektor för Munksunds rektorsområde, där Eva Stenbergs förskola ingår. För honom slog föreläsningarna ibland an en känsloton han inte gillade.

– Jag hade svårt för det här medryckande – du vet ”och så säger vi YES allihop för det här fixar vi”, säger han och höjer en knuten näve i en slags segergest.

Han blev berörd och förförd av filmer som visades och av saker som sades, men det är pedagogiska grepp han känner ett behov av att problematisera, särskilt i rollen som ledare. När man entusiasmerar andra och skapar tillstånd finns det risk att man bygger något som inte är vidare hållbart, tycker han. Skapar man en YES-stämning som plattform för att fatta beslut, kan allt komma på skam när man är tillbaka i vardagen med de ”störningsstämningar” den innebär. Kraften får inte ligga i den tillfälliga ledaren eller föreläsningen, säger han.

– Det är jätteviktigt att välja tillstånd, men man får inte välja någon annans tillstånd. Utan det måste bottna i en själv.

Han trummar med fingrarna mot bordsskivan. Kanske är han för seriös, funderar han, men slår strax undan tanken. Det här med hälsa är så himla allvarligt och på varje stor arbetsplats finns det alltid några sköra individer. Och allting händer – medarbetares nära och kära dör, eller så blir de själva sjuka.

– Vissa klarar att hantera stark oro medan andra nästan dukar under, och det handlar inte om att välja tillstånd utan om hur de är …

Det finns alltid en bortre gräns, resonerar han.

– Är man sjukskriven för att man är sjuk, då tänker man inte bort det. Sen kan man ändå välja tillstånd och det är ändå av betydelse om man tycker att glaset är halvtomt eller halvfullt, men man måste låta det spegla sig mot grundrealia.

Efter Skolledarföreningens ombudsmöte i november är det dags för en ny verksamhetsplan.
Så vad är den viktigaste frågan under den här mandatperioden?

– Rent fackligt är det den arbetsbelastning som vi rektorer har och som blir större och större, svarar Agneta Cederbom, föreningens ordförande.

Hon pekar på att rektorers dubbla uppdrag – dels från staten, dels från kommunen – inte alltid stämmer överens, men också på att rektorers arbetsförhållanden är mycket olika.

Agneta Cederbom, som är rektor på Hjärups skola i Staffanstorp, tar sig själv som ett exempel. Hon får pengarna, enligt ett skolpengssystem, och har sedan totalansvaret. Så länge pengarna räcker och barnen uppnår målen har hon stor frihet, kan ha den organisation och anställa den personal som hon själv anser behövs. Vikarieanskaffning har hon till exempel delegerat till sin sekreterare.

– Men det är många rektorer som på morgonen sitter och ringer in vikarier. Det finns rektorer som är ansvariga för idrottsplatserna eller har andra sådana ytterlighetsuppdrag. Somliga av oss har så många konstiga arbetsuppgifter.

Den största delen av rektors tid går åt till administration, de pedagogiska frågorna får ta den tid som kan bli kvar. Även för den som prioriterar är det den pedagogiska delen i arbetet som får stå tillbaka, det visar flera undersökningar.

– Det stora problemet som vi måste titta på är: Gör vi rektorer rätt saker? Och då är det mer tid till det pedagogiska uppdraget som är den absolut viktigaste frågan.

Agneta Cederbom tycker att det inte finns någon gräns för förväntningarna på vad rektor ska göra. Hon menar att uppdraget måste bli tydligt och klart, att rektor får resurserna och större befogenheter.

– Det stora uppdraget kommer från staten men pengarna från kommunen, två faktorer som inte matchar varandra, säger hon och efterlyser en tydligare ansvarsfördelning.

Men den nya skollagen, ger inte den en tydligare ram?

– Den räcker inte eftersom det är kommunen som sitter på pengarna. Det måste bli tydligare vad som förväntas av mig som rektor. Vi har för mycket olika uppgifter och vi har för många underställda, kan jag tycka.

Också Ann-Charlotte Eriksson tar upp ett tydligt ansvar som en viktig fråga under den här perioden. Men som Lärarförbundets förste vice ordförande och förbundsstyrelsens representant i Skolledarföreningen utgår hon från ett övergripande fackligt perspektiv. Hon säger att det gäller att samla professionen och att det både för lärare och rektorer är viktigt att få ett ledarskap som fungerar.

– För Lärarförbundet handlar det om att visa att vi har samma yrkesansvar oavsett om vi är lärare eller skolledare. Vi har olika uppdrag men ledarskap är en nyckelfaktor oberoende av vilken roll man har. Som skolledare har man en mellanposition med chefer över sig och i det måste vi lyfta att skolledare får ett tydligt mandat.

I en klarare ansvarsfördelning är det oerhört viktigt att rektorerna får ett tydligt mandat att vara den pedagogiska ledaren. Det är Lärarförbundets uppfattning, säger Ann-Charlotte Eriksson och fortsätter:

– För att klara det pedagogiska ledarskapet måste det till en minskad arbetsbelastning. En möjlighet är att det anställs administratörer, en annan att det blir färre medarbetare per rektor. Tjugo har vi sagt är lagom.

I löneavtalet finns ett antal centralt överenskomna fokusområden, bland annat om styrning och ledning i kommunerna och om förutsättningarna för rektors ledarskap.

– Så avtalet stärker skolledarna genom att det finns tydliga skrivningar om att vi nu ska titta på de här faktorerna, så att man har möjlighet att vara den pedagogiska ledaren.

Men skolledare måste också få kraft och kunna hämta stöd i Lärarförbundet, menar Ann-Charlotte Eriksson. Därför har förbundsstyrelsen gått igenom vad man kan göra internt. En sak som man har kommit fram till är att skolledare alltid måste företrädas av en skolledare.

Just den frågan – att rektorer i Lärarförbundet ska representeras av rektorer – sätter Agneta Cederbom upp som den näst viktigaste punkten på Skolledarföreningens dagordning under mandatperioden.

– Vi ska till exempel vara med som ett naturligt inslag i alla tillsättningsärenden i kommunen och också ha egna löneförhandlingar. Vi ska vara representerade i alla officiella sammanhang där skolledare medverkar eller är inbjudna. Det räcker inte att någon av Lärarförbundets ordföranden är med – vi skolledare måste också synas. Det tycker våra medlemmar är jätteviktigt.

Inför legitimationen pågår nu en inventering av lärarnas kompetens. Agneta Cederbom tror att det framförallt i mindre kommuner kommer att ta enormt mycket tid och kraft från skolledningen. Hon berättar att fyra ledamöter från Skolledarföreningens styrelse nu tittar på frågor runt lärarlegitimationen tillsammans med Skolverket och Skolledarförbundet.

Vad anser hon då om en rektorslegitimation?

– Personligen tycker jag det är viktigt att vi också har en legitimation. Rektor ska avgöra om någon efter provåret ska få legitimation och kan se till att en lärare kan bli av med sin legitimation, då tycker jag det är knepigt att inte ha en legitimation själv. Det handlar om trovärdighet, säger Agneta Cederbom. 

Ledare Med stigande förvåning läste jag härom- veckan en stort uppslagen debattartikel med rubriken ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” i Dagens Nyheter (13/3 2011). Den var undertecknad av landets utbildningsminister Jan Björklund (FP).

Det var knappt att jag trodde mina ögon. Inte nog med att han har stramat åt tyglarna på landets lärarkår så hårt att deras handlingsutrymme krymper allt mer. Eller att han har gått ut och sagt att evidensbaserad forskning är det enda intressanta på utbildningsområdet.

Nu skriver Jan Björklund: ”Den under lång tid förhatliga ’katederundervisningen’ måste återigen bli vanligare i svenska klassrum”. Och han meddelar att regeringen ska ge Skolverket i uppdrag att utarbeta vägledning till ”lärare i undervisnings situationen”.

Det står så: katederundervisning måste bli vanligare i klassrummet, det ska komma statlig vägledning till lärarna i undervisningssituationen.

Han går alltså – i kraft av sin position som landets utbildningsminister – ut och beordrar landets lärare vilket arbetssätt de ska ha i klassrummen. Det är katederundervisning som gäller. Basta!

För något annat än en order kan det väl inte vara när det kommer från högsta politiska instans. Och jag tänker: är det här verkligen sant? Går vårt lands utbildningsminister ut och ger lärarna order om hur de ska arbeta i klassrummet?

Har ministern tappat omdömet? Eller har hans rådgivare tagit långsemester? Fanns det inte någon kvar på departementet som kunde upplysa honom om att den där frågan om lärarlegitimation och status handlade just om professionens autonomi och makt över yrket?

Hur lärlingsutbildningen förhåller sig till arbetsmarknadens organisation. Och hur framtiden ser ut för den nya lärlingsutbildningen.

Författare är Jonas Olofsson, docent i ekonomisk historia, och Eskil Wadensjö, professor i arbetsmarknadspolitik.

Boken »Lärlingsutbildning« ges ut av SNS förlag.

Tolvåkersskolan i skånska Kävlinge har utvecklats till en nationell följetong, fått svidande kritik av Skolinspektionen och hotats av tvångsförvaltning. Det var dit Jessica Håkansson kom som entusiastisk rektor hösten 2008. Våren 2010 lämnade hon in sin avskedsansökan.

– Det var ett svårt beslut med många känslor inblandade. Inte minst sådana som handlade om svek mot både lärare och elever. Men när det stod klart att det inte längre gick att bedriva ett närvarande ledarskap sade vi upp oss, både min rektorskollega Agneta Thilander och jag.

Jessica Håkansson hade ett nytt jobb när hon sade upp sig och är i dag rektor på en annan skola i Skåne.

– Det underlättade naturligtvis. Men jag är rätt övertygad om att jag slutat i vilket fall, säger hon.

Krisen på skolan hade pågått länge när Jessica Håkansson kom dit sedan den tidigare skolledningen avsatts. Tillsammans med två tillfälliga kollegor kavlade hon upp ärmarna och drog igång en förändringsprocess som mötte mycket motstånd.

– Jag var verkligen ovälkommen. I personalrummet pågick öppen vadslagning om hur länge vi skulle stanna kvar. Misstänksamheten och misstron var enorm, stämningen otrevlig. Men jag blir triggad av motstånd, sporrad att visa att det går. Även om det var mycket värre på skolan än jag någonsin kunnat ana.

När vi mötte Jessica Håkansson våren 2009 (Chef & Ledarskap nr 3/09) var skolan fortfarande nedklottrad, stökig och orolig. Missnöjda föräldrar ringde varje dag men personalens förtroende hade ökat, från 3 till 44 procent.

En månad senare kom Skolinspektionen, stannade i två dagar och lämnade en lång lista på anmärkningar, bland annat på brister i arbetet med värdegrunden och med elevernas delaktighet.

– Jag kände bara yes! De såg samma saker som jag. Och när Agneta kom någon månad senare blev vi två som kunde jobba tillsammans. Vi kände inte varandra från början men fick en väldigt öppen och ärlig relation.

På skolan tog man hjälp av två konsulter för att arbeta med värdegrunden. Man startade också coachning av lärarna, precis som man gör i tv-serien Klass 9A. Lite i taget blev allt bättre även om det fanns lärare som fortsatte att motarbeta alla förändringar.

– Jag trodde från början att det var de som skulle avgöra om vi lyckades eller inte på skolan. Men så blev det inte.

Hösten 2009 stod det klart att elevunderlaget i kommunen minskade, samtidigt som två friskolor etablerades och lockade till sig elever från bland annat Tolvåkersskolan. Var det rimligt att fortsätta ha två rektorer? Svaret från kommunen blev nej.

– Vi fick i uppgift att ta över ytterligare en skola med 30 lärare och 250 elever. Då började det kännas riktigt tungt. Allt det vi gjort på Tolvåkersskolan var fortfarande väldigt skört, vår närvaro behövdes. Att ha ansvar för ytterligare en skola skulle bli väldigt splittrat, säger Jessica Håkansson.

Efter att ha vridit och vänt på frågan bestämde sig rektorerna ändå för att försöka. Men Jessica Håkansson började undra hur länge hon skulle orka gå till jobbet med glädje. På grund av det vikande elevunderlaget fick man heller inte lov att tillsvidareanställa lärare, något som ledde till den vikariecirkus som till slut utlöste kravet på tvångsförvaltning. Samtidigt ökade pressen på lärarna som tvingades vikariera för varandra.

– Det går ett tag men det finns ju en gräns. Jag möttes ständigt av samma besked, att det inte fanns utrymme för tillsvidareanställningar. Jag kommunicerade med min närmaste chef, politikerna träffade jag mer sällan. Men det var lite som att tala för döva öron. Jag upplevde en brist på förståelse för konsekvenser, dem som jag såg väldigt tydligt ur ett verksamhetsperspektiv.

Så kom den slutliga stjärnsmällen. Rektorerna fick veta att de inte längre skulle få arbeta tillsammans. Båda kände samma sak. Hit men inte längre. Båda sade upp sig.

– Man får ha respekt för arbetsgivarens beslut men också för sig själv. Jag är stolt över vad vi åstadkommit, nöjdhetssiffrorna bland föräldrarna steg från 6 till dryga 60 procent.

– Jag har lärt mig att allt är möjligt. Men också hur viktigt det är att lyssna på sig själv. Jag är i dag väldigt glad att jag gjorde det.

Skolledarna blir mer motiverade att göra ett gott jobb, om de får en morot i form av bonusar. Åtminstone om man får tro den franske utbildningsministern Luc Chatel. All chefspersonal inom den offentliga sektorn i Frankrike ska omfattas av ett mer individuellt lönesystem. Det har det franska parlamentet beslutat.

Till hösten har turen kommit till 13 000 chefer på högstadier och gymnasier, meddelade nyligen utbildningsministern. Enligt direktiven ska skolledarna utvärderas vart tredje år.

Gratifikationen för de bäst klassade ska bestå av ett tillägg på högst 2 000 euro (cirka 18 000 kr) om året. Exakt hur och vad man ska mäta har ministern inte förklarat. Men han nämner till exempel barnens resultat i förhållande till ett mål som skolledningen själv har satt upp eller kapaciteten att integrera elever med svårigheter.

Frågan är dock minst sagt kontroversiell ute på skolorna.

– Jag tror tyvärr att det är ofrånkomligt. Men jag gillar inte idén, säger Jean-Pascal Paillette, skolledare och representant för fackförbundet SNPDEN (Syndicat National des Personnels de Direction de l’Éducation Nationale).

I dag regleras chefslönerna av en strikt mall. Bonusarna ska bygga på objektiva faktorer. En rektor på ett högstadium i ett område med många sociala problem får till exempel mer betalt än en kollega i ett lugnare bostadskvarter. Jean-Pascal Paillette tillhör den senare kategorin eftersom han arbetar vid ett högstadium i den relativt privilegierade kommunen Marly i nordöstra Frankrike. Han lägger utan omsvep fram en lönespecifikation på skrivbordet. Månadslönen före skatt är 3 800 euro, varav 370 är diverse premier. I det nya systemet kan skolledarna i genomsnitt räkna med att få 55 euro i månaden i prestationstillägg.

Det är lite skillnad mot cheferna för de regionala skolmyndigheterna som numera kan få ett tillägg på upp till
1 800 euro i månaden. Jean-Pascal Paillette tror att de nya bonusarna leder till att man håller nere grundlönen. Men framför allt är han kritisk till principen.

– Filosofiskt och intellektuellt är idén otillfredsställande. Jag förstår inte hur vårt arbete ska kunna mätas, eftersom vi ju arbetar i ett kollektiv och knappast tillverkar yoghurtburkar. Dessutom är det lätt att fuska för att uppnå bättre resultat. Jag kan till exempel låta bli att skriva in svaga elever på de nationella proven, säger han.

SNPDEN är politiskt oberoende, men Jean-Pascal Paillette döljer inte att han är negativ till den regerande högern.

– I dag inriktar man sig på fel saker. Vi behöver arbeta för en jämlikare skola. Pisa-rapporten har visat att glappet mellan de svaga och de starka eleverna är stort i Frankrike, vilket knappast är gynnsamt för samhället.

Några dagar innan vi träffas har han demonstrerat med sina kollegor utanför den regionala skolstyrelsen i Lorraine. Protesterna berörde de stora personalnedskärningar som är på gång inom utbildningsväsendet. Jean-Pascal Paillette anser att både detta och de nya premierna visar att politiken i dag bygger på ett kortsiktigt tänkande. Han får medhåll av statsvetaren Luc Rouban vid det statliga franska forskningsinstitutet CNRS (Centre National de la Recherche Scientifique). Luc Rouban är specialiserad på de offentliganställdas villkor, och hävdar att prestationslöner bygger på en enfaldig resultatkultur, en illusion som inte fungerar i praktiken.

– Erfarenheter från bland annat usa har visat att de inte alls får de önskvärda effekterna, inte ens inom den privata sektorn. Individuella premier skapar dålig stämning och motverkar arbetet i grupp. Inom den offentliga sektorn är det ju dessutom mycket svårt att mäta produktiviteten, säger Luc Rouban. Han pekar också på den franska poliskåren, där nya premier ska ha lett till att vissa poliser låter bli att rapportera brott för att förbättra statistiken.

Oavsett kritiken tycks regeringen i Frankrike vara övertygad om att ett resultatinriktat belöningssystem skapar ett effektivare skolsystem.

Jag kom att tänka på vad som styr mediernas nyhetsproduktion i samband med att jag för en tid sedan blev uppringd av Aktuellts redaktion. De ville ha hjälp att tolka statistik som de hade beställt från SCB om andelen elever behöriga till gymnasium i de socialt mest utsatta bostadsområdena. Det statistiska underlaget var av det enklare slaget och innehöll tre variabler: boendeområde, behörighet och tidspann mellan 1998 och 2010. En närmare granskning visade att andelen behöriga hade gått ned i 23 bostadsområden, medan den hade gått upp i 14 områden. Den mest markanta skillnaden fanns mellan eleverna bosatta i Ronna i Södertälje (behöriga ned 38 procent) och Fittja i Botkyrka (behöriga upp 35 procent) under den aktuella perioden. Med andra ord bäddade underlaget för ett nyanserat reportage om hur vi skulle kunna förstå dessa motsatta utvecklingstrender. Och inte minst fanns ju här bevis på att skolor i mångkulturella områden avsevärt kunde förbättra sina resultat.

Senare på dagen ringde programledaren för att ställa frågor hon tänkte ta upp i direktsändning. På den första frågan om ”varför det går så dåligt för elever från invandrartäta områden”, svarade jag att den bilden inte stämmer helt och försökte förklara med hänvisning till deras egen statistik. Nej, det var alltför omständligt, folk skulle aldrig förstå, hävdade programledaren. Men, undrade hon, skulle jag kunna säga att det vore allra bäst för invandrarbarnen att flytta ut dem till ”svenska” skolor, för bevisligen klarar de inte av att på egen hand höja betygen. Jo, visserligen är det viktigt med socialt och etniskt blandade miljöer, men bilden måste nyanseras, allt är inte så svart, försökte jag och hänvisade till exemplet med Fittja. Mitt förslag var att göra ett inslag från Fittja och Ronna, men nej, det hade inte Aktuellt råd med, för de hade redan gjort ett i Malmö. Och om inte jag ville bekräfta det som Aktuellts programledare hade fått för sig är den enda sanningen (för att den förmodligen var enklast) då var inte jag välkommen till programmet. Tack och hej!

Klockan nio på kvällen sätter jag på min tv och till min häpnad ser jag att Aktuellt hade följt mitt råd och gjort ytterligare ett inslag. Det handlade om betygsraset i Ronna. Fittja och de 13 andra områdena med positiv utveckling nämndes inte med ett enda ord. Dagen efter rapporterade alla medier i Sverige om ”underpresterande invandrarelever”.

Lärarnas tidning har frågat 20 kommuner hur ofta de gör planerade tillsynsbesök i förskolor i privat regi. De tillfrågade kommunerna har störst andel privatdrivna förskolor i landet, sammanlagt hälften av samtliga platser.

Besöksfrekvensen varierar från minst ett per år i Uddevalla till ett vart sjunde år i Stockholms stad (se faktarutan ovan).

Till skillnad från när det gäller fristående grund- och gymnasieskolor, där statliga Skolinspektionen har tillsynsansvaret, är det enligt skollagen kommunerna som ska kontrollera om förskolorna uppfyller de krav som följer av lagar och föreskrifter.

Ansvaret innebär att kommunen måste ha ett system för att för upptäcka missförhållanden. Här ingår kvalitetsredovisningar och andra dokument som förskolechefen undertecknar på heder och samvete och skickar in. Men för att se om de intygade uppgifterna stämmer med verkligheten krävs regelbundna besök på plats.

Stockholm fick hård kritik av revisorerna nyligen för de glesa besöksintervallen och för att tillsynen inte görs enligt någon plan utan när det kommer in klagomål. Följden blir att missförhållanden kan fortgå i åratal utan att upptäckas.

— Vi är två inspektörer på 800 adresser, inklusive de fristående familjedaghemmen och fritidshemmen. Ambitionen är att nystarter ska få besök första året och att vi ska ha hunnit runt till samtliga vart femte år. Men det hinner vi inte, säger Britt Milerud, en av de två tillsynsinspektörerna.

— Familjedaghemmen har vi fått lägga åt sidan just nu.

Utbildningsförvaltningen får lita till att föräldrar, personal och allmänhet hör av sig. Klagomålen har prioritet, då åker man ut oanmält och gör dessutom uppföljningsbesök. Konsekvensen blir att de reguljära besöken sinkas ännu mer.

— Regelbunden tillsyn är ju också pedagogisk utveckling. I Stockholm får vissa väldigt mycket och andra ingenting, säger Britt Milerud.

Lärarförbundets privata sektion i Stockholms lokalavdelning tar kontakt med utbildningsförvaltningen när de får höra om missförhållanden.

— Det är för att medlemmarna inte ska behöva anmäla själva och bli utsatta för obehag från arbetsgivaren, säger ombudet Annelie Hansdotter.

Lojalitetsplikten är starkare i privat än i offentlig verksamhet och balanseras än så länge inte av någon grundlagsskyddad yttrandefrihet. Det händer att anställda blir anklagade för att ha läckt till utbildningsförvaltningen, till exempel efter en flygande inspektion.

Nu talar alla partier om att införa meddelarskydd i den privata välfärden. Det vore bra för det långsiktiga kvalitetsarbetet, tror Annelie Hansdotter.

— I förlängningen kan det leda till att arbetsgivarna står lite mer på tå, säger hon.

Lärarförbundet vill också att Skolinspektionen tar över tillsynen från kommunerna, så att alla delar av skolväsendet granskas på ett likvärdigt sätt, oavsett huvudman.

Efter att ha fått signaler om att det brister i tillsynen av de fristående förskolorna har Skolinspektionen gjort en enkät till landets kommuner och en närmare studie av 20 av dem. En rapport presenteras i april. Enligt projektledaren Per Eksath finns det stort utrymme för förbättringar.

— Den vanligaste kritikpunkten är att kommunen förlitar sig på att föräldrar, som är i beroendeställning, ska ta kontakt när något inte fungerar. Det är en alltför passiv hållning, säger han. 

— Det är förstås inte alls bra att upptäcka samma problem igen. Vi kan inte säga om det har varit så här hela tiden eller om det var bättre ett tag och sedan dippade på nytt, säger Kristoffer Wallin, ansvarig handläggare för tillsynsåtgärder på Stockholms stads utbildningsförvaltning.

Luma Park fick ett föreläggande redan för fyra år sedan, det vill säga ett krav på att avhjälpa de brister som upptäcktes vid ett tillsynsbesök 2006. Förskolan skickade då in en åtgärdsplan och fick behålla godkännande och bidrag. Sedan gick åren utan besök.

Men i höstas kom tillsynsinspektörerna återigen oanmälda — vid två tillfällen.

Här är vad de fann:

• Fyra barngrupper med 31, 32, 51 respektive 58 barn. 6,7 barn per anställd (runt 9 för tre—femåringarna). En låg andel förskollärare (16 procent).

• En hög personalomsättning och en förskolechef utan rätt utbildning för målgruppen.

• Förskolans planlösning är öppen och några hemvister fungerade som genomgångsrum för andra avdelningar och för eleverna i Luma Parks skola som ligger i samma byggnad.

• Toaletterna var få, lekmaterialet otillräckligt och verksamheten vuxenstyrd med auktoritära inslag.

• Föräldrar som lämnar tidigt uppmanades ta med frukost till sina barn.

• Det saknades verksamhetsplan och verksamhetsberättelse och det dokument som senare skickades in var rörigt och osammanhängande.

Enligt inspektionsrapporten kan de stora grupperna och stressen påverka barnens inlärningsförmåga långt upp i åldrarna.

Kristoffer Wallin berättar att det var mycket inspektörerna ställde sig undrande inför.

— Vi möttes av en torftighet som inte bara kan handla om att det är för lite personal. Här har man en förskola med en massa gulliga kreativa barn men nästan inga avtryck av deras skapande på väggarna. Det fanns en affär som stod som ett skelett i ett hörn utan en grej att köpa och sälja, berättar han.

Bedömningen blev att verksamheten vid Luma Park inte bedrivs i enlighet med kraven i styrdokumenten. Huvudmannen, Rösjötorp Utbildning AB, fick ta emot ett nytt föreläggande. Missförhållandena skulle vara avhjälpta den 1 mars med undantag av lokalernas utformning, där fristen är satt till den 1 augusti.

Rösjötorp utbildning ägs av Vittra, som ingår i Academediakoncernen som i sin tur ägs av Wallenbergkontrollerade riskkapitalistbolaget EQT via Svensk Utbildning Intressenter Holding AB.

Annica Ångell är förskolechef och rektor på Luma Park. Enligt henne jobbar man nu efter en plan för att åtgärda det som inspektörerna slagit ned på.

Man försöker rekrytera förskollärare, väggar ska sättas upp och material har köpts in för att göra verksamheten mer inbjudande.

— Jag håller med om att lärmiljön inte var så inspirerande när inspektörerna var här, säger hon.

Även efter det förra föreläggandet gjordes förändringar.

— Nu har det visat sig att de inte var tillräckliga. Det hade varit bra med en tidigare uppföljning, säger Annica Ångell.

Kristoffer Wallin håller med om att utbildningsförvaltningen borde ha åkt ut redan 2007. Enligt honom ska det inte att dröja lika länge den här gången.

— Vi kommer att göra en ny oanmäld inspektion för att kolla att förändringarna är genomförda. Utgångspunkten är att Luma Park kommer att fixa detta, säger han. 

Det är alla de som predikade det problembaserade lärandet som borde hängas ut i Klass 9A — inte enskilda lärare.

Det tycker Carl, som är SO-lärare på högstadiet i en mellanstor stad i södra Sverige.

Dokusåpan Klass 9A väcker reaktioner i hans lärarrum. Många gillade den till att börja med, eftersom den sätter fokus på skolan och på lärarens betydelse för elevernas framgång.

— Men det känns som att serien mer och mer har handlat om att sätta dit enskilda lärare och göra dem till syndabockar för skolsystemets misslyckande.

Han tänker framför allt på de närgångna frågorna till NO-läraren Malin, som med darr på rösten tvingas svara på hur det är ställt med hennes självförtroende och varför hon egentligen blev lärare.

— Programmet tar all ära och värdighet från henne. Inte bara som lärare, utan som person. Hon är utskämd för tid och evighet. Vilken förälder vill ha henne som lärare för sina barn?

Carl tycker att lärarna i serien hängs ut på ett värre sätt än vad brottslingar gör.

— Ett sådant ifrågasättande bara skadar och gör illa. Det finns noll respekt för lärarna och lärarnas situation.

Själv gick han ut lärarutbildningen i slutet av 90-talet. Då var ledstjärnan det problembaserade lärandet och att eleverna skulle forska själva, berättar Carl.

— Vi fick lära oss att läraren skulle ta fem, sex steg tillbaka i klassrummet, att eleven skulle ges mycket eget ansvar och att läraren bara skulle rycka in om det verkligen be-hövdes.

Det här var en pedagogik han själv inte trodde på.

— Det gick bra för de elever som hade en inre drivkraft. Men de som inte visste varför de egentligen gick i skolan, de som skulle ha behövt fast vägledning — de lärde sig ju ingen-ting. Släpper man eleverna utan tillräcklig guidning blir det de svagaste som får ta smällarna.

Carl berättar att han i smyg hade genomgångar för sina elever.

— Det var så fult att ha katederundervisning att man inte vågade berätta det för rektorn.

Den här typen av bakomliggande för-klaringar borde tv-serien ha lyft fram, i stället för att skapa ett svartvitt drama där läraren pekas ut som ensam ansvarig för skolans alla problem, menar han.

Tv-serien har fått Carl att reflektera mer över sin egen lärarroll.

— Om jag är bestämd och sträng i början kan jag efter ett tag släppa taget.

Han poängterar hur viktigt det är att både kunna inta rollen som klassrummets självklare ledare och att bygga relationer.

— För att eleverna ska lära sig måste jag utmana dem genom att starta en intellektuell process — och det fungerar bara om de har förtroende för mig och jag har förtroende för dem. 

Siv: En hjälp att tala om lärarrollen

På Sivs skola funderar arbetslaget på att använda Klass 9A som utgångspunkt för att diskutera lärarrollen.

— Vi har pratat om att se ett avsnitt tillsammans och sedan ha en pedagogisk diskussion om hur man bör vara som lärare.

Siv är lärare i NO och matte på en 6—9-skola i ett mindre samhälle utanför en av Sveriges större städer. Hon har varit lärare i tolv år. För dagen är Siv väldigt hes, men hon vill gärna vara med i Lärarnas tidning och tala om Klass 9A.

För programmet väcker känslor i per-sonalrummet på hennes skola.

— Det finns mycket man kan ta med sig och diskutera med sina kolleger.

Hon uppskattar att Klass 9A sätter fokus på betydelsen av att läraren ser eleverna.

— Programmet visar verkligen att man måste möta varje elev på dess egen nivå.

Klass 9A handlar mycket om att läraren måste våga ta plats i klassrummet och hela tiden ha lektionen i sin hand. På den punkten är hon mycket kritisk till lärarutbildningen.

— Där fick jag inte lära mig något om hur jag som lärare ska agera i klassrummet. Det har jag fått lära mig själv genom att testa vad som funkar och inte funkar.

Men Siv tycker också att lärare måste bli bättre på att lära av varandra. På hennes skola har lärarna börjat gå in till varandras lektioner och ge respons på undervisningen.

— Visst kan det vara känsligt. Men man måste släppa på prestigen och inse att vi har allt att vinna på att ge varandra tips och idéer.

Själv har Siv mest fått beröm av sina kolleger, särskilt för att hon är duktig på att få alla elever att vara delaktiga i lektionen.

— Det är skönt att också få bekräftat att man gör rätt saker. 

Maria: Tv-serien ger en falsk bild av lärares vardag

Maria, lärare i svenska och SO, irriterar sig på Klass 9A. Hon tycker att tv-seriens upplägg ger en falsk bild av högstadielärarnas arbetssituation.

— De här superpedagogerna i tv ramlar in och får ägna all sin tid och kraft åt att lyfta en enda klass. Det skulle ju vara en dröm — då hade jag också kunnat vara hur stimulerande som helst.

Maria är en pratglad lärare som har åsikter om det mesta. Även om Klass 9A.

Hon har varit lärare i tolv år och jobbar i en 6—9-skola i en större kommun i Västsverige. Där är villkoren helt andra än för de inkallade pedagogerna i den omdiskuterade tv-serien.

— Jag kan ha över hundra elever i flera klasser. Vi är inte bara lärare utan också poliser, psykologer, rastvakter, kuratorer och administratörer. Man ska sitta med vid elevkonferenser, delta i värdegrundsprojekt, skriva omdömen och så vidare.

— Det är så mycket runt omkring att tampas med vareviga dag att undervisningen periodvis blir en bisyssla.

Men hon gillar ändå programmet. Det har fått henne att fundera över hur en bra lärare är. Eller ska vara.

— Man ska vara lite av en upplyst despot. Med humor.

Hon förklarar hur hon menar:

— Med ena handen ska man hålla klassen i ett hårt grepp, med den andra ska man kunna ge efter lite. Man ska vara rättvis och lagom sträng.

Lika viktigt som att hålla ett fast grepp om klassen är relationen till eleverna.

— Det är avgörande att eleverna känner att man tycker om dem. Får man deras förtroende är de ofta väldigt samarbetsvilliga. 

Fotnot: De intervjuade lärarna heter i verkligheten något annat.