Med sina 20 år är Stefan Buijsman den yngste någonsin att doktorera i Sverige. Ämnet är matematisk filosofi, där han studerat filosofernas teorier om matematik, kontra vanliga människors.
Hur har du redan hunnit doktorera?
– Det är främst för att jag började på universitetet hemma i Leiden, Holland, när jag bara var femton år. Det i sin tur berodde på att jag fick hoppa över tre årskurser i grundskolan.
– En ung tjej, Floor Sietsma, doktorerade också nyligen, i Holland. Vi var exakt på dagen lika gamla när vi disputerade!
Vad handlar din avhandling om?
– Inom matematisk filosofi pågår sedan länge en debatt om matematikens natur och om vad siffror är. Är de verkliga, som fysiken, eller något som vi människor har hittat på och enats om finns, eftersom de har visat sig vara användbara? Jag har studerat alla de teorier som filosoferna har lagt fram, som stödjer antingen det ena eller det andra. Teorierna måste bland annat förklara hur du lär dig matematik, och vad det är du då lär.
– Jag har undersökt hur väl de här teorierna fungerar för människor som inte är experter på matematik, men som kan en hel del, som gymnasieelever och nyblivna lärare.
Vad har du kommit fram till?
– Vad som visade sig, var att ingen av teorierna om hur vi lär oss matematik fungerar för vanliga människor! De fungerar bara för experterna. Det är verkligen ett problem, som vi borde bry oss om.
Hur ska man lösa det?
– Härnäst vill jag försöka komma på en ny teori, som fungerar för den vanliga människan. Det är vad jag hoppas göra under de närmaste åren, och jag har redan börjat.
Du doktorerade på bara ett och ett halvt år. Har du någon speciell förmåga?
– Ända sedan jag var liten har jag haft väldigt lätt för att snabbt processa text och få nya idéer av det jag tar in. Det är inte så att jag kommer ihåg exakt vad jag har läst, men just att jag kommer på nya saker, vilket är viktigt inom filosofi.
Varför kom du till Sverige?
– Dels för att det fortfarande finns finansierade doktorandtjänster här, dels för att den filosofiska institutionen vid Stockholms universitet är väldigt bra, med bra handledare.
Hur var din barndom?
– Den var nog ganska annorlunda. När jag var två år tvingade jag mina föräldrar att ta med mig på museum – minst en gång i veckan, och till nya museer varje gång. Mamma och pappa blev helt uttröttade, medan jag blev fylld av energi! Jag har tre yngre systrar och de är likadana.
Vad tycker familj och vänner om att du har doktorerat?
– De är väldigt stolta och glada. Och mina vänner tycker att jag är hyfsat normal – i alla fall socialt! (skratt)
Hinner du med någon fritid, och vad gör du då?
– Ja, jag jobbar aldrig mer än 40 timmar i veckan. Jag gillar att laga mat – gärna komplicerade rätter – och att se på konst och läsa.
Vad vill du förmedla?
– Det hör inte direkt till min forskning, men jag vill framhålla vikten av att barn med särskilda begåvningar och talanger får tillräckligt med utmaningar i skolan. Det är viktigt för att de ska kunna prestera så väl som de har förutsättningar för. Det har betytt mycket för mig att människor har gett mig möjligheter att göra mer än vad man normalt gör i en viss ålder.
– Det handlar inte om att behandla de här eleverna annorlunda socialt, utan om att de ska få utmaningar, där de är.
Text: Marianne Nordenlöw