Var kommer ljuset och värmen i järnet ifrån? Frågan överraskar mig. Årskurs 7 håller på med kemiska reaktioner och har precis gjort ett klassiskt experiment med stålull på en balansvåg. Eleverna har skrivit en hypotes om vad de tror kommer att hända. Min erfarenhet säger mig att majoriteten kommer att gissa fel. Denna gång hände dock något helt nytt.
Det som förvånade mig var att diskussionen, i stället för att handla om varför den ena stålullen blev tyngre, handlade om hur energi frigörs eller åtgår i kemiska reaktioner. Jag fick snabbt ställa om min plan på att undervisa om atomer som byter plats, till att i stället fokusera på begreppet energi och dess betydelse för kemiska reaktioner.
Eleverna kopplade dagens experiment till två tidigare, där den ena kemiska reaktionen blev varm och den andra blev kall. Då handlade diskussionen om hur eld uppstår i tändstickorna vi använde. Det, i sin tur, ledde till ett resonemang kring fotosyntesen och solens betydelse för oss på jorden.
Jag slogs avatt eleverna hade större förkunskaper än vad jag hade planerat för. Det här är en utveckling som skett gradvis de senaste åren. Eleverna är ofta mer bekanta med grundläggande begrepp inom kemi och fysik. Men den största skillnaden handlar om vanan att experimentera. För 15 år sedan introducerade jag experiment för eleverna. I dag kan de arbeta med hypoteser, slutsatser och felkällor. En stor utveckling. Nog märktes det även tidigare att vissa elever haft god NO-undervisning när de började på högstadiet, men nu gäller det majoriteten.
Den nya läroplanen är tydligare med vad eleverna ska kunna och en del av innehållet som tidigare hörde till högstadiet har flyttats till mellanstadiet. Kursplanerna och bra material som NTA, Natur och teknik för alla, och Skolverkets stödmaterial har skapat goda förutsättningar för en bra undervisning.
Hur förvaltar jag då elevernas ökade kunskaper? Det gäller att revidera innehållet och skapa nya uppgifter som möter elevernas värld och samtidigt öppna dörren till kemins spännande universum.
Att få insikter om sitt eget undervisningssätt är både läskigt och kittlande. Det är läskigt att inte snabbt kunna ge svar och ordentliga uppgifter, men också kittlande för att jag måste lära mig mer och forma nya idéer.
När jag lyckas med det blir mitt yrke spännande och kreativt. Att mixa erfarenhet och nyfikenhet är utvecklande och stimulerande, både för mig, mina kollegor och framför allt eleverna. Det är ju trots allt de som är mottagarna av vad jag kommer fram till.
Och så till den ständiga frågan – hur kommer det att landa i klassrummet? Det återstår ännu att se, men jag är övertygad om att det kommer att bli roligt och utmanande. Det är nog dags att plocka fram de gamla kemiprylarna som jag hittade i skåp och skrymslen när jag var ny på skolan och planera för en spännande och experimentell kemi som möter dagens ungdomar och den värld de lever i. Och förresten, varför inte testa att låta eleverna blogga om frågeställning, resultat och slutsats?
Christofer Danielson, NO-lärare i Sundbyskolan, Stockholm.