Lyckligt lottade

Inger Haglund skramlar med en plasthink full med ”lotter” vilka består av träknappar med barnens namn. Första lotten dras och avgör att Lowa Ekeberg får välja först.

Lowa Ekeberg uppehåller sig en stund vid biljardbordet där det ligger upp-och-nervända lekkort med motiv på olika aktiviteter. Hon far med fingrarna över dem innan hon bestämmer sig. Spänt vänder hon på kortet.

– Play-doh-lera, konstaterar hon.

Lowa Ekeberg försvinner in i köket där aktiviteten är uppdukad för att vänta på nästa kamrat som drar ett likadant kort.

Ritualen med lottdragning och kortvändning fortsätter; lego, pingis, dataspel, målning, mattespel … Reaktionerna skiftar, allt från glada ”yes” till besvikna ”mäh” hörs. Men alla barn försvinner målmedvetet till sin respektive station när de har dragit ett kort. För oavsett resultatet gillar de ”grejen” med lotteriet. Inger Haglund och kollegan Nahid Ayat är upphovskvinnorna till leklotteriet på Beckombergaskolan. I samband med Stockholm stads satsning ”Jämställdhetsintegrerad skola” fick de handledning av genuspedagoger i hur de kunde observera och kartlägga verksamheten ur genusperspektiv. Men faktum var att de redan före projektet hade observerat vissa företeelser och kartlagt dem.

– Vi hade tittat på olika aktiviteter och konstaterat att en del barn alltid valde samma. En del – alltid killar – spelade jämt boll, andra – alltid tjejer – pysslade jämt, berättar Inger Haglund.

De båda kollegorna hänvisar till Skolverkets allmänna råd för kvalitet i fritidshem, där det står beskrivet att personalen medvetet ska försöka bryta invanda könsrollsmönster, visa på alternativ och inspirera till nya upptäckter.

– Och så ville vi få in dem som var utanför, som aldrig hade någon självklar att leka med, berättar Nahid Ayat.

De kunde se problemet – men frågan var hur de skulle komma åt det. De gjorde några tappra försök.

– För att få killarna att prova pyssel testade vi med att kalla det för ”skapande aktiviteter” i stället. Vi tänkte att det hängde på ordet. Men det hjälpte inte, barnen fortsatte att kalla det för pyssel i alla fall, ler Inger Haglund.

Nahid Ayat nämner uteaktiviteten bandy, hur svårt det var att få – särskilt de yngsta tjejerna – att prova på att spela.

Ett tips på någon metod efterlystes. Den skulle inte kräva för mycket tid eller kraft och fungera med en stor barngrupp. Genom en av genuspedagogerna fick de idén att arbeta med lekkort – bilder på lekmaterial eller aktiviteter. Metoden kunde de anpassa och bygga fram så att det passade deras verksamhet.

– Eftersom den verkade så enkel att genomföra nappade vi på den, säger Inger Haglund.

De började med att skapa lekkort; de plåtade och ritade symboler för de aktiviteter som brukade förekomma på fritidshemmet. Det skulle vara sådant som barnen klarar av att göra själva och inte behövde någon hjälp med. Det skulle också vara sådant man kan göra flera tillsammans, som ger tillfälle att umgås. De plastade in korten, två till åtta beroende på slag av aktivitet, gjorde lotter med barnens namn – och så var det hela klart. De enda förberedelser som sedan krävs är att hålla koll på hur många barn som ska delta varje gång, samt välja ut vilka aktiviteter som ska förekomma.

Redan från början mottogs leklotteriet positivt. Barnen tyckte det var spännande och knappt någon protesterade mot att aktiviteten var obligatorisk.

– Någon av de mest inbitna fotbollskillarna knorrade lite, men sedan funkade det jättebra, säger Nahid Ayat.

Största vinsten är just att barnen provar saker som de aldrig kanske vågar välja annars.

– Nu har de stöd från kortet, de kan skylla på att de måste, vilket jag tror de tycker är ganska skönt, säger Inger Haglund.

Och så är det bara en gång i veckan och en begränsad tid, tjugo minuter. En rimlig tid att ”stå ut” med något om man trots allt skulle vara riktigt missnöjd.

Ludwig Bauer är inte missnöjd. Tvärtom tycker han att han har dragit högsta vinsten. Han och fritidskompisen Alexander Enarsson sitter framför var sin dator och spelar onlinespelet Barda.

– Jag var jätteglad när jag fick datorn på mitt kort, det var första gången! säger Ludvig med blicken fäst på skärmen.

Med bara tjugo dyrbara minuter på sig att spela kan man inte räkna med killarnas odelade uppmärksamhet. Men lite kan de prata. Dataspelskorten är nog populärast, tror de, men båda två understryker samtidigt att det mest spännande med lekkorten är att få chansen att prova nya saker.

– Till exempel, jag trodde det skulle vara jättetråkigt att hålla på med lera och skulle aldrig i livet testat det annars. Men så drog jag det kortet – och tyckte faktiskt att lera var riktigt kul, berättar Ludwig Bauer.

Runt ett bord sitter ett flitigt gäng och jobbar med pärlplattor. Varje platta har en mall med siffror och på den ska det sättas nabbipärlor i färger som motsvarar siffrorna. Ett riktigt pilljobb! Plattorna är delar till en jättelik tavla, ett uppförstorat gruppfritidsfoto av dem själva.

De får frågan vad de tycker om leklotteriet.

– Det bästa är att man får vara med sådana som man inte brukar leka med annars. Det är kul, säger Alva Nissling med en nick åt sina bordsgrannar.

– Ja, till exempel, annars leker jag nästan aldrig med killar, håller Elizabeth Blixt med.

Barnen bekräftar alltså det de vuxna säger, att de dels tycker det är roligt att testa nya saker – och att de uppskattar att få leka i andra konstellationer än de vanliga.

De har också gett det bra betyg i utvärderingar. Även från föräldrar har det kommit positiv respons.

– Många är jättetacksamma just för att deras barn provar på nya saker, säger Inger Haglund.

Metoden har spritt sig till alla fritidshemmen i Beckombergaskolan. När de drog i gång leklotteriet arbetade Nahid Ayat och Inger Haglund på samma avdelning. Men eftersom man som pedagog följer olika klasser, arbetar Inger Haglund det här året på Silvergranen där det endast går treor. Hon tycker leklotteriet var idealiskt att använda när de olika klasserna skulle lära känna varandra. Och Nahid Ayat menar att samma sak gäller på fritids för de yngre barnen, när man ska få in sexåringarna i gruppen.

– Det är också ett bra tillfälle att introducera nya spel eller nya aktiviteter, säger Nahid Ayat.

– Ja, eller om det är något gemensamt projekt som man måste få färdigt, säger Inger Haglund och sneglar mot bordet med pärlplattor.