Hon stödjer syskonen

– Vi åkte pulka, lekte i trädgården och var på bio. Och så åt vi popcorn ur drottningens popcornmaskin, berättar Malin Vennström och Mikaela Sadowska nickar.

Pappa är glad och svettig, efter att ha burit upp två tårtor till avdelningen, som tack för allt. Han berättar beredvilligt och tittar med varma ögon på de båda som är så glada att återses.

– Det blir mycket väntande för syskonen. Mitt jobb är att ge uppmärksamhet åt barn som ofta hamnar i bakgrunden. Jag går runt på avdelningarna och letar efter syskon som jag kan erbjuda lite sysselsättning, berättar Malin Vennström.

Hon började arbeta på lekterapin för ett halvår sedan som syskonstödjare. Tjänsten på sjukhuset är den första i sitt slag i landet. Skillnaden mellan jobbet som fritidspedagog i skolan och här på lekterapin är stor.

– I skolan hade jag 15–20 barn i grupperna, här har jag ett eller två syskon åt gången. De måste lita på mig direkt, vi har ingen inskolningsperiod, berättar Malin Vennström.

Det är inte alltid som föräldrarna är pigga på att lämna över sina friska barn till henne.

– De tänker att ”om du ska ta hand om mina andra barn, då ska det vara nåt särskilt”. Så jag brukar skicka över bilder via mobilen, när vi är ute på stan på aktiviteter. Det tryggar föräldrarna när de ser vad vi gör och att barnen tycker att det är kul, säger Malin Vennström.

Många av barnen är tystlåtna och säger inte så mycket när de är ute tillsammans.

– Men så plötsligt, efter ett par timmar när vi sitter och äter hamburgare, då börjar barnet prata. Det är bara att lyssna till deras tankar och oro, det kommer när de är redo, säger Malin Vennström.

Hon lägger upp tiden själv och ibland kan det bli en del kvällsarbete. Som när hon går på en hockeymatch eller kanske en konsert.

Ibland bokar hon tid hos doktor eller sjuksköterska och går dit med syskonen. Doktorn kan berätta om operation och medicinering. Samtalet sker på barnens villkor och det är fritt fram för frågor om allt möjligt.

Ibland kommer det populära personer på besök. Några spelare ur fotbolls- och handbollslag. Ett par poliser som spelar pingis en stund med barnen. Eller lite spex av clownerna, som nyss försvann ut genom dörren.

I det stora allrummet på lekterapin tar en mamma kontakt med Malin Vennström. Hon väntar på att dottern ska vakna upp efter en operation. Pappa sitter tyst intill. Dottern är nio år och multihandikappad, och har dessutom råkat ut för en dubbelsidig lunginflammation. De äldre syskonen leker i rummen intill, tyst och eftertänksamt.

Dörren är öppen till Sinnenas rum, inrett helt i vitt. Därinne står en flicka inuti ett runt draperi, fäst i taket. Draperipärlorna är ersatta med ljusdioder, som rytmiskt ändrar färg från gult till rött till blått. Flickan står alldeles stilla, förlorar sig bort en stund.

I Sinnenas rum kan sjuka barn och deras friska syskon gå in, ligga en stund på sängen med mamma och pappa, leka med gosedjuren eller bara slappa en stund. Musiken är mjuk, flöjtmelodin rör sig meditativt över det lugna gitarrkompet.

Man skulle kunna säga att olyckor och sjukdomar drabbar alla ”demokratiskt”, det spelar ingen roll om familjen har mycket eller lite pengar.

– Det kan sitta någon och gråta i ett hörn och det är helt ok. Status har ingen betydelse här över huvud taget, säger Malin Vennström.

Lekterapeuten Eva Gustafsson visar Lydias trädgård, en innergård som är namngiven efter en liten flicka som tillbringade mycket tid på lekterapin. Hennes familj donerade pengar till skapandet av trädgården. Där finns vinbär på stam, en vattentrappa, en bambugrotta, ett persikoträd. Och så kan man odla grönsaker.

– Vi lekterapeuter jobbar med hela familjen, men fokus är på den sjuka. Här får man kontakt med gräs, vind och vatten och är inte så iakttagen. Och det är bra för dem som är svårt sjuka att det ligger så nära sjukhuset, berättar Eva Gustafsson.

Ett föräldrapar kommer in med en rullstolsburen pojke i det stora allrummet. Han reser sig långsamt och mödosamt ur rullstolen och går sakta fram till pianot.

Så kommer Kalle Johansson-låten, men inte på det barnvis som man är van att höra. Pojken har ett mjukt anslag, han spelar rytmiskt och distinkt. Trots det sönderspelade temat, är det njutbart att lyssna till. Var har han lärt sig att spela så?

Pojken lämnar pianot, hans mamma sätter sig där och slår upp en visbok. Hon fastnar för visan ”Vi som bor på samma jord”. Det är från mamma det mjuka anslaget kommer! Pappa står en bit bort och lyssnar, med sorgsna ögon.

Ingen dag är den andra lik på lekterapin. Ett barn blir akut sjukt, familjer som är inlagda kommer på spontana besök, en ”gammal” patient kommer och hälsar på.

– Man kommer ett steg närmare döden här. Det är tungt när unga människor dör. Men det är viktigt att man vågar vara i stunden, för familjens skull, säger Malin Vennström.

Hon och hennes kolleger, lekterapeuter, lärare och bibliotekarier, fokuserar annars inte så mycket på vem som är sjuk och vem som är frisk.

– Det friska barnet ger mycket energi till det sjuka och tvärtom. Och de flesta barn blir faktiskt friska, det får man inte glömma. Det händer mirakel, säger hon.