Adnan Herco hade flera skolor att välja på – men valde att stanna kvar på Ribbaskolan i Gränna. Projektet med modellskolan är hans chans att fortsätta den akademiska karriär han precis hann påbörja i hemlandet Bosnien.
– Hallå, Sara! Glöm inte att vakta flaggorna!
– Spring, Filip!
Order tas och ges, snabba flaggstölds-räder görs in i fiendeland, lagmedlemmar tas fast och befrias i ett rasande tempo. Men trots att alla elever är helt uppslukade av leken och fokuserade på att besegra motståndarlaget, är det inga barn som krockar i tumultet och ingen elev som ramlar eller gör illa sig på något annat sätt.
– Det är det viktigaste av allt på mina lektioner: Inga skador! Därför är uppvärmningen jätteviktig, jag lägger mycket tid på den, berättar Adnan Herco, lärare i idrott och hälsa på Ribbaskolan sedan i höstas.
Hans vikariat gick egentligen ut i julas, och då erbjöds han jobb på en skola med idrottsprofil i Jönköping. Men skolledningen på Ribbaskolan i Gränna ville behålla sin populäre lärare och erbjöd honom en tjänst som lärare i idrott och hälsa och som elevassistent. Han valde att stanna – tack vare modellskolan.
– För mig som har en utbildning från ett annat land är det en fantastisk möjlighet. Det är en chans för mig att utvecklas både som person och lärare, säger Adnan Herco, som alltid varit intresserad av akademiska studier.
Han tog sin examen i Bosnien 2006. Då hade han varit volleybollspelare på elitnivå i flera år, bland annat i det bosniska landslaget. Ett bosniskt idrottsuniversitet hade en professur i volleyboll och Adnan Herco hade precis fått en tjänst som assistent åt honom, när han mötte kärleken som tog honom till Sverige. Modellskolan blev hans chans att fortsätta forska om idrott och hälsa.
I Sverige fick han dessutom en plats i Habo Wolley, som spelar i elitserien.
– Man kan sätta ”copy–paste” på det livet jag levde där och det livet jag lever här, säger han med ett leende.
Men Adnan Hercos uppväxt skiljer sig däremot drastiskt från den som svenska barn har. Han var 10 år när kriget på Balkan bröt ut. Han säger att han försöker att inte tänka så mycket på det som har varit, utan att han vill blicka framåt i stället. Men när jag frågar om hur det var att växa upp mitt under brinnande krig väljer han ändå att berätta.
– Vi riskerade så mycket, bara för att komma till skolan. Det var livsfarligt att springa dit, man kunde bli skjuten av krypskyttar på vägen. Många hade inte sån tur som jag. Jag har många vänner som dog.
Idrottshallen på hans skola förstördes helt under kriget och att vara ute och spela fotboll på rasterna var inte att tänka på. Det var för farligt. Ändå tog han sig till skolan varje dag.
– Det var viktigt för oss att komma dit och för några timmar kunna känna oss som andra barn.
Han säger att han berättar om sin egen uppväxt för att han vill att svenska barn ska förstå vilka fantastiska möjligheter de har och att de ska använda dem på bästa sätt. Kanske är det inte en slump att Adnan Herco valt just ”Fysiska förutsättningar” som ämne till den C–uppsats han snart ska skriva? Han skriver tillsammans med två idrottslärarkollegor på skolan. Uppsatsen är en del av modellskolan och den magisterutbildning som alla lärare på Ribbaskolan läser. Det är alltid ont om tider i de båda idrottshallarna på Ribbaskolan och Adnan Herco är intresserad av att undersöka hur man kan förbättra situationen. Kanske genom att förlägga mer undervisning utomhus, flytta de teoretiska passen till vanliga klassrum eller samarbeta mer över klassgränserna?
– Vi är tre idrottslärare som jobbar med olika årskurser. Just nu samarbetar vi nästan ingenting, det är något vi måste försöka förändra, säger han.
Adnan Herco verkar, som de flesta andra lärare på Ribbaskolan, tycka att det är spännande att forska på sitt eget arbete. Den första rapporten Adnan Herco lämnade in var en studie där han undersökte om elevernas resultat påverkades av om de var förberedda och motiverade eller inte. En grupp fick i god tid veta att det skulle bli höjdhoppstävling på lektionen och att de som gjorde bäst ifrån sig skulle få ett pris. Det andra gruppen fick inte veta något om tävlingen i förväg, och fick heller ingen kexchoklad som belöning för höga hopp.
– Den gruppen som var förberedda och motiverade fick mycket bättre resultat än den andra gruppen, säger han och hymlar inte med att han tycker att resultat är lika viktigt i idrott och hälsa som i andra ämnen.
Så det är inte viktigare att delta än att vinna, då?
– Att delta är också viktigt. Men ibland kan jag tycka att den svenska skolan ”dödar” intresset för idrott hos de elever som skulle kunna bli riktiga vinnare. Jag uppmuntrar mina elever att tävla och vinna.
Annars uppskattar Adnan Herco det svenska skolsystemet. I Bosnien har man ett mer disciplinärt system där lärarens ord är lag och bråkiga elever skickas till rektorn. I Sverige tycker han att man har en bättre kommunikation mellan elever och lärare och att eleverna uppmuntras mer att bli självständiga.
– Det är bättre, då utvecklas man mer.
Den del av modellskoleprojektet som Adnan Herco är kritisk mot är handledningen, som de har i grupp, sex till sju lärare, en gång var tredje vecka. Han tycker att det lätt blir för mycket fokus på de teoretiska ämnena i handledarsamtalen. Det är skillnad på att ha tjugo elever som skriver och att ha tjugo elever som springer, som han uttrycker det.
– Nästa gång har vi bestämt att vi ska prata om idrott, det ska bli roligt att äntligen få prata om det som händer i vår praktik. Annars är det sällan vårt ämne lyfts fram. Jag tycker det vore bättre om vi bara var idrottslärare i gruppen.
Lektionen i Ribbahallen går mot sitt slut. Tjugo svettiga elever sätter sig i ring och stretchar. Det blev det gröna laget som till slut fick över alla sex flaggorna på sin sida. De behöver bara göra tio situps. Förlorarna i det röda laget får göra femton.