Skolan går inte att famna i några penndrag, skriver Ann-Marie Körling i sin sista krönika för Lärarnas tidning.
Jag har aldrig varit i närheten av journalisten Maciej Zarembas uttrycksförmåga då det gäller mina beskrivningar av skolan. Inte heller fullt ut förstått den politiska retoriken. Jag har alltid varit mitt klassrum, mitt yrke och mina elever trogen då jag skrivit mina krönikor. Jag har bara skrivit om det jag kan och känner till. För skolan går inte att famna i några penndrag, går inte att omsätta i artiklar, går inte att förstå via ett utanförskap. Varje försök att sätta ord på själva skolan misslyckas. Skolan pågår!
Och just som skoldebatten är som hetast och märkligast slutar jag som krönikör i Lärarnas tidning.
Jag har aldrig önskat att bli en del av den politiska debatten. Jag fann det befriande då jag för några år sedan såg Moderaternas Martina Mossberg nicka samstämmigt mot och till Socialdemokraternas Robert Noord då de under en politisk diskussion visade sig vara överens i skolfrågorna.
Jag är ju som tjänsteman ansvarig för de uppdrag jag får och har. Visst kan jag kvida och slå knut på mig själv över uppdraget, ändå är jag stolt över att vara lärare. Och fortfarande går många lärare med rak rygg i skolan och kämpar för sin yrkesstolthet. Den hetsiga skoldebatten märks mycket lite i klassrummet. Där märks något annat: mötet mellan elever och lärare.
Poeten Tomas Tranströmer skrev så vackert om hur striden pågår därutanför men där inne var det vilsamt och lugnt. Så har det varit i mina klassrum och säkert för många andra lärare mitt bland eleverna. Skolan pågår.
Jag slutar som krönikör då skoldebatten befinner sig i ett slagfält, där Pisa-rapporten används som slagträ och där skolmisslyckanden kräver åtgärder och omedelbar handling. Och även om den skammen hanteras på alla nivåer så är det lärarna som pekas ut och ringas in.
Jag förstår så lite av den rosiga förklaringen som säger att läraren är den viktigaste resursen för att eleven kan lära, för att i nästa förklaring svartmålas i en skola i stort sett i fritt fall.
Det finns så fina undersökningar som visar hur föräldrar och elever gillar just sin skola och därför inte förstår vad det är man pratar om utan säger att »det är tur att det inte är så där på vår skola där mitt barn går«.
Jag tänkte på professor Sven-Eric Liedmans vädjan om kritisk sans då jag tjuvlyssnade till en grupp föräldrar som syntes helt främmande inför den pågående skoldebatten och skröt varmt och livligt om den allra bästa skolan: »Alltså vi har haft sån tur som fått plats i just den skolan och med just den läraren, mitt barn trivs hur bra som helst!«
Nu lämnar jag över min pennas plats och välkomnar nyfiket en kollega.
Skolan pågår! Tack!
Anne-Marie Körling Lärare