Sociala medier öppnar fönster

Sociala medier har en dragningskraft som ger en bra grund för lärande, anser internetforskaren Elza Dunkels. – Sociala medier är inget annat än verktyg för att knyta ihop människor. Det ska vi utnyttja i skolan!

Elza Dunkels är internetforskare vid Umeå universitet och före detta ämneslärare i matematik och samhällskunskap. Hon tycker att man ska använda sociala medier i undervisningen – men bara när det finns en tanke med det.

– Annars finns en risk att det bara blir clown­undervisning, att man tar in det för att skolan ska bli rolig.

Däremot behöver tanken inte vara färdigtänkt, man kan testa sig fram, tycker hon. Det räcker med att man har en idé om att till exempel Twitter kan vara bra att använda i svenskundervisningen när man skriver haikudikter.

– Man kan tillåta sig att vara pedagogiskt uppfinningsrik. Det är inte något fel om det inte fungerar. Man får misslyckas.

Den som prövar nytt måste vara beredd på kritik. Därför är det lätt att man av rädsla gömmer sig bak­om traditionell undervisning. Om man bara an­­vänder matteboken är det ingen som kräver att man ska stå till svars, fast vi vet att det är dåligt för lärandet. Det är synd om vi har ett klimat som gör att man inte vågar prova, anser Elza Dunkels.

– Vi kan lita på att det mesta vi gör lär vi oss något av – om det så bara är att ”matte och Facebook – nej, fy tusan!”

Men har vi råd att slösa bort tid på misslyckade experiment?

– Ja. Den traditionella undervisningen är inte heller alltid optimal. Vi har råd att ta ut svängarna och testa.

Elza Dunkels skulle vilja ”vrida om i huvet” på de lärare som tror att de inte kan och säga: ”Det kan du visst det!"

– Vi är ofta så fixerade vid teknisk kun-skap och tänker kanske att tåget redan har gått. Men det har det inte. Det handlar bara om att få självförtroende och tänka att det jag kan som pedagog är viktigt. Varje lärare kan sitt ämne och vet vad man kan och behöver göra.

En del lärare känner sin lärarroll hotad om de inte kan mer än eleverna. Men i stället borde vi glädjas åt att eleverna kan så mycket, tycker Elza Dunkels.

– Det måste ju ändå vara skolans mål! Men det betyder inte att det är eleverna som bestämmer vad man ska göra.

Hon är väldigt förtjust i det kollektiva lärande som sker på nätet, där man utgår från gruppen och bygger lärande. Där ser man inte en person som lärare eller mästare, utan inventerar kunskapen hos alla i gruppen och delar den.

– Kunskapen behöver inte ens vara efterfrågad. Man kan lika gärna uppdatera sin Facebook-status med något man upptäckt, sedan hittar någon annan det och kan an­vända det.

De vuxna i skolan och utanför talar ofta om vikten av att lära de unga att vara kritiska till det de hittar på nätet. Men ironiskt nog är ungdomar mer källkritiska än vuxna, påpekar hon. De unga har lärt sig på egen hand att de inte kan lita på upp­gifter från källor som Wikipedia och Flashback utan måste kolla på fler ställen.

– De har ett pragmatiskt tänkande kring käll­kritik. Det är mycket bättre undervisning än skolans konstruerade exempel!

Elza Dunkels betonar att det absolut inte är något självändamål att använda sociala medier. Man kan mycket väl använda papper och penna i klassrummet. Men man kan kräva av sig själv som lärare att våga vara pedagogiskt uppfinningsrik. I stället för att klanka ner på det som är nytt, så kanske man kan skala bort känslorna och titta på hur man kan använda det nya pedagogiskt. När bloggen kom så reagerade skolan mest negativt, man talade mest om farorna. I dag använder många lärare bloggar i undervisningen – men det tog fem år.

– Det får inte hända igen. Skolan måste vara där och plocka upp det nya.

I sociala medier har elever lättare att vara sig själva, enligt Kristina Alexanderson, gymnasie­lärare och projektledare för tävlingen Webbstjärnan.

– Det är en så naturlig del av barnens vardag. För dem är det självklart att chatta, spela spel och hänga på Facebook.

En annan stor fördel i lärandet är att de sociala medierna är obundna av tid. Man måste inte vara på plats för att ta del av lektionen och man kan gå in och blogga när man får lust att diskutera eller kommer på en fråga. Sociala medier får också elever att samarbeta på riktigt, när de till exempel ska blogga om romanerna tillsammans för att få andra att läsa. Ingen kan smita.

Men det finns också nackdelar, påpekar Kristina Alexanderson. På nätet är kommunikationen naken – på gott, men även på ont. Man kan visa mer av sig själv och man kan vara gömma sig, men det är också en ny kanal att göra andra illa. Ord kan bli så hårda.

– Det är som med all mobbning. Då måste man som vuxen vara där och ta emot.

Kristina Alexandersson har upptäckt en viktig bieffekt av sociala medier: det vi gör i skolan blir synligt. Hon tycker att en jobbig sak med att arbeta i skolan är att bilden av skolan är så otroligt negativ i medierna. Människor pratar om den skola de själva gått i och har en väldigt suddig bild av vad lärare egentligen gör.

– Med sociala medier tar vi makten, vi öppnar det stängda fönstret och visar omvärlden: det här gör vi. Som lärare måste jag våga ge mig hän och tycka att det jag gör är värt något!