Om samhällskunskap ska bli något mer än ett ”snackisämne” måste skolan bjuda eleverna motstånd. Kunskaper i ämnet är bästa vägen till medborgarbildning, konstaterar Johan Sandahl i sin avhandling
– En förhoppning är att när en elev sitter på ett fik någon gång i framtiden, så ska hen kunna föra en diskussion som inte bara är att tycka och tro, utan också kunna ta andras perspektiv, eller be om belägg för deras åsikter.
Johan Sandahl säger det med ett anspråkslöst tonfall när vi sitter i den del av personalrummet på Globala gymnasiet i Stockholm som lärarna döpt till ”kalla rummet”. Men i själva verket beskriver han ett av målen med ett stort arbete som startade inom en forskarskola. Nyligen resulterade det i att han, gymnasielektorn och läraren i historia, samhällskunskap och religionskunskap, disputerade i ämnesdidaktik.
Johan Sandahl villutveckla skolans uppdrag att ge eleverna medborgarbildning. Ämnet för hans avhandling Medborgarbildning i gymnasiet är hur det ska ske inom historia och samhällskunskap.
Hans studie diskuterar särskilt samhällskunskapens dilemman. Inom ämnet ryms, med terminologi hämtad från den pedagogiska teoretikern Gert Biesta, tre olika dimensioner av elevernas utbildning: subjektifikation (elevernas självständighet), socialisation (att eleverna tillägnar sig samhällets normer) och kvalifikation (kunskaper om samhällets organisation). Mellan dem uppstår spänningar. Att ge eleverna tillfälle att resonera självständigt och kritiskt kan komma i konflikt med de andra aspekterna.
– Att eleverna tänker fritt kan bestå i att de hävdar att de inte tror på Förintelsen, till exempel. Men det går ju emot allt vi vet om historien. Det fria tänkandet krockar med uppdraget att förmedla kunskaper, säger Johan Sandahl.
Konflikten är inte alltid lätt att lösa. Men om samhällskunskap ska bli något mer än vad han med ett tvehågset leende kallar ”ett snackisämne”, där eleverna ger luft åt sina åsikter, så måste skolan bjuda motstånd. Det kan ske genom att läraren upplyser om samhällets värderingar, men det får kanske inte avsedd effekt.
– Om läraren bemöter extrema yttranden genom att framhålla vår gemensamma värdegrund kan det göra att eleverna helt enkelt lär sig att hålla tyst om sina åsikter i skolan, säger Johan Sandahl.
Det är lätt att föreställa sig att ett stötande och blötande av åsikter stärker elevernas medborgarbildning, men Johan Sandahl har en annan uppfattning. Som den didaktikforskare han är argumenterar han för att en medborgarbildning värd namnet bäst sker inom kvalifikationsdimensionen. Alltså genom att eleverna till-
ägnar sig kunskaper både i och om själva ämnet.
Med historieämnets didaktik som modell har Johan Sandahl konstruerat sex tankeredskap som lärare kan använda och synliggöra för eleverna i undervisningen i samhällskunskap. Exempelvis ger begreppsparet ”belägg och slutsatser” eleverna redskap för att inte använda bara sina egna värderingar som grund för slutsatser, utan att söka belägg i olika källor. Ett annat tankeredskap som ofta kommer till användning i klassrummet är perspektivtagande, som syftar till att förstå andras förutsättningar och bevekelsegrunder.
Men arbetar inte lärarna redan så här?
Johan Sandahl nickar. I sina studier av lärares praktik har han sett att lärare använder tankeredskap.
– Men det behövs en specifik verktygslåda som kan användas bland annat i planeringar. Begreppen finns redan i kursplanerna, det borde inte vara så svårt att konkretisera undervisningen genom att använda mina formuleringar.
Tankeredskapen ska också tydliggöra att det är genom didaktiken en hållfast medborgarbildning kommer till stånd. Något som han anser att man mestadels förbisett inom den akademiska forskningen, där lösningen på frågan om hur samhällskunskapen ska klara sitt uppdrag oftast blir förslag på en innehållslig kanon.
Under en lektion i samhällskunskap kommer heta, känsloladdade ämnen, som frågan om invandring, ofta upp. Med hjälp av tankeredskapen kan främlingsfientliga åsikter bemötas mer kyligt, säger Johan Sandahl, och drar handen över bordet i det kalla rummet.
Han exemplifierar hur läraren kan uppmana eleverna att söka fakta:
– Hur förhåller det sig med invandringen, finns det orsaker till att den ökar? Vad säger statistiken? Kan du finna belägg för din åsikt? kan man fråga.
Här, på Globala gymnasiet på Södermalm i Stockholm, stöter lärarna knappast på elever som sympatiserar med till exempel Sverigedemokraterna. Det förhåller sig snarare tvärtom, för här fick Miljöpartiet egen majoritet i det senaste valet.
Johan Sandahl beskriver hur utmaningen för lärarna blir att få de engagerade, åsiktsstarka eleverna att undersöka hur en miljöinriktad eller feministisk politik påverkar samhället och jämföra det med andra politiska idéer. Eleverna kan uppleva det frustrerande att behöva ifrågasätta det de tycker är rätt, men här blir det tillfälle att plocka fram ännu ett redskap ur Johan Sandahls verktygslåda: Värdering. Genom att söka orsaks-
samband och göra analyser kan eleverna se att olika politiska lösningar på samhällsproblem ofta ställer värden emot varandra, individens frihet mot jämställdhet, till exempel.
Själv tillbringar Johan Sandahl numera färre timmar i gymnasiets klassrum, till förmån för undervisning på halvtid på lärarutbildningen vid Stockholms universitet.
Vad tycker lärarstudenterna om hans didaktiska verktyg?
– Jo, jag upplever att de tycker att begreppen fungerar som ett sätt att beskriva vad undervisningen i samhällskunskap kan handla om. Inte minst perspektivtagande, som är en viktig del.
Text: Mimmi Palm