När eleverna engageras i sitt eget lärande utvecklas deras skrivande. Just därför är processinriktad skrivundervisning så effektiv, menar forskaren Catharina Tjernberg.
För över 25 år sedan tog professor Lucy Calkins och hennes forskarkollegor sig an uppgiften att förbättra läs- och skrivkunskaperna hos skolbarn i New York. I dag strömmar tusentals lärare till Columbia University för att ta del av de framgångsrika läs- och skrivstrategierna.
En av dem som tidigt imponerades av Teachers College Reading and Writing Project är Catharina Tjernberg, doktor i specialpedagogik som forskar om framgångsrik läs- och skrivundervisning. I tre år har hon följt lågstadielärare som arbetar med processinriktad skrivundervisning i svenska klassrum.
– Förhållningssättet går hand i hand med vår svenska läroplan, den formativa bedömning vi arbetar efter och det arbete som Skolverket initierar i Läslyftet.
Arbetssättet bygger på att eleven successivt utvecklas till en självständig skribent. Läraren är en vägledare som hjälper eleven att själv komma fram till hur man blir framgångsrik i sitt skrivande. Precis som i genrepedagogiken får eleverna lära känna olika typer av texter.
De läser, skriver och samtalar om texterna tillsammans med lärare och klasskamrater. Redan i lågstadiet fokuserar de periodvis på exempelvis narrativa och argumenterande texter och laborationsrapporter. De får lära sig texternas syften och olika strukturer, som att en saga är uppbyggd med början, mitt och slut medan en faktatext kan innehålla en innehållsförteckning och ett sakregister. Något eleverna även har nytta av i andra ämnen, menar Catharina Tjernberg.
– Har man kunskap om hur en text är uppbyggd förstår man bättre hur man själv ska läsa eller skriva den.
Undervisningen följer en tydlig struktur. Trots att arbetet med läsning och skrivning sker parallellt delas undervisningen upp i workshops, ibland med fokus på läsning och ibland på skrivning.
Lektionerna har tre faser. De inleds med en ”minilektion” då läraren undervisar intensivt om en del av skrivandet genom att modellera, till exempel visa hur en författare väljer att beskriva något och varför man skriver på ett visst sätt. Sedan skriver eleverna på egen hand medan läraren går runt och har vägledande samtal, en dialog med elevens skrivande i centrum.
– Där kan man se stora likheter med den formativa bedömningen. Läraren sätter ord på elevens skrivande och eleven får sätta ord på vad den själv gör, säger Catharina Tjernberg.
I den sista fasen summerar läraren vad eleverna har lärt sig under lektionen. Till sin hjälp har de alltid instruktionsplanscher, ”charts”, som sitter på klassrummets väggar.
– Strukturen ger en trygghet. De här planscherna gör också att eleverna hela tiden kan ta stöd och vet vad de ska göra när de ska gå vidare med sitt skrivande. Lärarna i studien uppger att de har sett stor skillnad i undervisningen, berättar Catharina Tjernberg.
Förr koncentrerade de sig på läsning i en period, för att senare fokusera på skrivandet. Genom att processerna sker parallellt upplever de att eleverna kommer längre, får mer egna idéer och tycker att undervisningen är roligare.
– Eleverna är väldigt aktiva och engagerade i sin egen läroprocess. Lärarna upplever också att de lättare fångar upp elever som riskerar att få skrivsvårigheter.
Catharina Tjernberg ser det som en av de stora vinsterna med den processinriktade skrivundervisningen.
– Läraren möter alla elever i klassen var de än befinner sig och alla elever utmanas i sitt lärande, säger hon.
Utmaningen med arbetssättet är att undervisningen kräver mycket förberedelse eftersom minilektionerna är minutiöst planerade.
Undervisningen måste också anpassas efter den aktuella elevgruppen, betonar Catharina Tjernberg som hellre talar om förhållningssätt än metod.
– Läraren måste vara lyhörd för elevgruppen och kunna fånga det didaktiska ögonblicket. Det går inte att ta samma lektion och applicera den på en annan klass. Det kräver kunskap om läroprocesserna och att kunna se var eleverna befinner sig.
Text: Sebastian G Danielsson