Porträtt: Karin Kakan Hermansson

Kakan Hermansson tycker att det vore underbart om hon inte var tvungen att prata om kön, klass, etnicitet och förtryckande strukturer hela tiden. Ibland känner hon att hon hellre skulle ­vilja tala om växter och hudvård, som hon har ett näst intill maniskt intresse för. – Men någon måste våga prata om orättvisor. Är man inte intresserad av de här frågorna så förstår jag att det här bara är tjat, tjat, tjat. Men det är faktiskt mänskliga rättigheter det handlar om. Tänk om folk bara kunde skärpa sig, säger hon.

Kakan Hermansson är konstnären som blev en tv-profil genom att spela en slags hiphop-slacker-version av sig själv i ett humorprogram på ZTV. Sedan dess har hon synts och hörts både i radio och på tv, på Morgonpasset i P3, som sidekick i Idol och i de egna tv-programmen Kaka på kaka och Bröllop med Kakan.

Hon är lika folklig som radikal, underhållande som allvarlig. Fast kanske framförallt; en feminist och antirasist som inte räds att uttrycka sina åsikter. Älskad och en förebild för många unga.

– Jag är en skitbra förebild. Jag är tjock, smart, snygg, feminist och lesbisk.

Dessvärre är Kakan Hermansson även hatad och en av de mest utsatta personerna för nät­­hat i Sverige. Ibland är hon till och med rädd för att gå ut på grund av de detaljerade beskrivningarna från avsändare som planerar att göra henne illa, spränga henne i luften eller skjuta henne i typisk Breivik-anda.

– Folk älskar att hata mig men jag tänker fan kämpa tills dagen jag dör och sen får jag väl ”spökfeminista” mig igenom hela dödsriket.

Hennes lägenhet är charmigt stökig. Städning är inte hennes grej, berättar hon. Det gör hon främst för att flickvännen Hanna ska känna sig tillfreds. På väggen i vardagsrummet hänger en tavla med en rasande arg kvinna i naivistisk stil, med monstervassa tänder klädda i alumini-umfolie. I fönstret står en klassisk prydnadsstaty av De tre gracerna som slingrar sig runt varandra. Här och var står hennes egna konstverk, skulpturer i keramik och knubbiga vaser i fejkad marmor.

Samtidigt som honhöll på att vänja sig vid att vara en offentlig person var hon mitt uppe i sin utbildning på Konstfack, med inriktning mot keramik och glas. Allt skedde på en och samma gång.

– Många tror att jag leker konstnär, men det är det jag är utbildad till, totalt sju års studier. På Konstfack insåg jag att jag inte behöver separera mitt intresse för konst och feminism. Det var då allt föll på plats.

I sommar ställer hon ut på Sven Harrys konstmuseum i Stockholm i samband med det internationella hbtq-evenemanget Eurogames, tillsammans med Lars Lerin och Nino Ramsby. Just nu deltar hon i utställningen Radikal vänskap på Gustavsbergs konsthall tillsammans med de övriga medlemmarna i den feministiska konstgruppen Den nya kvinnogruppen, som hon var med och startade för två år sedan.

– Utställningen handlar om vad vänskap är i dagens samhälle där vi fokuserar så mycket på individen och de individuella prestationerna.

Ett annat återkommande tema i hennes konst är kvinnoseparatistiska utrymmen, vilket framgick i den nyligen avslutade utställningen Female bondfire på Blå stället i Angered. Det vill säga utrymmen eller samtalssituationer där bara kvinnor får ta plats och göra sig hörda, som enligt många är nödvändigt för att bryta mot samhällets patriarkala strukturer.

– Jag skapade en slags lägerplats för kvinnor tillsammans med Anna Nordström. Mitt bidrag bestod av vedklabbar i keramik som brann med hjälp av fejk-eld och runtomkring låg Annas lapptäcken.

Kakan Hermansson tror att kvinnor känner sig friare i kvinnoseparatistiska utrymmen och att de kan bidra till att kvinnor känner sig mindre ensamma.

– Våra sanningar reduceras ofta till överdrifter eller lögner. Se bara på alla våldtäkter som sker, som sällan ens går till domstol. Kvinnor kan berätta sanningar om och om igen, utan att det händer något, vår verklighet blir aldrig verklighet.

Sedan tillägger hon att en annan viktig aspekt i det hela är att kvinnoseparatistiska utrymmen ofta har låg status. Det kan handla om allt ifrån en syjunta, till en nagel- eller frisörsalong.

– Så fort kvinnor gör något utan män anses det relativt ointressant. Den manliga närvaron är alltid viktigast.

Trots hennes missnöje med dagens samhälle framstår Kakan Hermansson som en positiv person vars trygga och utåtriktade personlighet smittar av sig. Hon liksom hoppar till i soffan av engagemang varje gång vi inleder ett nytt samtalsämne. Och det personlighetsdraget har hon sina föräldrar att tacka för, som alltid har varit öppna för diskussioner och uppmuntrat henne att stå på sig och vara sig själv.

– Min mamma är undersköterska och pappa var doktor i religionspsykologi innan han pensionerade sig. De är supernöjda med mig och tycker att jag är asbra, säger hon och skrattar.

Föräldrarna är konvertiter och ganska en­samma om sin katolska tro i stadsdelen Gunnesbo i utkanten av Lund – ett område bestående av arbetarklass och kulturfattig medelklass, berättar hon.

– Jag förstår att de konverterade till katolska kyrkan. Det finns en närvaro där som jag tycker om. Jag är också troende, men inte katolik. Jag skulle aldrig kunna vara med i en församling där en kvinna inte får bli präst. Och där de inte viger homosexuella.

När Kakan Hermansson gick på mellan­stadiet föreslog en av hennes lärare att hon skulle gå om en årskurs.

– Men, sa föräldrarna, hon har ju alltid alla rätt på proven?

– Ja, men hon pratar så mycket, svarade läraren.

Själv undrade hon varför hon var den som alltid fick kvarsittning. Killarna i klassen pratade minst lika mycket.

– Jag var skitsmart men jag hade svårt att koncentrera mig och kunde inte vara tyst. Jag var en tjock tjej som tog mycket plats och var förmodligen ganska störig emellanåt och det var inte alla omkring mig som kunde hantera det på ett bra sätt.

Situationen ledde till en känsla av utanför­skap och konflikter med både lärare, andra elever och deras föräldrar.

Livet utanför skolan var lättare. Särskilt bland lagkamraterna i handbollslaget.

I vuxen ålderbeslöt hon sig för att genomgå en utredning för att se om hennes misstankar om att hon hade adhd stämde. Och mycket riktigt.

– Det var skönt att få det bekräftat. Men jag ser många fördelar med att ha adhd. Jag har en abnormt snabb tankebana och ett grymt associationsflöde. Jag märker själv att en del inte hänger med i hur jag tänker. Jag tror att min impulskontroll, eller bristen på den, har gjort mig mer tålig och rättfram. Och det är ju en bra grund att stå på när man ska vara riksfeminist, säger hon och ler.

De komplicerade skolåren väckte tidigt en medvetenhet om könsroller och det normativa samhället, att killar tilläts ta mer plats än tjejer och att livet kan vara enklare för den som är smal och rättar in sig i ledet.

– Men jag hade även några fantastiska lärare, en av dem var Maud Ejenstam. Hon insåg att jag var feminist och fick mig att känna mig sedd. Maud uppmuntrade mig, samtidigt som hon ställde krav.

Kakan Hermanson tycker att lärare bör ut­rustas med större kunskap i genus- och klassfrågor. Annars ska man inte få vara lärare.

– Det är hårda ord men det måste ju vara själva grunden i läraryrket, särskilt när man arbetar med så unga människor, det måste in­kluderas i allting. När jag gick i skolan så kallade killarna oss för horor. Hur gick det till, hur kunde lärarna acceptera det? Lärare måste bidra till att inte reproducera normativa könsroller och sluta ta för givet att alla är heterosexuella, säger Kakan Hermansson.