Läsaren ska kunna se en film spelas upp i huvudet. Det är målet när treorna på Skutehagens skola filar på sina berättande texter.
En doft av blyertsligger i luften när svenskläraren och språkutvecklaren Karin Olsson låser upp dörren till klassrummet efter lunchen. Det har förmodligen gått åt en del på förmiddagen när treorna skrev nationella prov på Skutehagens skola i Torslanda i västra Göteborg. Trots det ser de pigga ut när hon inleder dagens skrivlektion.
– Ni har tänkt kring början och slut, ni har tänkt på karaktärerna och platsen i berättelsen. I dag vill jag att ni ska titta närmare på hur ni kan göra era texter mer spännande och intressanta, förklarar Karin Olsson.
Klassen är innei en period när de arbetar med berättande texter och eleverna har redan skrivit var sin text. Men att berättelserna har början, mitt och slut betyder inte att de är klara. I dag ska eleverna välja ut en spännande händelse och göra den ännu bättre.
– Den där stunden när man får som en film i huvudet. Vi vill dra ut den och skriva många meningar om den, säger Karin Olsson.
Halva klassen sitter i bänkarna, den andra hälften på golvet för att få en bättre vy av smarttavlan. Så brukar det vara de första tio minuterna när Karin Olsson har en minilektion enligt förhållningssättet processinriktat skrivande, som har utvecklats vid amerikanska Columbia University. Det innebär att skrivlektionerna inleds med en genomgång där läraren modellerar, visar tydliga exempel på, hur eleverna kan göra för att förbättra en viss del av skrivandet. Minilektionen kan handla om hur man skriver ett slut eller varierar språket. I dag är fokus alltså på att göra en händelse mer spännande. Karin Olsson tar fram boken Vem är arg?, ett relationsdrama för barn av klassens favoritförfattare Stina Wirsén. I hennes bilderböcker finns föredömliga skrivstrategier anser Karin Olsson.
– Ni känner igen den va? säger hon och placerar den gula boken under dokumentkameran.
Kameran liknar en overheadprojektor men filmar det som visas under linsen, vilket gör att man kan bläddra i en bok samtidigt som eleverna får en förstorad vy på smarttavlan. Karin Olsson använder den för att visa hur Stina Wirsén har byggt upp konflikten mellan den gula katten och den grå nallen, hur författaren på olika sätt beskriver att de inte är speciellt trevliga mot varandra. Medan hon friskar upp elevernas minne om handlingen
markerar hon konfliktens början och slut. Sedan bläddrar hon däremellan för att visa hur många sidor den sträcker sig över i syfte att bibehålla spänningen. Författaren skriver inte att katten och nallen blev arga på varandra för att på nästa sida skriva att de är sams igen.
– Vi hade sett att det var en konflikt då, men hade det varit lika spännande? Genom att skriva många meningar gör vi berättelsen mer spännande.
Klassen får tittanärmare på en text som en tidigare elev har skrivit, två och två letar de efter textens mest
gripande händelse och hur den kan byggas ut. Ett par minuter senare kommer eleverna med förslag. Alfred Fallegård tycker att man kan dra ut på scenariot då karaktären Anna hamnar i vattnet utan att kunna simma när hennes morfar är utom synhåll. Kanske hinner hon sjunka till botten innan morfar hittar henne, föreslår han. Julia Eliasson har en annan tanke.
– Den eleven som skrev texten kunde ju berätta hur Anna känner sig när hon inte ser morfar där? säger hon.
Karin Olsson lotsar alltid eleverna till att komma vidare själva och försöka hitta egna lösningar. Undervisningen består till stor del av vägledande samtal och på väggarna sitter planscher med tips på hur man kan skriva. Hon tror att det är ett effektivt sätt för dem att lära sig skrivstrategier.
– Då blir de mer självständiga, säger hon.
Poängen med det processinriktade skrivandet är nämligen att eleverna successivt ska utvecklas till självständiga skribenter. Därför går undervisningen alltid från det gemensamma till det individuella lärandet.
Efter ett par minuters fortsatt diskussion om hur man kan dramatisera en händelse avslutar Karin Olsson mini-lektionen. Hon ber eleverna markera ett viktigt skeende i sina egna texter med en stjärna och bygga ut det på ett nytt papper. Blyertspennorna, som har vilat sedan förmiddagens prov, åker återigen fram. Karin Olsson greppar ett grönt post it-häfte, går runt bland eleverna och stannar till vid dem som behöver hjälp. Erik Jeppsson är en av dem som har kört fast. Genom att gå igenom handlingen med Karin Olsson kommer han fram till att det centrala i berättelsen är att karaktären Tobias får kall korv av tanten i korvkiosken.
– Vad skulle vi kunna lägga till för fler detaljer? undrar Karin Olsson och föreslår att Erik Jeppsson ska beskriva Tobias tankar och känslor när han får kall korv.
Hon tecknar alltid ned symboler på en post it-lapp och lämnar den som en påminnelse om vad eleven ska tänka på i det fortsatta arbetet med texten. Karaktärens känslor blir ett hjärta och tankar en tankebubbla.
– Då kan jag också kolla om eleven har gjort det jag föreslog när jag är tillbaka, säger Karin Olsson.
Hon upptäckte denprocessinriktade skrivundervisningen för några år sedan när Center för skolutveckling i Göteborgs stad bjöd in föreläsare som arbetar med Teachers College Reading and Writing Project vid Columbia University i New York. Karin Olsson blev direkt intresserad av förhållningssättet som innebär att läraren måste ha ett tydligt mål med lektionen, höga förväntningar på eleverna och successivt låta dem bli mer självständiga. Det räckte med att pröva det en lektion så var hon fast. Eleverna förstod snabbt vad de skulle göra, undervisningen gick att anpassa efter elevernas olika nivåer och de gillade att jobba på det nya sättet.
– Jag upplever att jag blivit tydligare med vad jag vill att de ska lära sig och jag har blivit duktigare på att få dem att förstå hur de ska göra för att lyckas, säger hon.
Det som kan vara lite klurigt, och därmed tidsödande, är att avgränsa lärandet.
– Det är som att man skalar av olika lager. Jag vill det här och ser det här behovet. Vad är viktigast just nu? Hur ska jag nå dit och hur ska jag förklara det med så få tydliga ord som möjligt? Hur kan jag modellera så att de förstår?
Dagens skrivstrategi verkar ha nått fram till eleverna som ivrigt tagit sig an texterna. Smilla Almér försöker beskriva hur hennes karaktär känner sig när hon ser en skylt som säger att hon ska dö om tjugo sekunder, Alfred Fallegård beskriver vad fotbollsspelarna i hans text tänker. Erik Jeppsson börjar få ordning på sin berättelse när Karin Olsson kommer tillbaka. Han har lagt till att karaktären Tobias blir både ledsen och arg när han får kall korv.
– Bra, nu har du dragit ut det lite grann. Har du kollat så att det stämmer överens med resten av berättelsen? frågar Karin Olsson innan hon kilar vidare till nästa elev.
I takt med att det gröna post it-blocket har blivit tunnare har tiden tickat iväg. Efter en kort återkoppling om
vad klassen har jobbat med får blyertspennorna och texterna vila igen. Båda behöver så småningom tas fram och vässas igen.