Malin Larssons sjuor ber själva om att få skriva om sina texter tre, kanske fyra gånger – för hand. De vet att texterna blir bättre då.
Jag har en ambition. En ambition som säger att jag ska skriva om klass 7C i Alviksskolan och deras omöjliga uppdrag: att klättra upp till himlen och vidare. Men omöjligt blev möjligt och vips är de redan där. Som Ison säger: ”Ambition sa: tänk stort, dröm större.”
”Asså wooow vad grym jag känner mig just nu! Nu är jag klar och nöjd!”
”Mitt färdiga tal!! Wihooo”
”Omarbetad text utkast 3. Pheew äntligen klar.”
”Efter hårt arbete är jag klar med mitt 3e utkast!!”
Tweetsen från Emelie, Adam, Edvard, Emma och de andra i klass 7C på Alviksskolan i Bromma rinner in på Twitter, liksom deras bilder av hashtaggen #talaomAMBITION. Den har de fotat högst upp på en stege, i en papperskorg, i ett pennskrin – på möjliga och omöjliga ställen. Fast möjligt och omöjligt tycks vara obrukbara adjektiv i sammanhanget, det verkar som om den här klassen klarar allt.
Just nu ska de skriva ett tal, ett tal till Ambition. Med stort A. Men de ”ska inte hålla random tal”, skriver klassens svensklärare Malin Larsson till mig på Twitter innan vi ses, ”vi besjälar Ambition, väver in Ison, liknelser, metaforer, anaforer”. Inspirationen hämtar de från rapparen Ison Glasgows låt Ambition, som de lyssnat på och analyserat, och hans självbiografi När jag inte hade nåt.
– Det är den svåraste, vassaste, mest språkutvecklande skrivuppgiften hittills. Men de kan, de ska kunna det, säger Malin Larsson.
I klassrummet är det full fart. Med pennan i högsta hugg läser eleverna högt för varandra, ändrar, stryker, flyttar stycken, bygger texter. Malin Larsson går runt och peppar. Hon tycks laddad av energi, liten och kortklippt blond, med ordet ”LEADER” tvärs över den mörkblå tröjan. Ingen behöver tveka om vem som håller i rodret. När lektionen startar berättar hon snabbt vad dagens lektion går ut på och delar in klassen i grupper beroende på hur långt eleverna har hunnit på sina tal. Några ska finputsa sina texter, andra ska läsa högt för varandra. Där de stakar sig är det något som måste göras om, till exempel meningsbyggnad, ordföljd eller ordval.
För att hinna med måste Malin Larsson vara superstrukturerad. Hon har stenkoll på var alla är, varje minut är dyrbar.
– Hur ser slutet ut? Där har du ett citat, har du med en punchline?
– En triad, tror du att du skulle kunna tänka dig att göra det? Då gör du det. Du har tio minuter på dig.
– Där ska det vara en anafor – en upprepning. Nej, tre gånger.
Detta är ett klassrumsom omfamnar, ropar och lockar in till skrivande. Väggarna är fullklottrade, där finns olika stilfigurer, matriser och förmågorna i svenska på inplastade planscher – inklusive de hjärtmärkta förmågorna ”att bry sig” och ”att lyssna”. Där sitter instruktioner med en checklista för ett första textutkast och där är elevernas egna texter, sms-noveller och tweets. Klassrumsreglernas budskap sätter ribban: ”Att misslyckas är inte farligt”, ”Tävla inte med andra”, ”Fullt fokus på lektionens innehåll och mål”. Framme på tavlan har Malin skrivit upp lektionens förmågor och mål.
Det enda sättet att lära sig att kommunicera skriftligt är att öva, säger hon. Öva. Öva. Öva. Därför skriver hennes elever mycket, men aldrig isolerat, alltid i ett sammanhang. Ofta börjar de i en bok eller kanske en film. De visar och kommenterar sitt skrivande samtidigt som de skriver – tar foton, twittrar, filmar. Varje projekt får en egen hashtagg på Twitter, och där får de kommentarer av andra. Allt ska nå ut, texterna ska ha läsare. Både Ison Glasgow och hans medförfattare Emil Arvidson följer till exempel det här projektet, #talaomAMBITION.
Alla elever skriver för hand. I vanliga fall är Malin Larsson en mycket uppkopplad person, men för henne är skrivandet i högsta grad fysiskt.
– Det är jättefysiskt. Jag tror på att använda papper och penna, det går att ta på. Man får en känsla: det här är min handstil, det är en del av mig, säger Malin Larsson.
Eleverna verkar inte heller tycka att det är jobbigt att skriva om sina texter för hand.
– Nej, det är skönt, man kan hänvisa och göra pilar, säger Simon Hernández Isaksson.
– Det är inte så jobbigt. Man kan tänka så, men sen ser man när det blir bättre, säger Leon Zavisic.
– Jag har ganska dålig handstil, men det sätter sig i muskelminnet, säger Edvard Stenberg.
Fast tempot ärhögt är skrivprocessen lång. Talen får ta den tid som behövs för att bli riktigt bra. Hela projektet började med att klassen samtalade i smågrupper om begreppet ambition. De fick inspiration genom att lyssna på hur Ison besjälade Ambition i sin låt. Därefter höll Malin Larsson ett eget tal om Ambition, för att modellera för eleverna hur uppgiften skulle se ut, både till form och innehåll. Tillsammans analyserade de hennes tal, såg vilka byggklossar det bestod av och hur det var uppbyggt.
Talet ska ha en bestämd form, alla pusselbitar ska vara med. Inledningen är till exempel given och några stående formuleringar, till exempel ”Som Ison säger”. Där ska finnas citat och minst tre meningar med bara ett ord. De ska besjäla med hjälp av rörelseverb och avsluta med en punchline. Kraven är fler än så, men de underlättar.
– Det måste vara en given form, annars finns det inget att studsa mot. Form och struktur är stödet, sedan fyller de på med egna tankar och känslor, säger Malin Larsson.
Målet är att beröra. Allt eleverna skriver i skolan måste beröra och engagera, anser hon. Annars blir det bara platt.
– Om man inte utgår från sig själv, vad är svenskämnet då? Men jag säger att de ska tänka efter väldigt noga: skriv inte det som ni inte vill dela med er av. Och om ni inte vet: hitta på!
När de skrivit sina första utkast tar Malin in texterna för en första respons. Hon använder mycket tid till att ge feedback, och feed forward, ringar in, stryker under, ritar pilar, lyfter fram styrkor och utmanar. Hon är noggrann, både med innehåll och språk. Ingen kommer undan med talspråk eller bristande interpunktion.
Efter andra utkastet är eleverna redo att ge feedback till varandra, de läser varandras texter med pennan i hand. Mot slutet brukar Malin vässa och vrida texten ett varv till och ge feedback på helt andra saker, som att få dem att använda fler stilfigurer.
När de talar om texterna tillsammans i klassrummet erövrar eleverna begrepp och formar sitt metaspråk. De förstår när Malin säger att de måste använda fler rörelseverb, och de kan själva säga att de måste utveckla sitt resonemang. De vänjer sig också vid att reflektera över sitt skrivande, inte minst genom att de löpande kommenterar det på Twitter:
”Nästa skrivtillfälle ska jag våga tro på mina idéer från första utkast”, skriver Simon.
”Jag ska utmana mig med mer svåra och komplexa ord”, lovar Morris.
”Jag ska komma till lektionen med en idé, tanke och vara förberedd”, twittrar Emma.
”jag (ska) utveckla mitt språk, gestalta mer och mindre upprepningar!”, skriver Edvard.
Nästa steg bliratt öva på det muntliga framförandet. När de kan sina tal utan och innan, är det dags att framföra dem för föräldrarna i aulan. Ännu vet eleverna inget, men förhoppningsvis kommer också Ison och Emil Arvidson och lyssnar. Den stora finalen blir i maj, när eleverna ska få läsa sina tal på scenen i Kungsträdgården.
Mot slutet av svensklektionen skakar Liv Eriksson på högerhanden och grimaserar mot Malin:
– Vet du nåt tips mot ont i handen?
– Nu kommer det att stå i tidningen att Malins elever får skrivkramp! Ja, det ska man ha, säger Malin, de skrattar.
Text: Maria Lannvik Duregård