De väcker framtidstron i Detroit

Så sammanfattar Ammerah Saidi konsekvenserna av skolsystemet i Detroit: elever som hoppar av, skolor som läggs ned, sämre utbildning i fattigare områden. Själv är Ammerah Saidi inte arg längre. Hon är del av en växande rörelse av lärare, konstnärer och utbildningsaktivister som ser att krisen i den amerikanska skolan öppnar möjligheter att skapa vad de kallar för utbildningsrättvisa. Deras mål är inte att få skolsystemet på fötter och återskapa det som en gång var, utan att omstöpa hela utbildningstanken.

Under flera år har Ammerah Saidi arbetat som lärarhandledare på Detroit Future Schools, DFS, som ger stöd och redskap till lärare som svarar ja på frågor som: ”Vill du vara del av en rörelse som bygger en mer rättvis, kreativ och samarbetande stad?” Eller: ”Vill du få möjlighet att utveckla en pedagogik för social rättvisa?”

DFS-klassrummen ska inte utmärkas av ordning och reda, lydnad eller ens lärande för nationella prov, utan vara ”en övningsplats för unga att bygga Detroits framtid”.

DFS drivs av att elever ska bli informationsproducenter i stället för informationskonsumenter. Därför parar nätverket ihop varje DFS-lärare med en konstnär, som är kunnig i de tekniska och kreativa delarna av att skapa ny information och som har med sig datorer, videokameror och annan teknisk utrustning till eleverna. Sedan arbetar läraren, konstnären och eleverna tillsammans med humanistiska och politiska perspektiv på ämnen som fysik, matematik och kemi.

I ett av DFS-klassrummen genererade kursplanens kunskapskrav om organsystemet frågor som: ”Har alla lika förutsättningar att möta kroppens näringsbehov?”

Tioåringarna försågs med band-spelare och intervjuade hela skolans femteklassare: Hur ser det ut i ditt bostadsområde? Vems ansvar är det att förhindra fattigdom?

Svaren klipptes ihop till en rapport och diskuterades – ett bra exempel på hur DFS vill koppla skolgången till lokal förändring och samhällsbyggande.

För att förändra utbildningsväsendet i USA”nerifrån och upp” dokumenterar DFS sina erfarenheter, sammanställer handböcker och lägger upp allt gratis på nätet. Utöver att nätverkets konstnärer, lärare och handledare ofta möts för att utveckla sina egna metoder så delar DFS också erfarenheter med andra grenar av utbildningsrättviserörelsen, som nätverket ”Education for Liberation” och en rad oberoende skolor i USA som drivs enligt liknande principer.

Utbildningsrättviseaktivisterna iUSA gör skillnad på ”skolning” och ”utbildning”, där det förstnämnda är den fabriksmodell som premieras i amerikanska klassrum: Det viktigaste är att eleverna drillas i kunskaper och förbereds för att bli kuggar i det rådande ekonomiska systemet. ”Utbildning” är i stället en frigörelseprocess för både individen och lokalsamhället. För att nå dit, säger Ammerah Saidi, är det ett måste att ifrågasätta maktstrukturerna, inte minst i själva klassrummet. I dag råder en strikt hierarki, menar hon. Högst upp är läraren, därefter kommer läromedlen och längst ner eleverna. I de klassrum där DFS har inflytande eftersträvas att alla tre ska ligga på samma nivå. Därför skapar DFSövningar som ska träna eleverna – och lärarna – i att ta demokratiskt ansvar för samtal och processer.

En vanlig övning, oavsett om det är på låg- eller högstadiet, är att låta eleverna diskutera fritt kring ett ämne. Läraren ska inte ingripa, utan endast dokumentera vad som händer i realtid. Texten projiceras på tavlan så att eleverna själva kan se vad som sägs och görs – och vilka strukturer som finns.

– I början är det helt galet, säger Ammerah Saidi. Inom tre minuter har du tjugo barn som pratar i mun på varandra, men efter femtio debatter börjar de komma till en punkt där de respekterar varandras röster och faktiskt lyssnar och har mogna diskussioner – utan att någon vuxen kontrollerar dem.

Lärare har ringt henne och berättat att det inte gick att genomföra övning-en. Men det är för att de själva ingripit, säger Ammerah Saidi. De har inte vågat släppa taget. Då brukar hon svara att ”jag kommer ut och kör övningen en gång. Jag lovar: ingen kommer att dö”.

DFS-idén kommer kanske tydligast till uttryck vid The Boggs School som öppnade 2013. Julia Putnam är en av grundarna och när hon planerade den nya skolan tillsammans med några andra lärare, ställde hon frågor som exempelvis: Vilken slags människa vill vi ska komma ut ur vår skola efter att ha varit där i sex, nio eller tolv år?

De föreställde sig en person som – utöver att kunna det akademiska som hen hade fått med sig även från en annan skola – öppnade och lagade en brödrost i stället för att slänga den, en person som visste hur en måltid, ett klädesplagg eller ett musikstycke skapas från grunden, som kunde ge och ta emot kärlek från andra människor, som kunde medla i en allvarlig konflikt i livet, som visste hur hen skulle göra om hen ville starta jordbruk eller engagera sig politiskt, och som var glad.

The Boggs School har drivit på utbildningsrättviserörelsen i Detroit ytterligare. Ett skäl är Julia Putnams syn på skolans roll i det fattiga område där den ligger.

– Ett sätt för vår skola att mäta framgång kommer att vara om lokalsamhället förbättras av vår närvaro, säger hon och fortsätter:

– Vi har sett så många skolor som bara har stoppats in i ett bostadsområde, totalt avskild från vad som händer i det området, som om det var helt orelaterat! Vår skola måste fungera som ett nav i sitt kvarter. Vi hjälper barnen att bemöta vad de ser i sitt lokala samhälle – det är där lärandet händer.

Ammerah Saidi tyckte om sitt jobb som handledare för Detroit Future Schools. Men i samarbetet med The Boggs School tog längtan efter att vara lärare igen överhanden. I höstas lämnade hon över handledarjobbet på DFS och fick en mellanstadieklass på The Boggs School. I hennes klassrum händer det att eleverna kraftigt ifrågasätter när hon ber dem vara tysta eller när hon berättar vilka läxor som planeras. Vid sådana tillfällen blir Ammerah Saidis ansikte ett enda stort leende.

– Det är precis det jag jobbar för, att de ska utmana mig. Vi pratar mycket om hur människor har blivit övertygade om att något är bra och rätt bara för att det är en person med auktoritet som sagt det, säger hon.

Därför är det viktigt att eleverna har utrymme i klassrummet att ifrågasätta om en övning är meningsfull eller inte, menar hon.

– De ska inte göra sina uppgifter för att de är rädda för bestraffning utan för att det har något värde för dem. Om du inte tycker att läxorna har något värde, vilka är dina argument?

På rasten kommer en elev fram till Ammerah Saidi och säger med gnällig röst att Jimmy inte låter henne använda gungan.

– Vad ska du göra åt det? svarar Ammerah Saidi.

På The Boggs School ingriper lärarna så lite som möjligt för att försöka få eleverna att hitta lösningar på egen hand.

På skolan kan Ammerah Saidi ha mer direkt inflytande än när hon handledde lärare genom Detroit Future Schools. Men hon medger att även på The Boggs School är det lång väg kvar innan de traditionella makthierarkierna smulats sönder.

– Varje dag här, kring frukost eller lunch till exempel, så ägnar vi oss åt en hel del auktoritära metoder. Och vi diskuterar mycket med eleverna kring varför vi måste gripa in och ta kontroll. Men i klassrummet, det är något med den platsen som gör att de skiner upp intellektuellt, så att de säger saker som ”alltså, jag kan inte svaret på din fråga, men min informerade gissning är att ...” I klassrummet finns inget utrymme för dem att vika undan, att köra den vanliga axelryckningen, ”jag vet inte”.

Ammerah Saidi ser för ett ögonblick nöjd ut över att ha fått bort ”jag vet inte” från sitt klassrum. Sedan träder allvaret in i hennes ansikte.

– Utmaningen nu är att överföra det till alla områden i deras liv.