Poängen med professionen

– Det är en väldigt viktig fråga för oss. Vi har ständiga diskussioner om begreppet och hur vi ska kunna stärka lärarprofessionen. Det är av central betydelse för autonomi, inflytande över skolreformer och makten över yrkets inriktning.

Enligt Lena M Olsson händer det för närvarande mycket som berör frågan om lärarprofessionen.

– Positivt är att vi har fått en ny skollag med formulering om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, karriärtjänster, Skolforskningsinstitutet,lärarlegitimationen, Lärarnas ansvarsnämnd, forskarskolorna och allt fler lärare som disputerar.

Samtidigt finns det orosmoln, tecken som pekar i motsatt riktning.

– Vi är bekymrade över ökad detaljstyrning. New public management har verkat avprofessionaliserande med mer kontroll och administration. Vi ser två parallella utvecklingar och det är svårt att säga vad som väger över, säger Lena M Olsson.

Enligt den amerikanske sociologiprofessorn Andrew Abbott uppstod professionerna på medeltiden, men formades till dem vi känner i dag i 1800-talets England, utifrån två yrkesgrupper: läkare och apotekare.

Den klassiska definitionen av professionen gjordes 1934 i boken The Professions av A. M. Carr-Saunders och P. A. Wilson. En profession består enligt författarna av en organiserad expertis som använder sig av sin specialistkunskap i specifika och avgränsade sammanhang. De utarbetar system för utbildning, examinering samt etiska riktlinjer för bemötande och uppförande. Arbetet är vanligen av sådan karaktär att det inte kan göras rutinmässigt eller automatiseras eftersom det innehåller unika, varierande och oförutsägbara moment.

Efterhand har nya yrkesgrupper gjort anspråk på att få definieras som professioner. Det finns dock ingen samsyn kring var gränsen bör dras. Andrew Abbott beskriver hur amerikanska skolinspektörer kring förra sekelskiftet krävde att få överta kontrollen över kursplanerna från lärarna, och benämner fenomenet degradering. Går det att dra paralleller till den svenska lärarkåren?

Vi kan jämföra med vad några av de senaste decenniernas reformer inom utbildningsområdet har gjort med läraryrket, som de beskrivs av bland andra pedagogikforskarna Finn Carlander och Sverker Lindblad samt historieprofessorn Christina Florin.

Rektorerna blev chefer i stället för kollegor och skulle utöva ”pedagogiskt ledarskap” samtidigt som lärarkåren fick nya arbetsuppgifter med minskade resurser och mindre kontroll över arbetet. Lärarna förlorade även autonomi när de blev del av ett arbetslag och utvärdering av verksamheten började hanteras av externa experter.

Och när Sveriges Lärarförbund (nuvarande Lärarförbundet) beslutade att avskaffa kravet på lärarexamen för att få bli medlem tog den fackliga linjen över på bekostnad av den professionella.

Jan Nolin är professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås. Han pekar ut två allmänna samhällsströmningar som satt käppar i hjulen för lärarnas professionaliseringsambitioner. Två tydligt definierade men ideologiskt vitt skilda trender.

Den ena var nyliberalismens intåg i samhällsekonomin, som krävde rationalisering och effektivisering av den offentliga sektorn. Genom New public management fråntogs professionerna sin självständighet. Lärarens roll som autonom ämnesexpert ifrågasattes, själv-studier och handledning blev idealet.

Den andra attacken kom från hjärtat av akademin. Jan Nolin förklarar:

– Det skedde ett paradigmskifte inom professionsforskningen. Postmodernismen gjorde sitt segertåg på universiteten och gamla sanningar skulle störtas i gruset.

Tidigare hade sociologerna definierat vilka yrkesgrupper som skulle få kalla sig professioner. Läraryrket släpptes inte in i värmen eftersom det inte ansågs vila på en tillräcklig vetenskaplig grund. Så när yrket akademiserades och fick en tydlig koppling till ett forskningsfält frågade lärarna: ”Är vi en profession nu då?”

– Men då fanns det ingen som kunde svara eftersom professionssociologin var avskaffad. Den hade raserats av postmodernismen. Det var slutet för de stora berättelserna om hur samhällen fungerar, säger Jan Nolin.

I stället kom yrkessociologin och påstod att det inte fanns några värdemässiga skillnader mellan olika arbeten. Den slog fast att lärare inte är mer speciella eller finare än andra yrkesgrupper och därför inte ska ha högre status än dem.

– De ville inte ta makten att utnämna professioner. Men resultatet blev bara att de gamla vedertagna professionerna, läkarna, ingenjörerna, advokaterna, behöll sin position, medan övriga grupper utestängdes, säger Jan Nolin.

Men är detta på väg att förändras? Sven Persson är professor i pedagogik och vetenskaplig ledare på Centrum för professionsstudier vid Malmö högskola. Han menar att de traditionella professionsattributen på senare tid har ifrågasatts, eftersom de i stor utsträckning är historiskt daterade.

– Kanske är begreppet professiona-liseringsprocesser mer användbart. Lärare kan ha svårare än de ”klassiska” professionerna att hävda sin autonomi och forskningsanknytning men utmärks av att de tydligt strävar efter att professionaliseras.

Ett hinder är dock att yrket inte är enhetligt, utan består av många olika underkategorier. Lärarkåren utgörs helt enkelt av en brokig skara människor, mellan vilka relationen varit långt ifrån friktionsfri. Historieprofessor Christina Florin beskriver i Kampen om katedern de historiska motsättningarna inom lärarkåren, som bottnar i de skilda lärargruppernas differentierade sociala bakgrund. Samhällsklass, utbildning och kön har definierat var lärare undervisar rent geografiskt och socialt, i vilka åldrar, ämnen och linjer, hur de organiserat sig yrkesmässigt och fackligt samt vilka läroplaner, myndigheter och huvudmän som reglerat verksamheten.

Folkskollärarna rekryterades ur bonde- samt lägre medelklassen och fick sin utbildning vid seminarier utan forskningsanknytning. Men de fick tidigt en identitet som lärare. De kämpade hårt för att öka sin status, organiserade sig, krävde mer omfattande yrkesutbildning och började tidigt ge ut tidningar för att diskutera yrkesfrågor.

Läroverkslärarna å sin sida rekryterades ur borgarklassen, hade långa akademiska utbildningar i kristendom, naturvetenskap och klassiska språk. De hade hög status men obefintlig läraridentitet. De såg sig mer som ämnesspecialister och strävade ofta efter präst- eller högre ämbetsmannakarriärer.

Dessa uppdelade lärargrupper hade naturligtvis skilda arbetsvillkor och utbildningsvisioner. Det blev en kamp om arbetsområden, resurser och status. I Sverige var detta en åtskillnad som delvis upprätthölls ända tills lärarhögskolorna blev en del av universiteten 1977.

Men de historiska konflikterna ekar än i dag, inkarnerade i form av de två kvarvarande lärarfacken. Det ena, Lärarförbundet, vill se en enhetlig lärar-identitet medan det andra, Lärarnas riksförbund, betonar de professionella skillnaderna mellan olika lärarkategorier (även om detta nyligen har börjat luckras upp i och med att LR signalerat att de vill börja organisera förskollärare).

Så, för att sammanfatta: kan läraryrket av i dag anses vara en profession?

Å ena sidan har vi undergrävt kunskapsmonopol, ökat inflytande för politiker och tjänstemän. Vi har marknadsanpassning med elevpeng, balanserade budgetar och krävande föräldrar. Och vi har, inte minst, en kraftigt utbyggd kontrollapparat i form av Skolinspektionen på bekostnad av lärarnas professionella autonomi.

Å andra sidan finns en tydligare vetenskaplig förankring, lärarna är på väg att återta tjänstemonopolet genom lärarlegitimationens införande och de har, åtminstone tills vidare, vunnit den ur autonomisynpunkt viktiga striden om förtroendetidens bevarande.

Vi kan också se en större intern kontroll och självsanering inom kåren. Lärarnas ansvarsnämnd ser till att yrkesetiken upprätthålls. Det gör den främst av lärarna själva (även om nämndens ordförande är jurist är majoriteten av ledamöterna yrkesverksamma lärare). Den har redan visat sina muskler genom att gå emot Skolinspektionen i flera viktiga fall, där de professionella gjort radikalt annorlunda bedömningar än tjänstemännen och juristerna på myndigheten.

Det finns alltså argument emot och argument för. Men vad säger auktoriteterna?

Sven Persson vid Centrum för professionsstudier anser att läraryrket kan sägas vara en profession eftersom det har strategier för en professionalisering och bygger på specifika kunskaper som ingen annan yrkeskategori har: en sammanflätning av innehållsliga ämneskunskaper, kunskaper om undervisningsprocesser och utbildningens funktion i samhället.

Professor Jan Nolin instämmer.

– Lärarna har nu en tillräcklig vetenskaplig grund, de har evidens-baserad praktik, etiska koder och ett visst mått av självreglerande och självständighet gentemot staten. De upp-fyller kraven och måste därför våga hävda sin rätt att kalla sig representanter för en profession.