Glosförhör förknippar väl de flesta med språkundervisning. Men i Tierp är det självklart att ha ord- och begreppsförståelseprov också i NO-ämnena. Ska eleverna förstå på riktigt måste de hänga med språkligt, är utgångspunkten.
Pfyi! Ljudet låter som ett mellanting mellan smäll och luftig vissling och orsakar stora leenden hos eleverna som i vita rockar står runt bordet. Elvira Stigestadh har just samlat in gas från en skål med rosafärgad vätska, där en bit litium simmat runt, och nu håller kompisen Tilde Pettersson en tändstickslåga vid provrörsöppningen. Och så: pfyi! Experimentet lyckades.
Det är en solig vårtorsdag i Tierp och niondeklassarna i Centralskolan har dubbellektion i kemi. På vita tavlan har kemiläraren Elisabeth Lundén Levin listat vad som ska hinnas med under de två timmarna, och en av dagens uppgifter är att undersöka en alkalimetall. Eleverna har fått var sin lapp med instruktioner om hur laborationen ska gå till och vad den syftar till. Vilka ämnen är reaktanter respektive reaktionsprodukter? Det vill säga, vilka ämnen reagerar med varandra och vilka ämnen bildas? Av texten på papperet framgår både de naturvetenskapliga begreppen och förklaringarna till dem.
När eleverna skrivit laborationsrapport har Elisabeth Lundén Levin en genomgång. Hon ber dem slå upp sina böcker och titta på periodiska systemet.
– Vad vet vi om litium?
Allt eftersom svaren kommer ritar hon en modell av litium på tavlan; en kärna med tre protoner, ett inre skal med två elektroner, ett yttre skal med en elektron.
– Vad kallas den?
– Valenselektron, kommer svaret i kör från eleverna, och Elisabeth Lundén Levin nickar leende:
– Valenselektron.
I hennes undervisningsmetodingår nämligen att upprepa ord och begrepp så ofta att de slutligen inte bara fastnar utan också börjar kännas vardagliga.
Elisabeth Lundén Levin är lärare i kemi och matematik och har arbetat i Centralskolan i elva år. Hon har alltid månat om språket i sin undervisning. Därför reagerade hon med skepsis då Tierps kommun härom året drog i gång det tvååriga projektet Språkresan, som gick ut på att öka språkmedvetenheten hos alla som arbetar i kommunens skolor, i syfte att öka läsförståelsen och höja elevernas resultat.
– Jag tyckte att jag redan jobbade med språk och såg inte att Språkresan skulle kunna ge någon vinst. Men det var ju bara att bita ihop och testa.
Och då hon började läsa det studiematerial som följde med projektet insåg hon att det faktiskt gick att utveckla sättet att jobba med språk i NO-undervisningen.
– Tidigare hade jag alltid planerat med kursplanen som mål. Nu började jag i stället planera utifrån vilka tröskelbegrepp som finns, det vill säga med språket som utgångspunkt. Och så stämde jag av med kursplanen i ett senare stadium i min planering.
Inför varje nytt kursavsnitt börjar hon numera med att göra listor över de ord och begrepp som eleverna behöver kunna för att kunna tillgodogöra sig kunskapen. Utifrån detta planerar hon undervisningen. Vilka laborationer behövs till exempel för att eleverna ska få kläm på begreppen?
Första lektionen har hon en genomgång av rubrikerna i boken, då hon förklarar svåra ord och läser delar av texten högt. Högläsning är över huvud taget bra, menar hon, eftersom det blir tydligare fokus på de svåra orden då, lättare att stanna upp och förklara. Dessutom gör det att elever med dyslexi lättare hänger med från början.
I början kan hon märka att eleverna bara härmar, rabblar utantill. Men allt eftersom landar ord och begrepp hos dem, något hon kontrollerar genom att ha glosförhör.
Genom åren har Elisabeth Lundén Levin blivit allt mer uppmärksam på hur språket används rent allmänt – och på hur det förändras. I en av kemiböckerna hon använder står till exempel att ”din lärare ska visa en häftig reaktion”.
– Eleverna fattar ju inte alls att häftig betyder snabb i det sammanhanget. Så då blir man lite svensklärare på kuppen.
Läroböckerna, ja. I och med att hon börjat sätta språket i fokus har Elisabeth Lundén Levin lagt märke till att olika läroboksförfattare har olika förhållningssätt till språket. Många tycks till exempel sträva efter förenkling – med den oönskade effekten att texten blir svårbegriplig. Hon visar ett ställe där hon uppmanat alla elever att ta en kulspetspenna och fylla i ordet ädelgasstruktur, där boken bara beskriver begreppet (”atomer vill ha fulla skal”) utan att använda själva ordet.
– Men i andra läromedel används det, både i grundskolan och på gymnasiet. Jag tycker det är viktigt att redan från början ha med och lära sig det rätta begreppet.
Många läromedel i NO har en förkärlek för passivform, påpekar hon och visar ett laborationshäfte, där det står att ett salt löses.
– Men det fattar inte eleverna alltid, och då kopplar de liksom ifrån. Jag tycker det borde stå ”löses upp” eller ”blir upplöst”.
Däremot är det viktigt att använda just ”lösa upp”. Hon berättar om en elev som, apropå dagens experiment, sa att litiumbiten brusade upp.
– Då fick jag förklara att ”brusa upp” betyder något helt annat och att han borde säga ”löstes upp”.
Allra knepigast tycker hon det är med begrepp som har flera olika synonymer. Som ordet elektronparbindning, som i en lärobok kallas just det, i en annan benämns kovalent bindning, i en tredje heter molekylbildning.
– När det handlar om mat är det också en djungel eftersom många ämnen har flera namn. Ibland står det glukos, ibland druvsocker, ibland askorbinsyra, andra gånger c-vitamin och så vidare. Och det är ju jätteviktigt att ungdomarna fattar att det är samma saker – det är ju allmänbildning för den egna kroppen!
När klassen gått igenom den kemiska formeln för litiumexperimentet delar Elisabeth Lundén Levin ut små buntar med inplastade kort i rosa och grönt, som hon själv har tillverkat. På de rosa korten står olika ord och begrepp som har koppling till ämnesområdet atomer och det periodiska systemet. Nu gäller det att para ihop lapparna med varandra. Lappen som det står ”periodiska systemet” på hör till exempel ihop med den som det står ”en tabell över grundämnena” på.
På de gröna lapparna står ett ord, begrepp eller fråga på ena sidan och en förklaring/svar på baksidan.
– Hur omvandlas en atom till en negativ jon, läser Lovisa Eriksson och kollar på baksidan att kompisen Johannes Sandström svarar rätt, nämligen att ”den avger en eller flera elektroner”.
Elisabeth Lundén Levin är nöjd över att hon använder just ordet ”avger”. För inte bara ämnesspecifika begrepp ingår i NO-språket, utan också en del verb.
– Avge är ju inte ett ord som eleverna använder till vardags, utan de säger till exempel "lämnar ifrån sig". Men i många böcker står bara avger. Jag ser till att lära ut och använda ordet så att de blir bekanta med det.
Orden krets och kretsa används också på olika vis inom olika ämnesområden.
– Elektroner kretsar runt atomkärnan. Men det finns ju också elektriska kretsar, sociala kretsar eller att något handlar om något.
Så är det dags för ett annat experiment, denna gång på skolgården. Elisabeth Lundén Levin har märkt att eleverna har problem att begripa det där med attraktion och kraft, att det finns en kraft som håller elektroner kvar kring atomkärnan och håller samman joner i en jonbindning.
Nu har hon bundit fast en innebandyboll i ett långt snöre och ber en av eleverna att svinga snöret runt huvudet i full fart, med olika längd på snöret.
– Elektronerna vill ju iväg på grund av sin höga hastighet, men de hålls kvar på grund av laddningen. Och ju längre ifrån kärnan, desto svagare kraft.
Detta verkar kanske handla mer om fysik än kemi, påpekar hon, men de ämnena kommer ju ofta in på varandras områden.
– Och elektrisk kraft är centralt i både kemi och fysik.
Genom att ha fokus på språket tycker Elisabeth Lundén Levin att NO-ämnenas status ökar.
– Ett tag var tendensen att man skulle förenkla så mycket att det skar i min NO-själ. Jag tror tanken var att det finns många ”svåra” ord i NO-undervisningen och att det var ett problem. Men jag tycker man kan se ordrikedomen som en inspiration. Ja, till och med som en nyckel till inlärning och förståelse.
Text: Ingela Hofsten