Vardagsspråk på lektionerna och ämnesspråk i läroböckerna. Så såg det ut i de klassrum som Anna Maria Hipkiss undersökte. Men elever måste få möjlighet att använda fackspråket även när de samtalar i klassrummet, anser hon.
Olika skolämnen har olika språkbruk. Att behärska ämnesspråk är viktigt för att lyckas i skolan och för att vara förberedd inför högskolestudier. Därför behöver lärare utveckla metoder så att elever får möjlighet att använda ämnesspråket, anser Anna Maria Hipkiss. I sin avhandling har hon undersökt kommunikationen i skolämnena kemi, biologi och hem- och konsumentkunskap.
Hennes studie visar att eleverna framför allt möter ämnesspråket i läromedel och att de förväntades upptäcka det på egen hand.
– Jag blev överraskad över att läromedlet var som en parallell aktivitet och inte en del av undervisningen. Det ledde till att kommunikationen i klassrummet blev vardaglig och att de inte använde det ämnesspecifika språket när de samtalade med varandra.
Hon började sin studie med ett andraspråksperspektiv och ville se vad det fanns för möjlighet att lära sig språk och ämne tillsammans. Men efter ett tag insåg hon att det är intressant för alla elever.
– Det går inte att ta för givet att man automatiskt lär sig ämnesspråket bara för att man ser det i en text.
Att Anna Maria Hipkiss valde skolämnena kemi, biologi och hem- och konsumentkunskap beror på att de har flera beröringspunkter. Bland annat har de liknande aktiviteter som laborationer och matlagning.
– Hem- och konsumentkunskap är kemi i vardagen och det finns till exempel många kemiska reaktioner i matlagningen. Hälsa ingår i både biologi och hem- och konsumentkunskap.
Det är viktigt att visa på kopplingen mellan kemin i vardagen och kemin i skolan, påpekar hon.
– Det är ett krav i styrdokumenten att vardagskopplingen ska vara tydlig i innehållet. Den är ganska given i hem- och konsumentkunskapen, men är inte lika självklar i en kemilaboration.
Anna Maria Hipkiss filmade undervisningen i årskurs 8 och 9 för att se hur lärare och elever kommunicerade. Det handlade om allt från ”små” situationer, där läraren sitter bredvid en elev vid bänken och samtalar, introduktioner av laborationer och av nya objekt till presentationer av stora arbetsområden.
Hon tittade också på elevernas samtal och hur de samspelade med arbetsmaterialet, till exempel laborationsutrustning.
– Jag upptäckte att det spelade ganska stor roll vad de hade omkring sig. Materialet inverkade på samtalen.
Den muntliga kommunikationen bestod mycket av vardagsspråk. När eleverna arbetade tillsammans så pekade de på sakerna och pratade om ”den där” och ”det här” i stället för att använda benämningar som ”lösningen”. De korrekta termerna blev överflödiga.
– Det är ju naturligt i en nära samtalssituation, vilket kanske talar för att man ska ha tydligare uppgiftsbeskrivningar där kommunikationen kräver att man är mer precis.
Det ämnesspecifika språket mötte eleverna framför allt i skriven text i läroboken, i uppgiftsblad och när läraren skrev på tavlan.
Texten på tavlan skrev läraren ofta i början av lektionen och gav då ofta en mer vardaglig förklaring. Texterna i böckerna bearbetades inte, utan eleverna arbetade ensamma med dem på lektionen eller som läxa.
Det var tydligt att aktiviteter som laborationer och bakning främst fungerade som färdighetsträning och saknade koppling till teorin och innehållet. Lärarna fokuserade mycket på – i samstämmighet med läroplanen – att ”göra” ämnet, berättar Anna Maria Hipkiss.
Men att på egen hand läsa ett kapitel och sedan svara på frågor är ett stort steg. Då måste du på egen hand lista ut vad som krävs för att skriva korrekt, något du förväntas kunna i provsituationen, påpekar hon.
Därför är det viktigt att prata om språket i läroboken och om skillnaden mellan vardags- och ämnesspråk. Det är också viktigt att ge elever möjlighet att använda ämnesspråket i samtal, till exempel i olika former av redovisningar.
– Har två elever gjort en laboration tillsammans och ska skriva en rapport eller göra en redovisning måste de samtala om vilka uttryck de ska använda för att bli mer precisa.
Möbleringen och designen av klassrummet spelar också roll för vilka möten och samtal som uppstår, konstaterar Anna Maria Hipkiss. I ett av klassrummen i hem- och konsumentkunskap, där miljön var öppen, var det mer kommunikation mellan eleverna under alla faser av lektionen. De delgav varandra erfarenheter, kommenterade och hjälpte varandra.
– Det blev tydligt hur eleverna blir resurser för varandra om de får möjlighet.
I kemin och biologin satt de två och två och var riktade framåt och läraren styrde kommunikationen. För läraren gäller det att hitta uppgifter som gör att eleverna samtalar under laborationerna. Ofta handlar arbetet bara om att nå målet och inte om processen, tycker hon.
– Det går att formulera uppgifter så att eleverna även arbetar med processer när de laborerar så att språket blir mer än att ”hämta den!”, ”blanda den!”.
Text: Karin Björkman