Rektorerna är klämda mellan två uppdragsgivare. Huvudmännen måste ta sitt ansvar, skriver tre före detta rektorer.
Det är dags att kommunerna ger rektorerna förutsättningar att fullgöra rektors statliga uppdrag. Det uppdrag som innebär att hen tillsammans med sina medarbetare tolkar skollag och läroplan för att göra skolans undervisning allt bättre. Rektors ansvar, som direktdelegerats från staten, måste tas på allvar av huvudmännen.
I vårt engagemang som mentorer för rektorer upplever vi konflikten mellan kommunalt och statligt uppdrag som det största hindret för att elevernas måluppfyllelse ska öka.
Kommunpolitiska målsättningar dominerar i kontakten mellan tjänstemän och politiker. Uppföljningarna av verksamheten i skolan baseras i mycket hög utsträckning på de lokala målen. Det förefaller vara lågt intresse för och låg kunskap om de i läroplanen och skollagen tydliga målsättningarna för skolans verksamhet.
Statens tydliga uppdrag till rektor drunknar i de många kommunala arbetsuppgifter som vi förmodar är avsedda att stödja kommunens ledare men som i stället kommit att bli störande och tidsslukande.
Intresse och förståelse för skolans kärnuppdrag — det pedagogiskt ledda arbetet — verkar saknas hos många av de kommunala skolstyrelserna, liksom hos de kommunala tjänstemän som är ledare för rektorernas kommunalt styrda arbetsuppgifter. Tjänstemän som i skolans centrala styrdokument inte har någon som helst reglering av vad som ska vara deras stora engagemang för att skolans verksamhet ska utvecklas — den utveckling som efterfrågas av regering och riksdag och som brukar komma till uttryck i internationella jämförelser av elevernas studieresultat.
Många års beprövad forskning visar att rektors förutsättningar och hens framgång i det pedagogiska ledarskapet har betydelse för hur framgångsrik en skola blir.
Att rektorskåren i dag genomgår ett generationsskifte i likhet med vad som sker inom lärarkåren underlättar inte ledarskapet.
I en undersökning som Skolinspektionen gjort visar resultatet att »majoriteten av huvudmännen i granskningen behöver, i dialog med rektorerna, säkra att det finns goda förutsättningar för rektors ledning av den pedagogiska verksamheten«.
Vad säger Arbetsmiljöverket om rektorernas arbetssituation? En nyligen gjord undersökning visar att endast ett fåtal, 10 procent av besökta förvaltningar, gör vad som krävs för att förebygga stressrelaterad och annan psykosocial ohälsa hos rektorerna.
Kritiska områden enligt Arbetsmiljöverket är:
- Arbetsuppgifternas mängd, omfattning och innehåll.
- Befogenheter och fördelning av ansvarsområden.
Trots dessa belysta risker, som huvudmännen har ett ansvar för, är många av de nya rektorerna helt utlämnade utan uppbackning och relevant stöd. Flertalet av de nya ledarna är strax över 30 år och i början av familjelivet.
Under de tre första åren ska de dessutom genomgå en rektorsutbildning omfattande 20 procent av veckoarbetstiden. Flertalet av rektorerna genomgår i realiteten utbildningen vid sidan av ordinarie heltidstjänst. Få av dessa nya rektorer får avlastning som motsvarar utbildningens tidsuttag.
Stöd till rektor borde vara en självklar insats från huvudmännen. Administrativt stöd, ja! Men än viktigare är stöd i att tolka skollag och läroplan så att uppgiften att vara ledare av den pedagogiska verksamheten inte stryker på foten.
Skolans framgång, i meningen bättre kvalitet i undervisningen, beror ingalunda enbart på i vilket skolår eleverna får betyg, hur många barn det finns i varje grupp och så vidare. I mycket högre grad påverkas framgången av kompetens i pedagogiskt ledarskap, friutrymme, arbetsglädje och engagemang.