»Ökad tillgänglighet stress för lärarna«

När Erna Zelmin-Ekenhem som nytillträdd generaldirektör för Arbetsmiljöverket intervjuades av tidningen Arbetet uppmärksammade reportern »det stora abstrakta konstverket i dyster färgskala« i hennes arbetsrum. Generaldirektören försäkrade då att det skulle ersättas med något i finare färger. Och nu några månader senare hänger en färgsprakande målning på väggen.

— Det här är min arbetsplats. Det ska kännas glatt och ljust när man stiger in här, säger Erna Zelmin-Ekenhem.

Myndigheten hon är chef för är mitt inne i en stor kartläggning av skolans arbetsmiljö. Först nästa år är den klar men redan nu står det klart att det finns mycket som inte är glatt och ljust i skolan.

— Våra inspektörer noterar att det finns problem med stress, hög arbetsbelastning, hot och våld. Det finns också bekymmer med buller, temperatur och ventilationen i lokalerna.

De flesta av era krav på åtgärder gäller bristande rutiner och dokumentation. Varför är det så viktigt att ha rätt papper på rätt ställe?

— Det behövs en gemensam kartbild över ­vilka frågeställningar man ska jobba vidare med på arbetsplatsen. Som arbetsgivare ­måste man se till att få med sig skydds­ombud, elevombud och alla andra som ­bidrar till arbetsmiljöarbetet.

— Dokumentationen behövs för att kunna göra prioriteringar, tidsavsättningar eller kostnadsberäkningar. Det räcker inte att ha allt i huvudet.

Men bristande rutiner för hot och våld är inte samma sak som att hot och våld förekommer. Finns inte risken att kraven på dokumentation skymmer de verkliga problemen?

— Det är klart att det inte enbart får vara fokus på att dokumentera, men vi kan se att arbetsplatser med en bra dokumentation, en god ordning och en fungerande samverkan ofta har en bättre arbetsmiljö. Jag vill också säga att de flesta skolor arbetar seriöst med arbetsmiljöfrågorna.

Hur ser ni det?

— De känner till lagstiftningen och arbetar med frågorna på ett rimligt och bra sätt. När vi ställer krav gör vi det ofta för att skolorna ska nå en ännu högre nivå i det förebyggande arbetet.

Nu är ni ute på skolorna, men inte på för­skolor och fritidshem. Planerar ni några ­särskilda insatser där?

— Vi har inget projekt riktat direkt mot förskolor och fritidshem i vår planering. Men de ingår i vår diskussion om så kallade kontakt­yrken där man möter många olika män­niskor. De kontakterna kan vara riskmoment och bidra till ökad psykisk påfrestning som gör att man exempelvis har svårt att koppla av efter arbetet.

Ni har fått mindre anslag det senaste decenniet. Kan ni göra de inspektioner ni vill göra?

— Vi har fått mer pengar de allra senaste åren och regeringen föreslår i vårpropositionen att anslaget ska höjas ytterligare. Men det är riktigt att vi inte är lika stora nu som i början av 2000-talet.

— Vårt uppdrag och våra resurser är ramen för vad vi kan göra och vi gör den inspektion som regering och riksdag har sagt åt oss att göra. Vi försöker göra så skarpa prioriteringar vi kan. Vi ska finnas där riskerna är som störst, för att få så stor utväxling som möjligt av skattepengarna.

Är satsningen på skolan en sådan prio­ritering?

— Ja, det är det. Skolan är inte bara en av ­Sveriges största arbetsplatser. Det är i regel också barns första möte med hur vuxen­världen hanterar en arbetsplats.

Det blir allt vanligare att skyddsombud på förskolor och skolor anmäler till Arbets­miljöverket. Hur ser du på den utvecklingen?

— Vi utgår från att den som anmäler anser att läget är sådant att det krävs en anmälan. Vi tittar noga på varje ärende och funderar över hur det vi får fram kan användas i våra inspektioner framöver. Men det är svårt att veta vad ökningen beror på, det kan också finnas en ökad benägenhet att anmäla.

Efter en anmälan blir det ofta stora rubriker och då är det lätt att tänka att nu kommer Arbetsmiljöverket och ställer allt till rätta. Är det så det fungerar?

— Vår roll är att se till att arbetsplatserna följer lagstiftningen och våra föreskrifter på området. Vi kan ställa krav på att arbetsgivaren ska förbättra arbetsmiljön, men det är upp till arbetsgivaren hur det ska genomföras.

— Vi kan ge stöd i det arbetet och ställer frågor på arbetsplatsen om hur de själva tänker kring problemen. Vi har också en viktig uppgift i att sprida kunskap inom området.

På Arbetsmiljöverkets hemsida hittar jag mer information om fysiska arbetsrisker än om den psykosociala arbetsmiljön. Behöver ni utveckla den delen?

— Vi kan arbeta med de frågorna utifrån det regelverk vi har i dag. Snart kommer också en ny föreskrift inom detta område som vi nu kallar organisatorisk och social arbetsmiljö. Vi vet från våra inspektioner och dialogen med arbetsmarknadens parter att det är ett problemområde som växer. Det är en del av det moderna samhället med dess digitalisering och gränslöshet.

Hur ser ni det i skola och förskola?

— Genom sociala medier och mejl förväntas lärare vara tillgängliga hela tiden och det kan göra det svårare att koppla av. Samtidigt vill man vara tillgänglig som lärare, man har ju valt ett yrke där det ingår nära kontakter med andra människor. Det är en balansgång.

Hur påverkar den här utvecklingen er verksamhet?

— I dag måste vi ofta fråga oss vad en arbetsplats är för något. Bara för några år sedan behövde vi sällan göra det, men nu arbetar många på andra ställen än på arbetsplatsen. På gott och ont suddas gränsen mellan arbets­liv och fritid ut.

Innebär det att ni får svårare att avgöra vad som ligger inom ert område?

— Ja. Vi ser att kurvorna pekar åt fel håll när det gäller stress och arbetsbelastning, men det kan vara svårt att reda ut vad som beror på arbetslivet och vad som beror på livet i övrigt. Dessutom påverkas arbetsplatsen av det som sker i privatlivet. Det är komplicerat att ta reda på varför människor mår dåligt, men som arbetsgivare måste man kunna hantera detta.

— Vi måste också fundera på hur vi vill att arbetslivet ska se ut för att orka tills vi blir gamla. Alla krafter i samhället behövs och då måste vi ha ett mänskligt arbetsliv.