Erik Sigurdsson är lärare i trä- och metallslöjd och nydisputerad forskare. I avhandlingen Det sitter i väggarna undersöker han elevernas identitetsskapande i relation till lärmiljön i den maskulint könskodade slöjdsalen.
Vad förvånade dig mest i ditt arbete med avhandlingen?
– Min studie är ju väldigt teoretisk, nästan filosofisk, med få empiriska exempel. Men något som slog mig är hur viktigt det är för eleverna att röra vid föremål. Betydelsen av tredimensionella objekt var överraskande.
Vilket är det viktigaste resultatet i din studie?
– Att trä- och metallslöjdsalen är en miljö för alla. Den är inte som man skulle kunna tro anpassad enbart för pojkar utan är skapad för specifika kroppsliga rörelser som alla kan utföra.
Du beskriver det ändå som att »maskuliniteten sitter i väggarna«. Vad menar du med det?
– Det är inte miljön som är problemet. Upplevs den som exkluderande är det för att bara vissa elever styrs dit. När eleverna exempelvis väljer att tolka maskinerna som mer maskulina än målarrummet så sitter det inte i salen, utan hos dem själva. Om läraren inte bestämmer så bestämmer kön. Pojkarna väljer de kraftiga maskinerna och flickorna väljer målarrummet.
Varför är det ett problem?
– Enligt läroplanen ska skolan motverka traditionella könsmönster. Man kan fråga sig om det verkligen är ett fritt val om det fria valet alltid är könsbundet.
Men strukturer är ju skapade av människor, borde vi inte kunna förändra dem genom fria val?
– Jo, strukturerna förändras gradvis hela tiden. Det gäller att få syn på dem och att inte få panik inför dem. Det går inte att förändra något radikalt, men inte heller återskapa gamla strukturer.
Lärarna är tydligt frånvarande i din avhandling, vilken är deras roll i sammanhanget?
– Jag har medvetet valt bort lärarna eftersom deras roll är ganska välstuderad. Visst vore det till exempel bra med fler kvinnliga trä- och metallslöjdslärare, men jag tror inte att man ska betona det för mycket. Lärarna är också en del av strukturen.
Du ger eleverna epitet som Jack-Linnea och Putsmaskin-Roger. Varför då?
– Om jag ska ta lärmiljön på allvar måste jag räkna in själva handlingen. Just nu sitter jag på min kontorsstol. Jag är Stol-Erik. Du är Telefon-Niklas. Jag betraktar den handlande kroppen som beroende av miljön. För att ta reda på vad det betyder ur ett identitetsperspektiv att Linnea har en jacka på sig så betraktar jag inte bara Linnea som Linnea, utan snarare som Jack-Linnea.
Så hur formar Jack-Linnea och de andra sin identitet i slöjdsalen?
– I trä- och metallslöjdsalen finns det få platser där man kan vara oberoende. Antingen går man upp i miljön eller så stänger man den ute. Och där har det som sitter närmast kroppen betydelse. Individen stannar inte vid huden. Har du skyddsutrustning på dig går du upp i miljön. Har du jacka så stänger du den ute.
Pojkarnas fäktande med linjaler beskrivs som en »fallisk användning av avlånga föremål«. Är inte det lite långsökt i en slöjdsal?
– Jo, det kan man tycka. Jag reflekterar i texten över att jag i mina fältanteckningar tagit upp väldigt mycket fäktning, när jag lika gärna hade kunnat notera andra saker. Man observerar alltid utifrån en föreställning. Jag frågar mig varför jag har fört dessa anteckningar.
Vad kom du fram till?
– Att jag har påverkats av det jag har läst. Passagen kan ses som en replik på Carolyn Dixon, som i artikeln Pete’s Tool beskriver hur en pojke under en lektion använder hammaren som en fallos som han trakasserar flickor med genom att fäktas mot dem. Jag vänder mig emot Dixons resonemang eftersom det knappast går att ta upp ett avlångt föremål utan att »fäktas« med det. Och slöjdsalen är ju designad för detta, mycket är avlångt. Då är det lätt hänt att börja fäktas.
Vad har ditt resultat för konkret betydelse för skolans slöjdundervisning?
– Jag tror att om man idisslar mina resonemang så kan synen på slöjdsalen förändras. Det blir ett perspektivskifte. Salen är inte könskodad, det är eleverna och lärarna som gör den det. Man måste kunna skilja fria val från »könade« val. Att styrd undervisning ofta ger en större variation än det fria valet är valfrihetens paradox.
Apropå fria val. Påfallande många elever har jacka på sig. Det låter riskfyllt. Skulle du ha tillåtit det i din slöjdsal?
– Jag tror att jag skulle känna större ansvar som lärare i dag, både för säkerheten och för elevernas val.
Niklas Arevik