Kittla fram nyfikenhet och motivation

Kladdkaka eller pepparkaka?BMWeller Volvo? Hårdrock eller schlager? Ahmad Kader slår till Silkes höjdaBMW-hand med en klatsch. Victor Granqvist trycker handen för kladdkaka. På Frölundaskolan Bräcke i Göteborg går 28 elever, alla med olika former av rörelsehinder eller hjärnskador. I klassen, som är en träningsskola med fem elever i årskurserna 6–9, arbetar Silke Gunnarsson som specialpedagog. En av flera saker hon fokuserar på är att de som inte kan tala eller teckna ändå ska få möjlighet att uttrycka sin vilja. Hon tar deras händer och säger ett alternativ för varje hand samtidigt som hon ger ett tryck. Morot eller gurka? Sova eller leka? Sen får eleverna välja genom att trycka tillbaka i den hand som står för det alternativ de föredrar. Hon kan också hålla upp sina händer framför dem och så får barnet slå på den som är ”rätt”.

– Delaktighet är viktigt. Att de kan säga ifrån och göra val så att inte någon annan bestämmer över deras huvud, säger Silke Gunnarsson. En stor del av de här ungdomarnas framtid hänger på hur väl de lär sig att kommunicera med omvärlden. Med familj, assistenter, vårdpersonal och andra som finns runt omkring dem. Det handlar om att ge dem möjlighet till ett liv där de får värdighet och respekt. I klassen har alla eleverna omfattande funktionsnedsättningar. De har svårt att tala och att kontrollera sina rörelser, en elev är blind och en har en cp-skada. Tre av eleverna har dessutom ett annat modersmål.

– Jo, det kan vara svårt att hitta sätt att lära ut på, bekräftar Silke Gunnarsson. Men inte på något sätt omöjligt. Som specialpedagog måste jag ha en hel verktygslåda med kommunikationsstrategier och metoder att ta till. Och jag måste lära känna varje barn väl och ha en plan för hur jag ska kittla fram nyfikenhet och motivation hos var och en.

Det är måndag och eleverna ska berätta vad de har gjort under helgen. De samlas runt bordet i mitten tillsammans med sina assistenter. Iman el Cheik Izza, som kommunicerar genom att peka på en Blisskarta med en laserlampa som är fäst på hennes glasögon, börjar. Eftersom hon har ofrivilliga rörelser tar det lång tid att träffa rätt symbol. Assistenten hjälper till genom att ge förslag på symboler som ligger inom samma område och läser samtidigt högt. Iman bekräftar genom en blick i taket.

– Du har haft besök i helgen av din farbror och Hassan? Nej av Fatima! Läser assistenten. Och vad gjorde ni? Ah, ni åt mat?

– Vad åt ni? frågar Silke Gunnarsson. Iman pekar med lampan. Assistenten tolkar:

– Bröd? Kakor? Bullar?

Iman signalerar med ögonen att det är fel.

– Pizza! hörs en syntetisk röst från

Ahmad Kaders dator. Han trycker på sin PSC-karta med pekfingret. Klassassistenten stödjer hans handled och håller samman de andra fingrarna.

Iman ser nekande ut.

– Pizza, pizza, pizza, fortsätter Ahmad. Iman ser ännu argare ut och pekar energiskt med sin laserlampa: ”Bröd!”

– Retas inte Ahmad, förmanar Silke.

– Pizza! Pizza! Spagetti! framhärdar

Ahmad och skrattar glatt.

Iman ser arg ut och lyckas till sist peka ”korv med bröd” med hjälp av Blisskartan.

– Samspel är något vi uppmuntrar, säger Silke Gunnarsson efteråt. För även om de här ungdomarna har en hjärnskada är de som alla andra och kan busa och retas. Det tycker vi pedagoger är roligt, även om vi styr som i vilken klass som helst.

En stor del i undervisningen är att träna och motivera till kommunikation och interaktion. Förutom Bliss använder dePCS, Picture Communication Symbols, och Widgetbilder som är symbolkartor med mer tydliga bilder. För Victor Granqvist som är blind finns ett program med ljudfilmer, Sarepta. Dessutom samlas eleverna ofta framför en stor smartboard och tittar på bilder. På den visar Lotte Tropp sin helg där hon varit på läger och sett påIdol, ätit popcorn och åkt båt och Victor visar sitt besök på Universeum där han klappat en orm och hållit i en kackerlacka. Han skrattar högt när han hör sina inlagda ljudeffekter som ”Yippey” och ”ssssssss” för ormen som väser.

– Men nu gör vi ett riktigt hallaballo! förslår Silke Gunnarssonoch alla sätter sig i ring och läser en ramsa med olika ljud och rörelser.

Barnen slickar tänderna, räcker ut tungan, gapar och gäspar, precis som djuren i djungeln gör när de har hallaballo. Allt för att öva deras munmotorik på ett lustfyllt sätt.

I träningsskolan finns det stora möjligheter att göra roliga saker. Eftersom under-visningen behöver vara både konkret och målande passar övningar som teater och dramatik särskilt bra. Samtidigt kräver de här barnen också mer lugn och ro för att kunna koncentrera sig och sitter därför i egna små bås när de ska jobba enskilt.

Deras behov av trygghet och igenkänning är stort och de gör gärna samma övning gång på gång. Även om kommunikation är det viktigaste, står motorik, verklighets-uppfattning, estetisk verksamhet samt vardagsaktiviteter som hemkunskap och slöjd, också på schemat. Eleverna arbetar med olika begrepp och lär sig känna igen så mycket som möjligt: färger, bokstäver, räknetal, företeelser och samband.

– Några av eleverna kan läsa enkla ord, men de blir sällan fullvärdiga läsare eller klarar att behärska räknesätten, men vi finslipar deras förmågor så mycket det bara går. Det kan man fortsätta med så länge de är motiverade och själva vill lära sig mer, förklarar hon. Uppgifterna är ofta kognitiva, men kan också syfta till att göra eleverna mer självständiga, som att de ska rulla ut i hallen och ta på sig sin jacka.

Silke Gunnarssonär utbildad specialpedagog i Tyskland. Det hon brinner för allra mest är att ständigt hitta nya sätt att nå barnen och hjälpa dem att utvecklas. Hon menar att det går att skapa kommunikation med alla, så länge som man anpassar metoder och bemötande efter just den personen. Det blir ett tätt samarbete med barnet, assistenter och familjen som är omöjligt att göra utan att engagera sig med både hjärta och hjärna. Ibland kan hon känna sig ledsen när något barn har ont eller när de har sjukdomar som gör att förmågor som tal, syn, hörsel eller rörelser gradvis försämras.

– Men då tänker jag: Okej, den här för-mågan kommer att försvinna. Vad gör vi i stället? Det härliga med mitt jobb är att jag aldrig blir färdig. Det finns alltid något nytt att försöka, någon ny forskning att läsa eller ny metod att pröva.