På tapeten Marianne Wiksten var med och startade ett stickcafé på flyktingförläggningen i blekingska Hällevik. Och plötsligt byttes sysslolösheten hos många av kvinnorna ut mot en febril aktivitet.
Du var med och startade hantverksverksamheten på flyktingförläggningen i Hällevik. Hur kom ni på den idén?
– Min väninna, som liksom jag bor i trakten, ville göra något för alla kvinnor som bara satt där, sysslolösa och tysta. En dag tog vi med våra stickningar och satte oss i entrén. Flera blev intresserade och ville sticka själva. Vi frågade runt efter material på olika håll. Snart var det 30–35 kvinnor, ibland hela familjer, som jobbade febrilt med handarbeten av olika slag.
Vad har verksamheten betytt för flyktingarna i Hällevik?
– Jättemycket. Många är svårt traumatiserade och ligger bara på sina rum, men de som vill vara med har blivit gladare och börjat samtala om allt möjligt. Suget efter att lära sig svenska är stort och vi försöker hjälpa dem så gott vi kan.
Ser hantverkskunnandet olika ut beroende på vilka länder de kommer ifrån?
– Ja, många av kvinnorna från Eritrea kunde inte sy på maskin, men de har lärt sig. Många är jätteduktiga på att brodera. De palestinska kvinnorna är också duktiga på broderi och virkar underbara saker. Kvinnorna från Syrien vill gärna sticka, halsdukar, vantar, sockor och tröjor. De syr om sina kläder som de har köpt second hand. Vi har två skickliga manliga skräddare här som de andra har stor hjälp av.
Har ni fler planer för framtiden?
– Det pågår utveckling hela tiden beroende på vilka som är här. Den yngre generationen vill exempelvis gärna virka, men inte sticka. Jag har tagit kontakt med en manlig slöjdkonsult som jag hoppas ska kunna ge oss bra tips för hur vi ska kunna få fler män sysselsatta.
Du är själv lärare. Har det varit värdefullt för projektet?
– Ja, framför allt min erfarenhet av att umgås med människor från olika kulturer när jag arbetade som lärarutbildare i Namibia och som sfi-lärare här hemma.
Maria Nöjd