När förskoleklassen gör film övar sig eleverna bland annat på att skriva manus, hantera modern teknik och samarbeta. – Det är väldigt inspirerande både för oss pedagoger och för barnen, säger Ulla Berg och Maria Eman på Norrmalmsskolan i Piteå.
Tre, två, ett … kör!
Herbert, 7, pekar mot sina kamrater och trycker på Ipad-skärmen så att inspelningen startar. Framför filmkameran börjar skådespelarna, en hel familj pappdockor, att röra på sig.
– Kom nu, barn! Försiktigt så att ni inte skadar er. Det kan finnas krossat glas på marken så ni måste ha skor på fötterna, förmanar Sigrid, 6, med sin gnälligaste mammaröst.
– Vi ska gå till guldet! Vi ska gå till guldet! skanderar barnen, spelade av Gustav, 7.
Familjen är på väg till återvinningsstationen för att lämna in sina gamla mobiltelefoner. En maskin sorterar ut guldet som finns inuti dem och producerar glänsande nya bilar av ädlaste metall.
Kulissen är tecknad med kritor och pyntad med guldpapper.
I förskoleklassen på Norrmalmsskolan i Piteå deltar eleverna i tre filmprojekt per år. Just nu är temat återvinning, som gestaltas genom filmad dockteater. I höstas gjorde de stop-motion-animationer med stentroll som de tillverkat själva av naturmaterial. Senare den här terminen kommer eleverna att få prova på att själva agera skådespelare.
Idén till filmens handling fick eleverna när de läste i en faktatext att det finns guld i vanliga mobiler.
– Sådant kittlar fantasin, säger förskolläraren Ulla Berg.
Alla som fastanställs inom skola, förskola och fritids i Piteå kommun får gå en grundkurs i praktisk media- och IT-kompetens (PIM). Personalen uppmanas sedan att fortbilda sig. 2012 gick Ulla Berg och lärarkollegan Marie Eman en kurs i rörlig bild på kommunens Centrum för media och IT (CMiT), som erbjuder utvecklingsstöd för att uppnå intentionerna i Lgr 11 och Lpfö 98/10. Under ett helt läsår fick de utbildning och handledning i sin egen verksamhet av mediepedagogen Ulla Karin Lundman Öhman.
– Jag har jobbat sedan 1978 och kände att jag behövde förnya mig. Det här lockade för att det verkade spännande. Och vi upptäckte snabbt hur inspirerande och roligt det var att jobba med film, både för oss och eleverna. Det är verkligen ämnesöverskridande, säger Ulla Berg.
Men det var två verkliga nybörjare som fipplade med lärplattorna i början.
– Jag visste inte ens åt vilket håll jag skulle öppna den här, säger Marie Eman och skrattar.
– Fast vi är intresserade av teknik båda två. Ingen av oss sitter med tummen mitt i handen om man säger så, inflikar Ulla Berg.
Eleverna, däremot, är vana vid ”paddorna”.
– Åh, ja! De flesta har en hemma som de spelar på. Men vi ville att den skulle bli något annat än en spelapparat här i skolan, säger Ulla Berg.
Tillsammans med Marie Eman har hon ansvar för 22 elever i förskoleklassen. Till vardags sköter Ulla matematiken och Marie läs- och skrivundervisningen, oftast i halvklass. I filmprojekten passar det bättre med smågrupper om tre elever i varje.
Arbetet sker i flera steg. Först kartläggs vilka kunskaper eleverna har kring det aktuella temat. Alla gör research tillsammans och spånar grundidéer till kommande manus.
– Just återvinning hade de bra koll på, säger Marie Eman. De vet ju till exempel att man kan tjäna lite pengar på att panta burkar och flaskor. En elev sa något i stil med att jordens resurser kan ta slut, och att det därför är viktigt att återvinna.
Hela förskoleklassen gjorde också studiebesök på miljöstationen som ligger granne med skolan.
– Vi hade samlat ihop olika sorters skräp: pappkartonger, tidningar, glas, metall, mjuk- och hård plast. En del fanns här på skolan och en del tog vi med hemifrån. Några av eleverna fick i uppgift att läsa på skyltarna var de olika sakerna skulle slängas, säger Ulla Berg.
Eftersom ett av skolans övergripande arbetsområden är hållbar utveckling har förskoleklassen sedan tidigare en egen kompost under diskbänken.
– Där samlar vi vår frukt. Men alla tyckte att det var spännande att gå till den stora återvinningscentralen, säger Ulla Berg.
De tittade också på informationsfilmer på Youtube där de fick veta hur många PET-flaskor som behövdes för att tillverka en fleecetröja och att avfallet från alla kapsyler i Sverige skulle kunna bli 2000 nya bilar. Det fick fantasin att flöda. En elev hittade på ett monster som åt upp hushållsavfall och bajsade ut färdiga produkter.
På fritiden riktade eleverna sin uppmärksamhet mot föräldrarnas rutiner kring återvinning i hemmet.
– Det var många som tyckte att deras mammor och pappor är dåliga på att återvinna. Några hade försökt trycka på men inte upplevt att de lyckats. De tyckte att föräldrarna behövde mer information, säger Marie Eman.
Därför ville de jobba med en ny genre i filmprojektet om återvinning. De skulle göra reklamfilm, riktad till sina föräldrar med syftet att förändra de vuxnas beteenden och attityder.
– Vi tog chansen att prata om olika aspekter av reklam, säger Marie Eman. Kring jul var det många som hade sett tv-reklam för leksaker. En elev sa att hon blev väldigt påverkad och kände att hon ville ha alla sakerna som hon såg. Någon annan hade upptäckt att leksakerna inte alls var lika verkliga som i reklamfilmen när man tittade på dem i affären.
När förskoleklassen undersökte vilka existerande reklamfilmer som handlar om återvinning fastnade de för ”Panta mera”-kampanjen med sina populära sånger. Många av barnen kunde redan nynna melodin. Ulla Berg och Marie Eman fångade upp det intresset och lät barnen tillverka en egen pantmaskin av gamla flyttlådor. Den är nu central i ett eget shownummer som gruppen tränat in och framförde på Norrmalmsskolans talangjakt, ”Småstjärnorna”. Till karibiska rytmer dansar eleverna kring apparaten med varsin PET-flaska i handen. Några av pojkarna går på breakdance och gör headspinn och downrock innan de lägger sina flaskor i maskinen. Efteråt delar förskoleklassen på en stor hög med hundralappar.
– De är inte äkta, försäkrar Sigrid.
Ulla Berg och Marie Eman skapar en mindmap av alla manusidéer som kastas fram under researchprocessen. Sedan får eleverna önska tre stycken som de vill jobba vidare med. Pedagogerna sätter därefter ihop grupper efter önskemålen. Alla får något av sina tre val. Totalt ska arbetet resultera i sju filmer på mellan två och fem minuter.
Nästa steg är att göra bildmanus. Varje grupp får ett A3-papper med sex rutor, där de gemensamt ska visualisera sin historia i både text och bild. De uppmanas att noga planera början, mitten och slutet.
– Det jobbar vi mycket med. När de sedan kommer till skolan och ska skriva är de redan inkörda på att bygga upp en berättelse och disponera texten. Det här är verkligen en bra metod, det har vi fått bekräftelse på av lärarna i lågstadiet som tar över våra elever, säger Ulla Berg.
Och manusarbetet sporrar uppenbarligen till kunskapsutveckling.
– När vi frågar vad eleverna vill lära sig till nästa filmprojekt så säger de nästan alltid ”skriva”, eftersom de sett nyttan med det, säger Marie Eman.
För att tydliggöra för sig själva vilka mål och delar av läroplanen som kommer med i varje projekt gör pedagogerna diagram. Förutom att skaffa sig ett rikt och nyanserat språk och använda olika estetiska uttryck får eleverna fördjupade kunskaper i det aktuella ämnet – till exempel återvinning – samt erfarenhet av modern teknik, problemlösning och samarbete.
– De tränar på det sociala, säger Ulla Berg. Att sitta i smågrupper, diskutera och sälja in sin åsikt är lärorikt. Vi vuxna är uppmärksamma på att hjälpa fram de tysta eleverna, så att det inte bara är en som ritar och skriver i varje grupp.
Kritiska moment är dels att komma på hur filmen ska börja och sedan att hålla sig till storyn som man tänkt ut.
– Vi försöker hjälpa eleverna att styra in på rätt väg om manuset spårar ur, säger Marie Eman. Om de startar en eldsvåda och bara har två rutor kvar. Eller när det plötsligt dyker upp en drake som inte funnits i manuset tidigare.
Båda önskar att de hade ett eget klassrum. Det skulle underlätta planeringen. Nu delar förskoleklassen lokaler med fritids och allt material måste plockas undan efter att det använts.
– Det är en nackdel. Ibland hade man velat ställa fram saker och förbereda, men det går inte nu, säger Ulla Berg.
Hon menar att personalen i förskoleklassen borde få samma villkor som lärarna i skolan, till exempel mer planeringstid.
– Det skulle höja både status och kvalitet, säger Ulla Berg.
Ändå tycker hon att jobbet är ”superkul”.
– Eleverna kan redan mycket när de kommer hit. De är självständiga individer. Vi pedagoger har inte samma krav som i skolan, och det ger oss stor frihet. Vi ska titta på målen i läroplanen, men vägen dit är friare.
Maria Eman håller med:
– Många har sett fram emot att komma hit, säger hon. De känner sig lite utvalda.
Familjen som är på guldjakt med sina uttjänta mobiler kommer snabbt fram till återvinningsstationen. Men de behöver genomföra sin promenad gång på gång. Alla gruppmedlemmarna måste ju få testa att filma, styra dockorna och säga replikerna. En turtagning som tar tid. Sedan väntar efterarbete i form av klippning och redigering.
När kameran stängs av trängs de tre filmmakarna framför paddan för att se resultatet. Testar olika ljudeffekter, hittar skratt och applåder.
– Det passar ju att ha sist! enas de om – och jublar över resultatet.