Genom leken lär vi oss lättare

Sexåringarna som sitter i den breda trappan upp till scenen i den lilla idrottssalen på Segerstaskolan i Knivsta nickar. De följer koncentrerat och förväntansfullt förskolläraren och försteläraren Katarina ”Ninna” Bornestedts dramatiserade berättelse på golvet framför dem. Hon ställer undan vattenbringaren och skålen med vatten och tar i stället fram en liten blå bricka som är täckt med en servett.

– Nu förflyttar vi oss till den magiska världen och tänker att brickan är en sjö full med vatten som frusit till is. Först kan vi inte se några molekyler men när jag med mina magiska händer tar bort servetten ser vi dem. De ligger tätt, tätt tillsammans men när vårsolen börjar lysa börjar de röra på sig. De håller fortfarande tag i varandra men far hit och dit till isen har smält.

Ninna Bornestedt illustrerar sin berättelse genom att med händerna flytta runt de röda och vita Musse Pigg-liknande vattenmolekylmodellerna som ligger på brickan. Hon fortsätter repetitionen med att prata om hur solen värmer vattnet tills det blir så varmt att det blir vattenånga. När barnen inte riktigt kommer ihåg vad vattenånga är utan direkt börjar prata om moln påminner hon dem om hur det såg ut i går när ångan steg ur en kastrull med kokande vatten.

– Och sedan har ni rätt i att ångan samlas i moln uppe i himlen men där är det ju kallt så vad händer då med ångan?

– Den blir vattendroppar, svarar flera barn på samma gång.

– Ja, just det. Den blir vattendroppar som regnar ner i sjön igen, säger Ninna Bornestedt och avslutar repetitionen med att ställa sig upp och konstatera att det är dags att leka lite för nu är vi ju inte i klassrummet utan i idrottssalen.

– Och i dag tar vi på oss våra fantasiglasögon och låtsas att vår löparbana är ån som rinner genom Knivsta. Men vilken årstid är det nu? Just det, vinter och då har ju vattnet frusit till is. Så gå nu och ställ er på isen, och stå alldeles stilla för nu är ni molekyler och de är ju alldeles stilla när det är is, så ska jag sätta på lite musik.

Snart flödar tonerna av musikstycket Brusa lilla å genom rummet samtidigt som Ninna Bornestedt guidar raden med elevmolekyler från stillsam frusen vinter till mer och mer livaktig vår ju mer solen värmer upp vattnet. Den verkliga tidiga vårsolen som lyser in genom idrottssalens stora fönster hjälper fantasin på traven och snart börjar det rycka och spritta i armar och ben på de små molekylerna och till slut forsar de alla fram i salen när isen smälter och vattnet i ån far genom samhället. Till slut rinner de alla fnittrande in mot mitten av salen där en blå madrass får agera sjö.

– Det är Valloxen. Ni vet vår sjö som vi besökte före sportlovet, säger Ninna Bornestedt och förankrar fantasin i verkligheten.

Under resten av timman i idrottssalen avlöser lekar med vattenmolekylanknytning varandra. Först får barnen forma grupper om fyra och fyra som håller varandra i händerna. Beroende på vilket ljud som barnskötaren Christina Steen skapar med hjälp av en trumma och en pingla ska grupperna antingen frysa till isklumpar, röra sig runt i salen i handhållande grupper som vattendroppar eller släppa taget om varandra och förångas upp i långsidans ribbstolar. Därefter är det dags för en klassisk kullek i vattnets anda. Två barn med blå band agerar frosten som med en lätt puff fryser alla de rör vid till is. Som tur är finns det även två gultröjade solbarn som springer runt och värmer upp de förstelnade barnen med en lika lätt puff. Avslutningsvis samlas alla igen i en ring i mitten av salen och ger varandra vädermassage. Först efterliknar fingrarna regndroppar som faller på den närmsta kamratens rygg, sedan värmer solstrålarna med långa svepande rörelser upp hela kroppen igen.

När barnen kilar in i omklädningsrummen för att byta om känner Ninna Bornestedt sig nöjd. Hon gillar att ta hjälp av dramalekar för att förklara abstrakta saker.

– Jag tycker det blev riktigt bra i dag. Det var första gången jag gjorde den här lektionen men barnen fick verkligen leka och röra på sig samtidigt som jag tror att jag lyckades så ett tankefrö hos dem som kommer utvecklas olika snabbt hos olika barn. Det man leker minns man, konstaterar hon.

Hon har av egen erfarenhet fog för det påståendet. Efter att ha jobbat i fyrtio år med sexåringar händer det att hon träffar i dag vuxna före detta elever som berättar att de minns hur de fick agera ljudvågor som tog sig fram genom örats hammare, städ, stigbygel och trumma. En annan av Ninna Bornestedts klassiker de nu vuxna barnen fortfarande minns är matsmältningsleken.

– I slutet av den banan blir alla barn utbajsade. Det finns det ingen sexåring som inte tycker är superroligt och kommer ihåg, säger Ninna Bornestedt leende.

En sak som hon påpekar är viktigt är att inte glömma bort att efteråt knyta an fantasileken till verkligheten. Till exempel kommer barnen snart igen få besöka sjön Valloxen och nästa gång det bildas vattenpölar på skolgården tänker Ninna Bornestedt påminna dem om det som de pratat om och lekt i dag.

Hon brukar utgå från ett stort läsårstema när hon lägger upp arbetet i förskoleklassen. De senaste åren har det varit Tellus – jordklotet.

– Jag gör en basplanering men tycker att jag vore en dålig lärare om jag inte var följsam och såg var det tände till hos barnen. Om de får en toppenidé måste jag ju möta dem och ändra om i planeringen så det som intresserar barnen får ta lite längre tid och något annat lite kortare tid än planerat.

Inom det stora årstemat får många mindre teman plats. Till exempel har klassen hittills i år arbetat med teman som hus, människa och luft. I vår kommer det bli marken och växterna och just nu är det förstås vatten som är i fokus. Ninna Bornestedt börjar alltid varje planering med att titta i Lgr 11 för att se vad det står i målen.

– Där står till exempel att vi ska jobba med vattnets olika former: fast, flytande och gas, säger hon.

Sedan funderar hon över hur hon ska kunna göra det på ett lekfullt sätt. En källa till inspiration är Youtube, en annan gamla loppisfyndböcker.

– Jag samlar ihop information från många håll och skapar något eget. Många av lekarna jag använder är gamla klassiker som jag gör om så de passar in i det aktuella temat.

När det går anpassar hon även lektionerna i matematik och svenska så de hänger ihop med den delen av temat som är i fokus. Till exempel gjorde hon en språklek i går på ordet is.

– Först tog jag min magiska hand och sköt till ett F framför I:et och S:et. Då blev det ju lite roligt. Sedan la jag till ett K bakom, vad blev det då? Sedan tog jag bort F:et och K:t och la i stället till G och R framför is och så vidare. Hela tiden medan vi lekar står jag upp och rör mig med stora dramatiska rörelser för att göra det hela lite roligare. Varför lära sig på ett tråkigt sätt när man kan lära sig på ett roligt, frågar Ninna Bornestedt retoriskt.

Hon tycker att det blir bra om förskoleklassen blir obligatorisk ”den är ju i princip redan det i dag så det blir nog inte så stor skillnad”. Det viktiga är att förskoleklasspedagogiken får vara kvar. En sexåring fortsätter ju vara en sexåring oavsett om förskoleklassen är obligatorisk eller inte.

– En sexåring håller på att växa ur sin småbarnskropp och behöver få tid att växa i sin nya kropp. Sexåringen kan inte sitta still så länge utan behöver få röra sig men det som behövs står egentligen redan i Lgr 11. Läroplanen behöver inte skrivas om ens om förskoleklassen blir en del av grundskolan för det står redan att skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet, särskilt i de tidiga skolåren, konstaterar Ninna Bornestedt.

Numera tillhör de som undervisar i förskoleklasserna på Segerstaskolan skolans arbetslag och deltar på lika villkor i arbetslagsträffarna och i studiedagarnas fortbildning.

Som en konsekvens arbetar Ninna Bornestedt liksom alla andra lärare på skolan med ”the Big 5” – de fem viktigaste förmågorna i Lgr 11 enligt skolforskaren Göran Svanelid. På den senaste arbetslagsträffen fick alla i uppgift att i sina klasser arbeta med den bästa strategin för att nå ett mål. De flesta valde att arbeta med uppgiften under en matematiklektion men Ninna Bornestedt har i stället valt att väva in den i det pågående vattentemat. Så när barnen återsamlas i förskoleklassens rum är det dags. Hon ber halva klassen sätta sig tillsammans med henne i en ring på mattan runt ett avlångt stycke blått tyg.

– Det här är Valloxen, säger Ninna Bornestedt och pekar på tyget.

– Akta, du kan drunkna, säger en kille och pekar på hennes knän som nuddar tyget.

Ninna Bornestedt backar snabbt en liten bit och gör sedan en ny liten snabbrepetition av det här med vattenmolekyler som finns i vatten och som förångas av solens värme och bildar moln på himlen. Barnen får ta varsin vattenmolekylmodell från det blå tyget och placera på en hylla under några pappersmoln som är fastsatta på en vägg. Sedan samlas de igen runt tygsjön.

– Nu får ni en kort stund att tänka själva och sedan ska vi tänka tillsammans …

– Men vad ska vi tänka på, hörs det direkt från flera ivriga håll innan Ninna Bornestedt hinner tala till punkt men hon låter sig inte avbrytas utan fortsätter:

– Här är sjön Valloxen. Det är sommar och ni vill ta er över från en sida till en annan. Hur kan ni göra?

Flera armar far direkt upp i luften men Ninna Bornestedt uppmanar barnen att vänta lite och först tänka själva. Sedan låter hon dem en och en berätta hur de tänkt. Otto har tänkt åka båt över, Ellen tänker simma, Philippa vill kliva över på en bro, Kevin vill ro dit i båt, Amanda tycker man antingen kan gå runt eller bygga en bro, Frida vill surfa över, Hanna vill hoppa på stenar och Leila tycker att man kan flyta över i en tunna. Här råder ingen brist på idéer så Ninna Bornestedt utmanar med en ny fråga.

– Om det i stället var vinter, hur skulle man då kunna göra?

Återigen kommer barnen på en mångfald av sätt att ta sig över sjön, alla som visar att de är väl medvetna vad som händer med vattnet när det blir kallt. Då blir vattenmolekylerna stilla och vattnet byter form från flytande till fast. Och då kan man enligt barnen ta sig över sjön genom att till exempel åka skridskor, gå med isbroddar på skorna eller åka sparkstötting.

Som avslutning får de välja om de vill konstruera en bro över sjön eller om de vill lära sig att vika pappersbåtar. De flesta väljer det sistnämnda alternativet och när de inte riktigt hinner klart till lunch – alla måste ju få möjlighet att testa hur bra den egna båten kan flyta i en vattenskål – konstaterar Ninna Bornestedt att det är lugnt. De som vill kan få fortsätta med sina båtar på fritids efter lunch.