En amerikansk soldat som skickas till fronten eller en ung adelsdam som roar sig i skuggan av franska revolutionen. Cecilia Johanssons högstadieelever skriver bloggdagbok åt påhittade karaktärer.
Genren kallas”realistisk fiktion”. Uppgiften är att under ett par veckor skriva dagboksanteckningar från en utvald epok. Huvudpersonen ska vara påhittad, men händelseutvecklingen historiskt korrekt. Texterna publiceras på en klassblogg, där eleverna kan interagera med varandra genom kommentarer.
– Fördelen med att skriva fiktion är att eleverna själva äger historierna, säger Cecilia Johansson. I resonerande texter finns en risk att de plagierar läroboken eller Wikipedia. På bloggen hämtar de inspiration till intriger och miljöer från filmer de har sett. Det märks att de är vana vid berättelser.
Hittills har hon arbetat med andra världskriget och franska revolutionen på det här sättet.
Idén kom när hon läste Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg, där han skildrar första världskriget genom nitton olika personer, alla helt okända. Det är bland annat en belgisk stridspilot, en tysk skolflicka och en amerikansk fältkirurg. Cecilia Johansson ville att hennes elever på Helenelundsskolan i Sollentuna skulle få möjlighet att göra samma sak. Tanken är att lyfta fram öden som inte finns representerade i läroböckerna. Det är alltså inte tillåtet att blogga som Adolf Hitler, Karl XII eller Marie Antoinette.
– Ofta väljer eleverna kvinnor, ungdomar eller barn. Det blir intressanta och annorlunda perspektiv. En elev som är född i Afghanistan provade att skriva om en person som upplevde andra världskriget från sitt hemland, berättar Cecilia Johansson.
Karaktärerna kommer eleverna på alldeles i början av kursen. Det innebär att de inte har så mycket förkunskaper om den aktuella historiska epoken, vilket kan leda till att huvudpersonerna i berättelserna hamnar långt ifrån händelsernas centrum.
– Men de hittar kreativa lösningar, säger Cecilia Johansson. En elev som valde att skildra en pojke i USA under andra världskriget skaffade till exempel en brevvän i Tyskland.
Instruktionen den gången var att skriva tre blogginlägg: ett från krigsutbrottet, ett om en avgörande händelse och ett som blickade framåt. Men många elever blev så inspirerade att de skrev långt fler inlägg.
Målet med bloggarnaär att skapa historiemedvetenhet. Men att skildra historiska händelser i jag-form är kontroversiellt. Det här problematiserar Cecilia Johansson i sin licentiatavhandling, som blev klar i somras. Där följer hon en annan lärares arbete med historiebloggar.
Inom historiedidaktiken finns en skepsis när det gäller att använda fiktion i undervisningen, eftersom fantasi och emotioner kan hindra eleverna från att konstruera rätt kunskaper. Att utgå ifrån sig själv underlättar förvisso inlevelsen, men det finns en risk att man projicerar nutidens föreställningar på det förflutna, menar bland andra den kanadensiska forskaren Peter Seixas.
– Jag håller inte riktigt med om det. Det här arbetssättet tränar empatin. Många anstränger sig verkligen för att leva sig in i karaktärerna. Elever som i vanliga fall anses svaga fångas och får visa sin kreativitet, säger Cecilia Johansson.
Under hennes eget arbete med franska revolutionen förekom adelsfröknar som dansade lite väl länge på slottsbalerna och rapporterade mer om sina glamourösa utsvävningar än om den politiska utvecklingen i Paris. En annan gång inledde två elever en långdragen romans mellan en amerikansk soldat och hans fästmö, som till slut återförenades på ett fältsjukhus i Belgien. Då måste läraren vara närvarande på bloggen, följa arbetet och styra eleverna i rätt riktning. De som skildrar andra världskriget försöker ofta gestalta nazister. En del blir lite väl ivriga i sin politiska propaganda.
– Men det uppstår en dialog med klasskompisarna som gör att de måste förklara sin ståndpunkt ordentligt. Det dämpar. De känner själva om det börjar bli fånigt.
Intresset för varandras berättelser och möjligheten till interaktion skapar en unik form av samarbete i klassen, menar Cecilia Johansson. I sin studie uppmärksammar hon även empatins betydelse för lärprocessen. Det är en förmåga som kunde få större utrymme i styrdokumenten, tycker hon.
– Empatin fungerar som stödstruktur för tänkande och resonemang. Den synliggör också lärandets sociala karaktär. Genom bloggandet utvecklar eleverna historisk empati som motiverar dem och får dem att vilja ta del av varandras arbete. Jag tror att det är relevant att utveckla empati även inom andra SO-ämnen och i språk.
Text: Per Bengtsson