Utomhuspedagogik. Det krävs gott om fantasi för att låtsas att saker och ting är något annat än vad de är. Oredigerade platser utomhus stimulerar just till det. Att leka.
Efter mellanmålet är det dags att gå ut och leka. Där väntar oftast en stor asfalterad skolgård, i fjärran några buskar, några träd, cykelställ och den förbjudna bilvägen. En bit bort en lekpark. Så kan det se ut. Oftast är det platser som är mer eller mindre välordnade. Men det finns förstås också andra ställen, som lockar på ett helt annat sätt och utmanar desto mer.
Det är det som inte är så ordnat som forskaren, utomhuspedagogen och fritidspedagogen Maria Hammarsten har intresserat sig för. Hon har skrivit en masteruppsats med den långa titeln Fritidshemsbarns meningsskapande på oredigerade platser utomhus kring fritidshem. Med begreppet oredigerade platser definieras områden som inte är färdiga, konstruerade av människan. Där är miljön inte förberedd för pedagogisk verksamhet, det finns inte heller lekmaterial, gungor eller klätterställning.
Den oredigerade platsenär i sin form naturlig och Maria Hammarsten ville ta reda på hur barn kan finna mening i att leka. Genom samtalspromenader med barn, fotografering och observationer visar hon att barn behöver oredigerade platser utomhus omkring fritidshemmet. Det är där i samspelet, i relationer med andra, som de kan skapa mening av egen kraft. Hon skriver att det sker ”i ett sociokulturellt perspektiv där oftast skapandet är möjligt, mellan fritidshemsbarnen och lärare i fritidshem i den pedagogiska praktiken.”
Det är fyra utvalda fritidshem som ingår i studien, alla i närheten av oredigerade platser. Där kan man hitta skog, kuperad terräng, en bäck och några berghällar. Under samtalspromenaderna lyssnade Maria Hammarsten lyhört på barnens berättelser. Barnen fick också fotografera själva och kommentera vad de såg.
Platsen som barnen pekade ut, som Maria Hammarsten identifierade som oredigerad, kallar hon för en lekpräglad plats därför att den inte är anpassad i förhållande till något. Där var det alltså fritt fram för var och en att bidra med gemensamma aktiviteter eller lekar.
Barnen gjorde traditionella lekar som dunken, kurragömma, leka ta fatt och inte nudda mark och mamma-pappa-barn. Eller så valde de temalekar: stenålderslek, restaurang, krig (en rotvälta kunde vara en kanon eller i en annan lek ett slott) men även andra fantasilekar inspirerade beroende på vilken miljö och årstid det var. Då kunde leken lekas ”i en annan värld”, i en koja eller bli spöken och monster. Barnen skapade föremål av det som fanns naturligt på platsen, som de behövde för att leken skulle kunna utvecklas till det som de hade lust till. Precis just då. Man låtsades att saker och ting var något annat än vad de var.
Den oredigerade platsen inbjöd inte bara till lek utan också till rörelse. Barnen uppmuntrades att krypa, klättra och springa runt. Den fysiska rörelsen, både grov- och finmotoriken fick sin naturliga träning. Barnen fick också utlopp för sina känslor. De beskrev att det kändes som om de var ”glada länge”, det kändes bra i hjärtat och de fick en frihetskänsla när de lekte på oredigerade platser. Ett barn beskrev sin upplevelse av känsla ”Man känner lycka … hum … hum, man känner sig glad och vill vara där jättelänge”.
Att oredigerade miljöerstimulerar fritidshemsbarnens fantasi, förklarar Maria Hammarsten, genom ett exempel när ett barn beskriver att löven är giftiga och att hon leker att hon räddar kamraterna genom att ge barr som motgift. Eller när några uttrycker att bäcken är deras favoritplats, medan andra barn vill undvika platsen. Hur de än upplevde att vistas där utvecklades ett meningsskapande i interaktionen mellan barnen. Både emotionellt och konstruktivt.
Var det något i din undersökning som förvånade dig?
– Jag var säker på att fritidshemsbarnen skulle nämna lek, men att oredigerade platser, enligt dessa fritidshemsbarn, var så lekviktiga var något förvånande. Jag trodde nog att lek som har med dataspel att göra skulle dominera, men det är de traditionella lekarna som varit klassiska en längre tid.
Att det skulle kunna finnas hinder för barns lek i naturen kan Maria Hammarsten inte finna. Möjligen kan de oredigerade platserna vara för geggiga eller igenväxta, och ur säkerhetssynpunkt vara för farliga att leka på. Däremot finns andra hot, påpekar hon, oredigerade platser för barn skyddas inte tillräckligt av stadsplanerare. Det byggs parkeringsplatser, bostäder och annat för konsumtion och det är få personer som arbetar aktivt för att dessa platser ska bevaras och finnas tillgängliga för fritidshemsbarn. Hon skriver:
”Vi vuxna behöver värna om vår utomhusmiljö för det är vi som gör den farlig att vistas i för fritidshemsbarn. Vi riskerar att göra miljön enformig och då snöper vi vuxna deras möjligheter till egeninitierat meningsskapande och glädje i trygghet.”
Hur ska man få beslutsfattare att medvetet bevara delar av miljön?
– Staden förtätas hela tiden och ska man följa Barnkonventionens artikel 31 så ska barn få vara medbeslutsfattare när det handlar om sådant som de kan ha åsikter om. Samhället eftersträvar entreprenörer och människor som är kreativa samt innovativa. Då gäller det att barn kan få pröva, öva och tränas på detta tidigt genom att i naturen skapa och utveckla sitt abstraktionstänkande.
Vad händer härnäst med dina studier?
– Jag kommer fortsätta att forska kring platser utomhus i den pedagogiska verksamheten. Nu ingår jag i ett forskarlag som ska studera tillsammans med barn mellan 7 och 9 år om deras skogsträdgårdar.
Fritidshemsbarnens meningsskapande på oredigerade platser utomhus kring fritidshem, Maria Hammarsten, Linköpings universitet.