På Kråkbergsskolan arbetar man nästan bara ämnesintegrerat. Samarbetet får ta tid. Då hinner eleverna tänka.
– Här är Gustav Vasa. Han har tyvärr råkat bryta benet.
– Här är Karl IX och lite saker som fanns på 1600-talet.
– Vi har gjort en balsal. Det var ganska populärt att visa upp sina pengar på 1700-talet, det gjorde man genom en bal.
Klass 9C på Kråkbergsskolan, i Södra Sunderbyn utanför Luleå, är på sluttampen av kunskapsområdet Århundraden i historia och bild. Nästan hela hösten har de hållit på. Nu visar grupperna sina tredimensionella miljöer för varandra och berättar om ”sitt” århundrade. I papplådor har de byggt upp tidstrogna miljöer. En grupp har gjort en stadsbild från senare delen av 1800-talet. Där finns gatlyktor, kanske är de elektriska. Alicia Södergren har gjort de två dockorna, en man och en kvinna.
– Jag satt och kollade i en bok för att se hur de klädde sig på 1800-talet. Det varierade från början till slutet.
Jag valde slutet av 1800-talet.
Maria Andersson är klassens lärare i SO och svenska. Eftersom Kråkbergsskolan utgår från elevinflytande, så var eleverna med från början och bestämde vad de skulle göra, berättar hon. Den här gången behövde de fokusera på historia, så de styrde in temat på det och valde att samarbeta mest med bildämnet. Andra ämnen har varit med kortare tid, som musik och NO.
Grupperna har samlat fakta från olika källor om personer, händelser och företeelser från sitt sekel. De har också undersökt vad människor läste och vad de lyssnade på för musik. På 1700-talsgruppens mindmap står det exempelvis Gustav III:s krig mot Ryssland och romanen Gullivers resor. Nu letar de musik på Spotify inför presentationen, gärna Mozarts Rondo Alla turca.
– Alltså, det finns typ tjugo versioner på den!
Genom samarbetetmed bilden fördjupas historiekunskapen. För att göra 3D-miljöerna blev eleverna tvungna att ta reda på mer om hur människor levde och om arkitektur och mode.
– När du ska göra något i bild måste du veta exakt hur det ska vara, det räcker inte med ”ungefär såhär”, som i andra ämnen, säger bildläraren Berit Renström.
Bild är också ett långsamt ämne. Det tar tid att göra saker med händerna. Då hinner det dyka upp frågor i huvudet. I andra ämnen går det så fort, eleverna lär sig lätt mekaniskt och glömmer snabbt. När eleverna arbetade med sina miljöer i bilden kunde Maria Andersson gå runt och prata historia med dem. Hon ställde frågor och eleverna förklarade, som hur kvinnor och barn hade det, hur det var med hygienen. Då satte sig kunskaperna.
Det är Maria Anderssons andra år på Kråkbergsskolan. Hon gjorde sin praktik här och fick vänta i några år på att en tjänst skulle bli ledig.
– Jag kände direkt att här vill jag vara! Jag brinner för det estetiska och för att jobba ämnesintegrerat. Man kommer ihåg så mycket mer när man arbetar med hela kroppen, säger hon.
Tillsammans medbildläraren Berit Renström, som var med och startade skolan, sätter vi oss i skolans elevdrivna kafé. Som besökare välkomnas man av kaffelukten och av det öppna inomhustorget, en mötesplats för lärare och elever. Där finns en scen, parkbänkar, gatlyktor, skulpturer, bord och stolar. Slöjden, musiken och bilden har sina salar i direkt anslutning till torget. Placeringen är inte oviktig – ämnena är hjärtat i skolans verksamhet. Redan när skolan byggdes 1993 var ämnesintegrering en bärande idé, med tonvikten på praktisk–estetiska uttryck.
Fördelarna med arbetssättet är många. Undervisningen blir intressantare och roligare. Eftersom olika ämnen har olika vinklar, så blir det lättare för alla elever att hitta lusten. Båda lärarna understryker också tidsvinsten – för både lärare och elever. Eleverna brukar klaga när de ibland måste arbeta med ett ämne i taget – de blir stressade och känner sig splittrade. Maria Andersson förstår inte hur hon skulle hinna med allt annars.
– Jag har fem ämnen, så jag vinner verkligen tid. Jag integrerar ofta med mig själv, mina egna ämnen, säger hon.
Framför allt vinner eleverna i förståelse. När allt hänger ihop så får alla ämnen draghjälp av varandra. Det blir bredd och djup i undervisningen. Samtidigt som man som lärare arbetar med sitt ämne, kan man hjälpa ett annat. De gäller att vara trygg med att eleverna lär sig ens ämne under tiden de integrerar.
– Man ska inte tro att de ska lära sig allt först och sedan använda det! I bild finns en miljon tekniker, då kommer man aldrig fram till användandet, säger Berit Renström.
Ibland är man som lärare med hela tiden i ett kunskapsområde, ibland bara en del av det. Men det är viktigt att det blir en process mellan lärarna. Det gäller att prata ihop sig om vad man ska göra. Ämnena ska integreras, flätas ihop med varandra. Det får inte bli så att man delar upp området, ”du gör det och du gör det”, jobbar parallellt och inte träffas på tre månader. De stora frågorna går in i varandra.
Projekten på Kråkbergsskolansträcker sig ofta över flera månader. Lärprocesserna blir annorlunda när man arbetar länge med samma sak. Elever och lärare hinner utveckla tankar och samband. Men man måste samla ihop klassen med jämna mellanrum, för att se var man befinner sig och påminna om vart man ska, understryker de. Två veckor är en evighet för eleverna, två månader är oöverskådligt. Eleverna tappar bort sig om man inte driver och ger dem perspektiven.
Förutsättningen för att jobba ämnesintegrerat är att lärarna får stor frihet. Därför är rektor oerhört betydelsefull, påpekar Berit Renström och Maria Andersson. Hen ska vara noga med vart man ska och hålla ihop lärarna och skolan, men utan att peta i detaljer. Två timmar varje måndag har arbetslagen planeringstid. I arbetslag C finns även lärare i textilslöjd och trä- och metallslöjd. På tis-dagar ”äger” arbetslaget dessutom bildläraren Berit Renström. Annars handlar det om att haffa varandra i flykten och röra sig i huset och besöka varandras lektioner. Det finns också en poäng i att ta möten på stående fot: när man arbetar i längre projekt behöver man växla i tempo.
– Vi har inte mer tid än andra. Men vi tar oss tid, säger Berit Renström.
Arbetssättet gör att detfaktiskt blir lättare att bedöma elevernas kunskaper. Genom att fler lärare ser eleven, så får man en gemensam bild av honom eller henne. Då minskar risken att man missar något. En elevs kunskaper i historia kan lika gärna bli synliga i bilden. En annan lärare kan upptäcka att någon inte förstår matten och be matteläraren sätta sig med eleven.
Det ställer förstås krav på lärarna att hela tiden prata med eleverna om kursplanerna, målen, nivåerna och vad som är kvaliteter. När eleverna ser varandras arbeten för-står de hur man också kan tänka.
Lärarna påpekar att det finns en stor risk att läroplansmål som värdegrunden försvinner om man inte är vaksam – även om de är överordnade kursplanerna. På Kråkbergsskolan står därför läroplansmålen i centrum. Det ger tyngd. Inom varje kunskapsområde formuleras också sociala mål, som att öva förmågan att samarbeta.
– Vi börjar i det stora. Då blir det tydligt vad vi håller på med. Börjar du i kursplanerna så hinner du aldrig dit. Då blir det bara betyg och ämnen, säger Berit Renström.
Text: Maria Lannvik Duregård