Höga förväntningar får skolan att lyfta

Det är rektor Carina Cederholm som levererat brevet. Hon går runt i skolan så ofta hon kan. Ibland blir det bara en promenad genom korridoren eller på gården och lite småprat, andra gånger längre besök med efterföljande samtal. Som härom dagen, då hon var inne i en fyra som höll på med grupparbete.

– I en av grupperna såg jag att pojkarna inte fick den utmaning de behövde. De satt tillbakalutade och lät flickorna sköta jobbet. Så det påpekade jag för pedagogerna.

För tre år sedan, då Carina Cederholm var ny som rektor, skulle pedagogerna nog ha reagerat med försvar. Nu tackade de.

Höga förväntningar är nämligen en av hörnstenarna på St Olofsskolan. När Carina Cederholm var ny här, 2011, visade en enkät att många elever inte hade uppfattat att det fanns både höga och positiva förväntningar på dem. Detta förvånade lärarna, som numera hela tiden jobbar med att vara tydliga med detta. Carina Cederholm, i sin tur, har skrivit ett dokument om sina förväntningar på elever, vårdnadshavare och medarbetare.

Vi är i hennes lilla arbetsrum nu. Här har hon utsikt över en bäck, några ståtliga pilar och den modul där sjätteklassarna håller till. Tanken med den fristående placeringen är att de äldsta barnen har ett ansvar, utifrån rektors visioner om tydligt ledarskap hos såväl henne själv som hos pedagoger och elever.

St Olofsskolan är en kommunal F–6-skola. 2011 hade den länge tampats med låga resultat: 38 procent godkända på nationella proven i svenska och matematik i årskurs 3. Bara 220 elever var kvar. Då övertalade skoldirektören den ”gamla och rutinerade” rektorn Carina Cederholm att ta tjänstledigt från en annan rektorstjänst för att försöka rädda skolan. Men då hon kom möttes hon först av skepsis.

– Så jag sa att nu jobbar vi förutsättningslöst i ett år. Om ni eller jag är missnöjda efter det går jag tillbaka till min gamla tjänst. Det var ett bra ingångsläge, för då gick de med mig från början.

Hon gjorde genast en hel rad rejäla förändringar.

– Jag tyckte att skolan allmänt, alltså inte bara St Olofsskolan, hade varit ett riktigt mischmasch under hela 2000-talet, med otydlig organisation och otydligt uppdrag. Jag ville driva den som ett företag.

Med hjälp av en mentor från företagsvärlden fick hon den utifrånblick hon behövde. Bland annat delade hon upp arbetsorganisationen i olika ”bord”. Det löpande arbetet med skolskjutsar, schemaläggning, renskrivning av dokument, vikarieanskaffning etcetera delegerade hon till två samordnare. Ett annat bord är de fackliga frågorna, ett tredje fritids, ett fjärde lärprocesserna. Det sistnämnda har skolans utvecklings-pedagoger fått ansvar för, i samarbete med förstelärarna.

En enkät i grannskapet visade att många föräldrar oroade sig för skolans dåliga resultat och över att en så stor andel – 78 procent – av eleverna inte hade svenska som modersmål.

– Mångfald gynnar alla skolor. Men det ska helst vara bättre proportioner.

Så hon åkte runt i förskolorna för att marknadsföra skolan. Förskolepedagogerna bjöds in att vara med på lektioner i skolan, medan vårdnadshavarna, som hon mötte på föräldramöten, fick berätta vad de förväntade sig av skolan.

– Det var otroligt givande! Föräldrarna har ju ett annat perspektiv, som är väldigt viktigt att ta till sig.

Hon ändrade också skolans ekonomiska fördelningssystem. Hela budgeten lades under rektors ansvar. Stora inköp görs numera vid fasta tillfällen och skolan gör inga småinköp.

– Förut försvann pengar utan att någon hade ett helhetsperspektiv på budgeten.

Däremot får arbetslagsledarna varje månad information om budgetläget.

– Det ökar ansvarskänslan ute i verksamheten.

I stället för det tidigare vikariesystemet anställde Carina Cederholm klassresurser, vilket innebär att de kan fördelas mellan klasserna utifrån dagsbehovet. Hon har också kunnat öka personal-tätheten till i snitt en lärare och en klassresurs per klass.

St Olofsskolan är en så kallad forskarskola. Samtliga pedagoger gick härom året en 15 poängs distanskurs på Karlstads universitet som gav dem verktyg att utvärdera sin egen undervisning, i sex lärgrupper. Carina Cederholm ändrade gruppindelningen så att fritids blev en egen grupp.

– De har ju ett helt annat uppdrag.

Varje år formulerarärgrupperna fråge­ställningar som de diskuterar på möten varannan månad. Det kan till exempel handla om hur Matematiklyftet kan bidra till att pedagogerna ska kunna stötta elever med annat modersmål än svenska, eller hur IKT (informations- och kommunikationsteknik) kan användas till att stimulera elevernas skrivande. En gång per år presenterar grupperna forskningsfrågorna och de lösningar de har kommit fram till för varandra. Några medarbetare per år får också någon form av längre utbildning.

– Vår ambition är att hela tiden utvecklas vidare.

Skolan jobbar också språkutvecklande, med så kallad genrepedagogik. Till och med matsalspersonalen har fått utbildning i detta.

– De kan tänka på hur de talar med barnen, till exempel först tar ni pastan, därefter finns det sås, sist står det en skål med ost, säger Carina Cederholm, medan hon leder oss över skolgården, mot matsalen.

Det är lunchrast och eleverna är utspridda i olika aktiviteter, tillsammans med rastvärdar. Det är klassresurserna och fritidspersonalen som turas om att leda aktiviteter på skolgården varje rast – också detta en nymodighet. Lärarna, däremot, behöver aldrig vara på skolgården.

– Lärarna ska fokusera på sitt huvuduppdrag, nämligen att ge eleverna det de behöver för att uppfylla målen. Om alla medarbetare har tydliga uppdrag blir verksamheten fokuserad.

Under den korta promenaden kommer flera barn fram och kramar Carina Cederholm, elever som hon haft extra mycket kontakt med. När hon kom hit till skolan införde hon genast intensivstöd i läsning och matte för vissa elever.

– När en elev diskuteras på elevhälsoteamets möte lägger vi upp en plan direkt. Samma vecka är insatsen på plats. Det har varit väldigt framgångsrikt.

Skolan har också satsat på att erbjuda studiestöd, eller läxhjälp, som barnen brukar kalla det. Framför allt sker detta på fritids. Detta har blivit så populärt att också barn som inte är inskrivna på fritids brukar komma dit.

Förra våren hade nästan 100 procent av ettorna i St Olofsskolan knäckt läskoden och skolans tredjeklassare presterade bra på nationella provet: 88,4 procent aveleverna fick godkänt i matematik.

Under de här tre åren har skolan också ökat antalet elever till 320, och ett 50-tal står i kö för att börja.

– Kommunen är lite ovan vid sådant, säger Carina Cederholm med ett leende.

Innan vi lämnar St Olofsskolan tittar vi in till förskoleklassen igen. Nu sitter eleverna och jobbar för sig själva. Två av dem har fått i uppgift att skriva en berättelse på en surfplatta.

– Men jag kan ju inte skriva, säger Doris, sex år.

– Du får spökskriva, säger Carolina Strömberg och berättar att det handlar om metoden ”skriva sig till läsning”.

Barnen får låtsasskriva på tangenterna samtidigt som de berättar. I nästa steg skriver en vuxen ner deras berättelse. Nu far Doris fingrar över plattans tangentbord medan hon säger vad hon ”skriver”:

– Hej rymdvarelser!