Språkverkstaden ger snabbfil in i skolan

Fyrorna plockar fram datorerna och sätter sig vid borden för att fortsätta arbetet med klassens tidning. Själv rör jag mig i klassrummet med block och penna redo. En flicka fäster blicken på mig och tar upp en penna.

– Ska du arbeta med tidningen? frågar jag.

Hon nickar och säger oväntat:

– Jag vill intervjua dig.

Jag förstår att hon vill ta chansen att utföra skoluppgiften.

– Jaha! Visst, det går bra, säger jag och sätter mig i bänken intill.

Shikiana Alexander ser på mig med spänt och allvarligt ansikte, vippar med pennan.

– Jag förstår inte vad jag ska fråga, säger hon.

Sedan ställer hon tio frågor om journalistyrket. ”Är journalist ditt drömjobb? Vad är det roligaste med det? Det mest speciella? Är det svårt?”

Hon behöver inte tänka länge mellan frågorna. Det behöver däremot jag innan jag svarar, ovan vid att vara i den här änden av pennan.

Lutad över bänken skriver Shikiana Alexander mina svar, snabbt och utförligt.

Det blir min tur att ställa frågor.

– Vill du kanske själv bli journalist?

Shikiana Alexander nickar.

– Faktiskt, jag gillar att läsa böcker och att skriva. Jag kanske vill bli både författare och journalist.

Om hon väljer något av de yrkena har hon flera språk att utöva dem på: Urdu, engelska, hindi, och så svenska, som hon erövrat under de tre år som gått sen hon kom från Pakistan, hit till det lilla samhället Fellingsbro i Västmanland.

Som nyanländ fick hon, som alla elever i samma situation, tillbringa större delen av skoldagen i den dåvarande förberedelseklassen. Det var tråkigt, säger Shikiana Alexander, för där jobbade hon mest enskilt, och inte med så många ämnen.

Uray Bodur, som är lärare i svenska som andraspråk och som har arbetat fem år i verksamheten för nyanlända på Ekbackens skola, var inte heller helt nöjd med hur F–6-skolan tog emot eleverna.

– Förberedelseklassen var mer som en pysselstuga än som en skola, med leksaker, mjuka mattor, glitter. Det blev så mysigt och bekvämt att eleverna drog sig för att gå över till vanlig klass, säger hon.

Ekbackens skola är sedan år 2001 mottagningsskola för asylsökande. Ungefär tjugo procent av de drygt tvåhundra eleverna hör till den kategorin. Många av dem väntar sedan flera år på avgörande besked, antingen om uppehållstillstånd, eller, om de har fått det, på så kallad kommunplacering.

För ungefär tre år sedan beslöt Ekbackens skola att göra en förändring. Förberedelseklassen fungerade inte så bra, säger rektor Åsa Jönsson. Eleverna kom inte riktigt att tillhöra skolan, trots att lokalen fanns i skolbyggnaden och att de sam-tidigt ingick i en ordinarie klass. Uray Bodur, med sin erfarenhet och specialkompetens i kultur och migration, blev motorn i omorganiseringen.

– Tjopp, så tänkte vi om! säger hon.

Verksamheten för de cirka fyrtio asylsökande eleverna döptes om till språkverkstad. Lokalen möblerades om till ett klassrum. Numera har alla nyanlända elever sin tillhörighet i en ordinarie klass från det de börjar i skolan. Under skoldagen växlar de mellan språkverkstaden och klassen, redan som helt nyanlända. Så snart undervis-ningen i något ämne är i en språkmässigt mindre krävande fas, tillbringar de mer tid i klassen.

– Vi låser oss inte till när eleverna är fullt redo för till exempel NO, utan vi passar på att ta med dem i lämpliga moment, som rymden, med mycket bilder eller experiment, säger Uray Bodur.

Kleri Angjellari sitter vid ett bord i ”språkis”. Hon har helt nyligen kommit från Grekland och kan knappt ett ord svenska. Sva-läraren Lotta Byrath sitter mitt emot. Hon pekar på mattetalen i en uppslagen bok, räknar upp pennor i olika stora högar, förklarar och frågar på svenska.

– Vilket tal fattas för att de ska bli fyra?

Kleri Angjellari ser från boken upp på läraren.

– Tre, säger hon tydligt.

– Bra, säger Lotta Byrath.

För närvarande finns här också elever bland annat från Syrien, Somalia, Eritrea, forna Jugoslavien, Tjetjenien och Azerbajdzjan. Tre sva-lärare utgör den fasta personalstyrkan i språkverkstaden. De kan enstaka ord på några av de aktuella språken, men de måste ta hjälp av barnen för att kommunicera.

Uray Bodur beskriver hur det kan gå till. En arabisktalande flicka får hjälp via en pojke som talar arabiska och ryska, att kommunicera vidare till en annan flicka som pratar ryska och svenska, som i sin tur kommunicerar vidare till någon av lärarna …

Skolan strävar efter att alla ska få moders­måls­undervisning och informerar alltid föräldrarna om att de kan ansöka, vilket alla gör. Men undervisningen är svår att organisera, eftersom tillgången på modersmålslärare är mycket liten och eleverna utspridda på många små skolor i kommunen. För närvarande får endast en knapp fjärdedel av eleverna i Ekbackens skola undervisning eller studiehandledning på modersmålet.

– Vi får inte fastna i uppgivenhet inför detta, säger Åsa Jönsson.

Så Ekbackens skola gör en dygd av nödvändigheten. När studiehandledning på modersmålet inte är möjlig, då får det bli på svenska, med material som sva-lärarna själva sammanställer.

Lärarna har pratat mycket om hur de ska förhålla sig till dem som kommer nya. Uray Bodur vill bemöta eleverna med vad hon kallar tuff kärlek, ge dem vänligt stöd men också ställa krav. Åsa Jönsson talar om att inte betrakta elevernas deltagande i klassrummet som en passiv närvaro, utan som ett utvecklande språkbad.

– Lärarna måste tänka att det går bra, att eleven som sitter där tyst faktiskt lär sig något.

Marit Sonnesjö, lärare i svenska, SO och bild och Shikiana Alexanders klasslärare, håller med.

– Jag märker att de hör och ser, och får ett bra bemötande, och jag är glad över att eleverna hjälper varandra.

Hur de nyanländas skolgång utvecklas hänger på lärarnas samarbete. Vid arbetslagsmöten varje vecka där de tre sva-lärarna deltar, kan alla hålla varandra à jour med elevernas behov och kunskapsutveckling.

Lärarna behöver inte göra stora anpassningar för att få med de nyanlända i den ordinarie undervisningen. I ämnen som musik, bild och slöjd spelar språkkunskaperna mindre roll, och i matte kan man till en början undvika lästal. I klassrummet kan eleven arbeta med enklare uppgifter, eller helt enkelt med material från språkis, eller delta vid lämpliga tillfällen.

På skolan finns en beredskap för att en elev kan bli utvisad och plötsligt måste ge sig iväg. Åsa Jönsson plockar fram ett dokument som ser officiellt ut.

– Vi har förstått att ett vanligt intyg inte räknas i en del länder. Det måste finnas ett foto på eleven och vara stämplat med skolans namn. Så vi fick köpa en stämpel, och lära oss hur det ska se ut, säger hon.

”To the Ministry of Education – Republic of Iraq”, står det på dokumentet som följde en av skolans elever tillbaka till Irak.

När jag ska gå får jag med mig en kopia av Shikiana Alexanders intervju med mig. Jag läser, bland mina korrekt återgivna svar, att jag tycker att mitt yrke är roligt eftersom jag får träffa unga, vuxna och barn.

Efter tre år i Sverige är tioåriga Shikiana Alexanders handstil tydlig och svenskan så gott som felfri, men hon vet ännu inte om hennes familj kommer att få uppehållstillstånd.

Av mitt besök på Ekbackens skola förstår jag att hon inte är något undantag, vare sig när det gäller den långa väntan på besked, eller i fråga om sina framsteg i skolan.

– Vi har insett att det bästa vi kan göra är att se till att eleverna får en bra kunskapsutveckling. Vi kan inte påverka om de får stanna i Sverige, men vi kan försöka rusta dem så väl som möjligt för framtiden, var de än hamnar, säger Åsa Jönsson.