Ingen ska halka efter i läsning, räkning eller skrivning. Det låter ju utmärkt. Den 4 mars publicerade utbildningsminister Gustav Fridolin en debattartikel i Dagens Nyheter, där han lovade att ”alla elever ska få en ärlig chans”. Han kallar det regeringens lågstadielöfte – en läsa-skriva-räkna-garanti. Insatser ska sättas in redan i förskolan där det behövs.
Samma dag som artikeln publicerades besökte utbildningsministern Finland, som vi lärt oss är ett föredöme när det kommer till tidiga stödinsatser och hög måluppfyllelse i basfärdigheter som de ovan nämnda. I den finländska skolan får cirka 30 procent av eleverna stöd någon gång, enligt Svenska Dagbladet 2014. Redan i första klass är det vanligt eftersom finländarna menar att en sådan insats, den har man nytta av under hela sin skolgång.
Det här är inget nytt och man kan undra varför inget sådant här initiativ har tagits i Sverige förut. Eller hur var det nu?
Under åren 2008–2012 beviljade Skolverket, på uppdrag av regeringen, 1,5 miljarder kronor i statsbidrag för att stärka basfärdigheterna läsa, skriva och räkna. Merparten av resurserna gick till årskurs 1–3 och framför allt till personalförstärkningar. Nästan nio av tio huvudmän som fick statsbidraget uppgav i Skolverkets utvärdering från 2013 att pengarna gått till förstärkningar mot elever i behov av särskilt stöd.
Huvudmännen uppger också att bidraget har gett effekt, framför allt i svenska i år 1–3 men även i matematik.
De elever som fick del av den förra regeringens satsning under sin lågstadietid går i dag på mellanstadiet eller högstadiet. Jag har inte sett någon studie där man granskat effekten på några års sikt. Det vore intressant. I Skolverkets utvärdering från 2013 uppger huvudmännen som sagt att resultaten förbättrats, men verket noterar samtidigt att ”andra nationella och internationella uppföljningar inte visar på några sådana förbättringar”.
Så vad ska man dra för slutsatser? Att det inte hjälper med miljardsatsningar? Nej, men att uthållighet är en nyckel. Den nuvarande regeringen talar om en permanent förändring och det tror jag är en viktig lärdom från både Finland och den förra läsa-skriva-räkna-satsningen: vikten av kontinuitet. I utvärderingen från 2013 skriver Skolverket att när stödet upphör, då upphör också satsningarna: ”En väsentlig del av insatserna som finansierats av statsbidraget kommer enligt huvudmännen att upphöra i och med att satsningen har avslutats.”
Samtidigt kvarstår den stora frågan: Vem ska förverkliga utbildningsministerns vision och se till att ordet garanti inte förlorar sin innebörd? Varifrån ska alla välutbildade pedagoger i förskolan och skolan komma? För de går inte på lärarutbildningen i dag, i alla fall inte tillräckligt många för att de ska kunna garantera att alla barn får rätt stöd, rätt mängd stöd och i rätt tid.