Hon lyfter även fram ateljeristans roll i lärandet som är att föra in en estetisk dimension och ett poetiskt bidrag i lärandet. Ateljeristan är en nyckelperson som tillsammans med lärarna befinner sig i lärandets hjärtpunkt, hon är en provokatör och en ihärdig försvarare av olydiga processer.
Vea Vecchi är kritisk till förskoleverksamhet och lärarutbildning som inte erbjuder en känslighet för estetik eller är öppen för den roll estetiken kan spela. Reggio Emilias pedagogiska filosofi kontrasterar mot, och innebär en provokation mot, förskole- och skolverksamhet som skiljer uttryckssätt från ämnesinnehåll och där estetiken ses mer som underhållning och utsmyckning, än som viktiga aspekter av hur livet upplevs och levs; en verksamhet där rationaliteten har en självklar, högre status. Det borde vara bränsle för skolutveckling.
Bokens omfång och format kan avskräcka den som inte har ett stort intresse för Reggio Emilias filosofi och pedagogik. Det är en gedigen historisk, filosofisk och politisk genomgång, långt ifrån en lättsmält sammanfattning. Boken innehåller bland annat flera långa samtal mellan personer som haft ett avgörande inflytande på verksamheten. Den är väl värd att läsa för den som söker utmaning i det för givet tagna i svensk förskola och skola.