Gediget, grundligt och nyanserat om berättande

I muntliga kulturer har historieberättande hög status medan det lästa och skrivna språket har högst prioritet i västvärlden. Paddor och datorer suddar ut gränser mellan berättande och lek. Forskarna Bim Riddersporre och Barbro Bruce är redaktörer för antologin Berättande i förskolan, och har där samlat forskareliten inom området. De har valt att strukturera ämnet i tre delar, barnets berättande, litteraturens plats och dokumentation. Bim Riddersporre bidrar själv med en berättelse kring en vinbärsbuske, och fångar därmed en av alla berättelser som flyger förbi under en dag på förskolan. Det vardagliga som händer ska synliggöras. Vad? Var? Vem? När? är nyckelfrågor enligt Jerome Bruner, som citeras flitigt.

Carina Fast framhåller röstens betydelse och förmågan att dramatisera. Ordlösa böcker, en resväska, en sagopåse är några av de många konkreta tips hon nämner för att stimulera barns berättande. En suverän berättare utformar sin framställning efter auditoriet, säger Carina Fast, och ger goda insikter i hur den vuxne dels kan vara en förebild och dels en stödjande person som hjälper även de blyga att komma till tals. Polly Björk-Willén skriver om hur man arbetar med flerspråkiga barn. Extra intressant är en studie i hur det går till när språket erövras, där man har jämfört barn från vit medelklass med samhällen på Nya Guinea och Samoaöarna.

Litteraturen disponerar en tredjedel av utrymmet och är väl behandlad och tillgodosedd, från pekboken till småbarnsbilderböcker och mer avancerade högläsningsböcker. Litteratur måste anses vara det viktigaste materialet i förskolan vid sidan av musiken som också bär språket. Björn Sundmark kategoriserar och förklarar hur förhållandet mellan bild och text kan variera. En bild ur Shaun Tans gåtfulla bok Sommarreglerillustrerar hur bilden dominerar över texten och hur ett återkommande motiv kan bidra till en sammanhängande berättelse. Anna-Clara Tidholms Knacka på och Barbro Lindgrens Max-böcker är exempel på småbarnsböcker.

Högläsningen kan antingen förhålla sig fritt till texten, eller vara trogen den, lyssnarens ålder kan avgöra vilket ideal som väljs. Petter och hans fyra getter nämns som en rytmisk och språkstimulerande berättelse. Att det mesta Astrid Lindgren skrivit är underbar högläsning vet vi.

Dokumentationsdelen är ifrågasättande. Vems perspektiv dokumenteras? I Christian Eidevalds och i Kristine Hultberg Ingridz texter kommer äntligen genusfrågan upp på dagordningen.

Katarina Elfström Pettersson påpekar, med hänvisning till forskaren Marie Bendroth Karlsson, att det är vanligt att barn förväntas gestalta utan att ha fått kunskap om materialet och möjlighet att träna.

Att som pedagog vända den granskande blicken mot sig själv är givetvis känsligt men modigt och utvecklande. Alltsammans är sparsamt men effektivt illustrerat och strukturerat.