Yong Zhao, professor i pedagogik i USA med bakgrund som engelsklärare i Kina, och författare till Who’s Afraid of the Big Bad Dragon? menar emellertid att Kinas goda rykte som pedagogisk stormakt bygger på en illusion. Bokens undertitel – Why China Has the Best (and Worst) Education System in the World– summerar väl hans position. I korthet menar Zhao att eleverna fostras till att producera bra på test, men att de är sämre i andra avseenden. Sådant som kreativitet, tilltro till den egna förmågan och en inre drivkraft till lärande missgynnas av ett system som är uppbyggt kring auktoritära strukturer.
Boken kan beskrivas som en varningsskrift. Enligt Zhao är den stora faran inte att Kina skapar ett överlägset utbildningssystem, utan att andra länder försöker att bli som Kina och därmed kopierar en modell som varit föråldrad länge. I bokens suggestiva inledning visar han också hur det på amerikansk mark växt fram ett antal märkliga bieffekter av de senaste årens stora satsningar på nationella tester. I flera delstater har det rullats upp stora fuskskandaler där hela skoldistrikt har ertappats med fusk på proven. Då är det alltså lärare, skolledare och skolchefer – och inte elever – som manipulerat resultaten.
Han visar också hur man i Kina förhåller sig självkritiskt till det egna utbildningssystemet. Intressant är att man länge strävat efter att modernisera och humanisera utbildningen, men att det också visat sig svårt att bryta med utbildningstraditionen. Man har försökt reducera elevernas arbetsbörda genom att exempelvis förbjuda nationella prov i årskurs 1– 3 och läxor i de tidiga åren, men insatserna är tämligen verkningslösa om föräldrarna i stället driver på eleverna genom att ordna privat undervisning. Man har också försökt minska examensstressen genom nya antagningsregler till universitetet, men det har skapat problem med mutor och fusk.
Boken hade kunnat vara både tjockare, mer underbyggd och mer nyanserad, men som debattskrift och motbild till Pisa-studiernas verklighetsuppfattning är den tankeväckande. Det Zhao gör är att han håller fram en Pisa-tabell och vänder den upp-och-ned. Han använder det mest framgångsrika Pisa-landets skola som ett avskräckande exempel. Därmed väcker han frågor om vad som egentligen kännetecknar ett gott skolsystem.