Det pågår en musikalisk förändringsrörelse i Sverige. El Sistema vill bygga broar och sprida orkestermusiken till elever som traditionellt inte söker sig till kommunala kulturskolan.
Det är onsdagseftermiddag på Kroks-bäcksskolan i södra Malmö. Över skolgårdens asfalt rullar celloläraren Johanna Persson en vagn fullastad med sitt undervisningsinstrument i juniorstorlek. Det bullrar rätt mycket när lastvagnens små hjul hackar över smågruset, så hon får hojta högt där bakom cellohögen för att överrösta och upplysa de mötande kollegorna om att det fortfarande saknas notställ och tvärflöjter.
– Hämtar ni det så ses vi där i gympasalen sedan? Vad kul det ska bli! ropar Johanna Persson.
Det är lite stressigt. Snart anländer eleverna. I dag är det första gången som El Sistema-gruppen på Kroksbäcksskolan ska ha gemensam övning med motsvarande gäng från den närliggande Holmaskolan. Idrottssalen ska färdigställas till en övningsplats för en orkester, helst innan 50-talet elever anländer.
– Och så ska vi sedan ses på Holmaskolan varannan vecka för de här övningarna. Det är spännande för eleverna att mötas, de rör sig vanligtvis inte så mycket utanför sina bostadsområden, säger Magnus Ekwall som är enhetschef för El Sistema i Malmö.
Han är på väg ut från det kombinerade förvarings- och musiklärarrummet och har precis lyckats lirka den stora whiteboardtavlan med notrader över tröskeln och ut i korridoren. Men vi ska ta det här från början innan vi följer med honom in till idrottshallens orkesterförberedelser.
El Sistema föddes i Venezuela under 1970-talet. Dirigenten José Antonio Abreu ville ge barn från fattiga förhållanden möjlighet att upptäcka klassisk musik och startade en första orkester med elva barn i ett garage. Tanken var också att erbjuda en meningsfull fritidssysselsättning och bygga broar i det extremt klassuppdelade samhället. El Sistema blev snabbt en succé som växte. Dessutom har konceptet spridit sig över hela världen. Hit till Sverige togs El Sistema av Gustavo Dudamel som 2009 var gästande chefsdirigent för Göteborgs symfoniker. I samarbete med Angereds kulturskola startade han en första El Sistema-orkester som ett projekt i stadsdelen Hammarkullen. Nu, sex år senare, finns El Sistema-verksamhet i alla tio stadsdelar i Göteborg. Konceptet har även spridit sig hit till Malmö, till Södertälje, Stockholm, Eskilstuna, Umeå och Motala.
– Dessutom är det på gång i ett tiotal mindre orter tack vare pengar från El Sistema-stiftelsen som har bildats i Sverige, säger Torgny Sandgren som är generalsekreterare på Sveriges musik- och kulturskoleråd.
På de flesta orter är El Sistema en del av den kommunala musik- och kulturskolan, berättar han. Endast i Stockholm är det i dagsläget en helt fristående verksamhet.
– En del frågar sig vad som egentligen är nytt. Sverige har ju haft orkestrar för barn i över hundra år. Men det som är speciellt för El Sistema är att det är en del av en global rörelse. Man jobbar också med att involvera hela familjer på ett mer aktivt sätt, det är inte enbart barnens musicerande som är i fokus. Det sociala är minst lika viktigt, säger Torgny Sandgren.
Men kan man då säga att den kommunala musik- och kulturskolan har misslyckats? Torgny Sandgren tycker inte det.
– Snarare är det väl så att saker behöver utvecklas och kallas något nytt för att få ny energi. Jag minns första gången jag var på Kulturhuset Lava i Stockholm. Jag sa till personalen att det var en himla fin kommunal fritidsgård de hade öppnat, för det var ju precis vad det var egentligen. Men det var förpackat på ett nytt sätt vilket gjorde att man nådde helt nya målgrupper.
Vi återvänder till idrottssalen på Kroksbäcksskolan. Läraren Lucia Goenaga, med tvärflöjt som huvudinstrument, kommer släpandes på två stora kartonger med röda äpplen. För det var ju det där med familjerna och det sociala. I samband med onsdagarnas övningar bjuds barnens anhöriga in, föräldrarna påminns med sms inför varje tillfälle. Och tillgången på frukt är behövlig, både för eleverna i orkestern och för småsyskon som är åhörare från golv eller föräldraknän.
-– Det här kommer ju från ordvitsarnas hemstad Göteborg, så onsdagarnas familjeträffar kallas Vänstay, säger Magnus Ekwall och fnissar lite.
Han har lyckats baxa hit whiteboardtavlan och ställer den nu på plats framför stolarna som lärarna har placerat ut i en månformad orkesterkonstellation. Framför cellisternas tilltänkta platser ligger runda badrumsmattor i olika kulörer, det vore ju inte så bra om cellostöden gjorde avtryck i gymnastikgolvets gröna matta. Eleverna börjar anlända. Det är många kramar, barnen vill ha lärarnas uppmärksamhet. Det märks att starka relationer har hunnit byggas, i El Sistema träffar musiklärarna sina elever tre gånger i veckan.
– Det är stor skillnad. Vi börjar redan med femåringarna på förskolan. Sedan är vi inne under lektionstid hos förskoleklassen och även i årskurs ett. Från årskurs två och uppåt träffar vi våra elever två gånger i veckan förutom de här storövningstillfällena, förklarar Sara Tufvesson som undervisar i fiol.
Hon säger att det är viktigt att det sker i samband med skoldagens slut. El Sistema ska vara lättillgängligt och hon och hennes kollegor är nöjda med ett gott samarbete med såväl skolorna som fritids. Sara Tufvesson är glad över att hon blev en av dem som fick en tjänst inom El Sistema när det blev klart att Malmö kommun skulle starta en permanent verksamhet i Kroksbäcks- och Holmaskolorna efter ett år av pilotförsök. Nu har det hunnit gå ett och ett halvt år sedan dess och Sara Tufvesson ser fram emot att få följa sina elever så här ofta under flera års tid.
– Även ur ett personligt perspektiv, som småbarnsförälder, är det här mer långsiktigt hållbart. Vi har sällan lektioner efter klockan 17 och arbetar tillsammans som team. Det är givande, som musiklärare kan man annars vara rätt ensam och ha uppdrag över hela kommunen.
Hon får medhåll av rytmikläraren Elin Rippe. De berättar att all planeringstid är lagd på skolorna, efter samverkan med Lärarförbundet kring arbetstidshanteringen. Det innebär att lärarna är på plats från ungefär nio på förmiddagen och har möjlighet att sitta tillsammans och planera, utveckla och utvärdera i det rum på Kroksbäckskolan som de har tillgång till. Dessutom befinner de sig då i elevernas vardag.
– För en rytmiklärare är det vanligt att åka runt i hela kommunen för att det till exempel kommer ett beslut om att samtliga andraklassare någon gång ska få prova på rytmik. Att i stället få arbeta så här är mer långsiktigt och jag jobbar dessutom nära mina kollegor som undervisar i olika instrument. Det är stor skillnad att få vara del av en verksamhet som pågår över många år, säger Elin Rippe.
Något annat som skiljer El Sistema från »vanlig« musikskoleundervisning är att läraren alltid har flera elever samtidigt, även när man träffas utanför orkestern för att specifikt öva det egna instrumentet. Det är en del av konceptet och det pedagogiska synsättet, det kollektiva spelandet.
– Det är en utmaning, man får tänka nytt. Att jag ska finnas till för kanske fem elever och rätta till stråktekniken och inte enbart för en i taget, säger Sara Tufvesson.
Det är dags för henne att stämma fioler. Hon säger skrattande att det är storövningarnas eldprov, eleverna står hoppande i kö till Sara och väntar på sin tur.
Amira Kaharibi, 10 år, och Tove Dahlberg, 11 år, är två av dem.
– Det är så kul, jag blir så glad av att spela. Jag har hållit på i ett år och fick följa med till en jättestor sal i Stockholm för en konsert, säger Tove Dahlberg och syftar på Berwaldhallen där flera El Sistemagrupper från olika delar av Sverige möttes i våras.
Lucia Goenaga står framför orkestern nu. Hon är nyss hemkommen från en veckas fortbildning med kollegor från hela världen på en El Sistema-konferens i Skottland. Nu har hon gått igenom dagens program och orkestern brakar loss i Sjung och dansa med mig-låten, en version som är specialskriven för just det här gänget av en student vid Musikhögskolan i Malmö. Samarbetet med olika aktörer i samhället är också en viktig del inom El Sistema. I slutet av den här storövningen får eleverna träffa slagverkaren Anders Hassgård från Malmös symfoniorkester som visar och berättar om sina instrument. Det är många funderingar. Lucia Goenaga får till slut begränsa antalet frågor från eleverna, en basketklubb står i omklädningsrummen och väntar på sin tur att få tillgång till idrottshallen. Pappan Nedzmi Alievski hjälper sin son Emir att försiktigt packa ner cellon han fått låna medan sonen tar på sig jackan.
– Åh, det är underbart att komma hit efter en arbetsdag. Jag hade aldrig möjlighet som barn att spela något instrument, i mitt hemland var det mycket dyrt. Men för Emir ger det här mycket, vi märker att han tycker att det är kul. Musik är helt enkelt vägen till att beröra människans inre, som jag ser det, säger Nedzmi Alievski.
Tora Villanueva Gran