Förskolans demokratiarbete har aldrig varit viktigare än nu, menar forskaren och förskollärarutbildaren Katarina Ribaeus. Hon har granskat hur det arbetet bedrivs – och föreslår en modell för hur det kan göras bättre.
Redan första stycket i läroplanen slår fast att förskolan ska förmedla och förankra respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Men det står ingenstans hur det ska gå till i praktiken. Så hur gör förskollärarna?
Det har Katarina Ribaeus, lektor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, granskat i sin doktorsavhandling Demokratiuppdrag i förskolan. Hon följde arbetet på en förskoleavdelning i en mindre stad i Mellansverige där de tre förskollärarna redan tidigare visat engagemang för frågorna. Kommunen hade utlyst projektpengar till skolor som ville motverka främlingsfientliga stämningar. Förskollärarna genomdrev att även de skulle få delta, med motiveringen att värdegrundsarbetet borde börja så tidigt som möjligt. I förskolans upptagningsområde hade många bakgrund i andra länder och sämre sociala och ekonomiska förutsättningar än i andra delar av staden.
– Intresset fanns alltså och förskollärarna gjorde en hel del bra saker i sitt dagliga arbete. De lyssnade på barnen och frågade ibland hur de ville lösa ett problem. Barnen fick under samlingar också träna på att ta plats i rummet och ansvara för särskilda uppgifter, som att rapportera om dagens väder. Men arbetet var inte medvetet och metodiskt, säger Katarina Ribaeus.
Förskollärarna tyckte själva att de stod och stampade, utan att veta hur de skulle komma vidare. Problemet diskuterades gång på gång på planeringsdagar, men det sattes aldrig upp några konkreta mål som kunde utvärderas i efterhand.
– Det krävs tid att reflektera och diskutera när riktlinjerna i läroplanen ska brytas ner till något som kan realiseras på den egna förskolan. Förskollärarna kom aldrig fram till den analysen. Kanske var de inte helt eniga – och dessutom fanns det så mycket annat som skulle gås igenom på förskolans planeringsdagar.
Det demokratiska uppdraget förstod förskollärarna främst som att barnen skulle ha inflytande över verksamheten. Men under planeringsdagens diskussioner kom de fram till att de själva var ett stort hinder mot barnens delaktighet. Förskollärarna satte nämligen upp villkor för att barnens åsikter skulle beaktas. Barnen måste först både kunna stå för vad de själva tycker och lyssna till andra – de skulle alltså redan ha just de förmågor som demokratiarbetet är tänkt att träna.
– Det ledde till att de barn som fanns där just då faktiskt inte hade så mycket att säga till om. Det är bekymmersamt, för förskollärarna tyckte ju ändå att de här frågorna är viktiga. Hur ser det då ut på andra ställen? Jag får tyvärr många rapporter från mina studenter om att vuxna i förskolan, kanske på grund av stress, bemöter barn på ett icke-demokratiskt sätt.
Katarina Ribaeus hoppas att just de nya i yrket, som ska ha diskuterat igenom frågorna ordentligt under utbildningen, kan innebära en förändring.
– Det gäller att de är starka och inte faller in i slentrianmässiga beteenden på arbetsplatserna. Traditioner sitter i väggarna och de som vill lyfta frågor om inflytande och bemötande behöver stöd uppifrån, så idéerna inte bara avfärdas med sådant som att ”i vår kommun jobbar vi med matte”.
Men Katarina Ribaeus vill bidra till demokratiarbetet på ett mer direkt sätt än att utbilda föredömliga förskollärare. I sin avhandling skissar hon en modell för hur det konkret kan förbättras på varje enskild förskola. Tanken är att dela upp alla vardagliga situationer som på något sätt kan anses ha anknytning till demokratiuppdraget i fyra typer av händelser:
- individualistiska: där enskilda barn tar initiativ utifrån egna intressen,
- sociala: där barn agerar gemensamt,
- politiska: där barns förslag bemöts av vuxna som har makt att godta eller förkasta önskemålen,
- formella: där det är förskollärarna som drar igång någon form av lärande eller fostran.
Alla fyra formerna är viktiga och har sin funktion. Genom att analysera det egna och kollegornas arbete kan förskollärarna upptäcka om någon typ av händelser dominerar över de andra.
I så fall kan det vara dags att tänka till och ompröva de egna förhållningssätten och metoderna.
– En hel del förskollärare tror till exempel fortfarande att de utgår ifrån gruppen, trots att fokuset i arbetet flyttats på många håll. Väldigt mycket sker numera på individnivå. De enskilda barnen kan till exempel få välja roller i formaliserade lekar. Men om barnen förväntas kunna samarbeta måste de ges många chanser att träna på det.
Modellen gör det inte bara möjligt att upptäcka vad som faktiskt görs, utan också hur det görs.
– Man kan till exempel be en kollega titta på när man genomför en planerad aktivitet och i efterhand tillsammans fundera på vilka möjligheter till inflytande de enskilda barnen och gruppen hade. Tyvärr är det tabu på många håll att ifrågasätta och ge goda råd till en kollega, men när jobbet blir allt tuffare är det viktigt att diskutera hur man ändå kan vara en demokratisk pedagog.
Katarina Ribaeus tycker det är hög tid att förskollärare och chefer sätter demokratiuppdraget och samhällskunskapen högst på agendan. Läroplanens skrivningar har länge tagits för givna, men kanske blir det annorlunda i framtiden, när hon tycker att hon ser tecken på att främlingsfientlighet och andra spänningar i samhället ökar.