Jag behöver visserligen inte gå i någons ledband, men jag har fått en tillhörighet. En lika hög som positiv förväntan. Den ger mig varje morgon lust och längtan när jag sätter mig på pendeltåget i Norrköping raka spåret till Linköping. Det är inga skitsamlingar jag ska göra där vid halv tio på förmiddagen. Jag ska få barnens ögon att lysa. Det förutsätter att mina ögon glöder.
Och det gör de redan klockan 06.01, när jag sätter mig i mörkret på min favoritplats i Östgötapendelns tysta kupé.
Där börjar jag minnas lärare som fått mina ögon att glänsa. På samma sätt hoppas jag min barngrupps korpgluggar ska få stå på vid gavel av förundran.
Jag hade en fysiklärare på högstadiet som hette Kornet. Han kallades så för att han var liten och rund. Kornet höll i mitt livs första fysiklektion och fast det är drygt 30 år sedan, minns jag den ännu med tjuskraft. Jag fastnade för den värld han målade upp. För mig var han något på kornet.
Han påstod att han kunde dela in hela världen i tre former. Antingen var saker i gasform, vätskeform eller fast form. Och så fick vi föreställa oss hur den lärobok som vi just fått, skulle vara om den vore av vätska, och rann över alla bräddar.
Det var inte utan att mina händer nästan kändes blöta efteråt, när jag kom ut från lektionen. Hur skulle det vara om jag kunde suga in innehållet i en hel bok med en trasa? Det stack av förväntan i mina fingertoppar.
På samma sätt vill jag i dag tro att jag har trollat med den ordkarga Iris fingrar, när hon böjde sig ner på samlingen och blundade. Jag ville illustrera ett ljud alldeles intill hennes öra. Hon förstod men hade ingen aning om vad det hette, och tog i stället fram sin hand och började klippa med pekfingret mot sitt långfinger för att visa. Visst var det en sax jag farit med vid hennes hörselgång. Hon öppnade sina ögon igen och log.
En tisdagsförmiddag sparade vi frukten från samlingen och rullade ut gipsbindor i ateljén. Vi var sugna på att göra skulpturer.
Finns det något mer ljuvligt än en gipsbinda som dryper, och du ska börja vira kring en banan?
Är bindan lång får du dra ut den i hela sin längd och sträcker du upp armarna högt, rinner det blöta vita gipset inte bara nerför dina händer utan kanske till och med når armhålorna, där det kittlar vänt. Gipset kring bananen stelnar sedan och frukten därinne skrumpnar. Då står du där och baxnar. För skakar du din gipsbanan hör du något som skramlar inuti. En söt bonus är dessutom den doft du möts av på bänken, där vi nu har en färdig frukt-utställning.
Jag funderade inte alls över lukten, förrän en kollega på grannavdelningen kom. Hon frågade allvarligt:
– Har ni mögel här?
– Nej, vi njuter bara av förruttnelsen, flinade jag.
Annars måste jag säga att jag har svårt att förmultna på mitt jobb. Här är det liv, skratt och värme. Som när en kollega ropar inifrån personalrummet:
– Det hörs att det är du som kommer.
För jag är den enda som tydligen aldrig lyfter på fötterna. Eller när mina kollegor småskrattar åt en av mina samlingar som jag bett dem filma.
Det känns som vi delar den pedagogiska kampen med ungarna ihop, och att det är tillåtet att göra fel, så länge du lär dig något av det.
När arbetsdagen är slut och jag stigit av mitt tåg och kommit hem till min gata, möter jag ibland ett av stans original. Jag känner mig lite besläktad med honom. För han lyfter heller aldrig på fötterna. Men han har en slokhatt också och en svart täckjacka. Den öppnar han aldrig. Gasmannen kallas han.
Han är helt övertygad om att hissar han hatten eller öppnar jackan det minsta skulle han ånga ut i tomma intet. Och det vill ju ingen göra. Alla vill ha en betydelse.