64 procent av lärarna har anmält att de misstänker att ett barn far illa. Samtidigt visar Lärarnas tidnings undersökning att var tionde låtit bli att anmäla.
En huvudfråga i sammanhanget var om rektorn på Yaras skola hade gjort en anmälan eller inte.
Det finns ingen nationell statistik över antalet orosanmälningar. Men enligt en kartläggning av Sveriges Television har antalet anmälningar ökat kraftigt i många kommuner det senaste året.
Nu visar Lärarnas tidnings undersökning att många lärare har att hantera orosanmälningar i jobbet.
Tusen lärare, förskollärare och fritidspedagoger som är medlemmar i Lärarförbundet, har av undersökningsföretaget Skop fått frågan: Har du någon gång anmält till din chef eller till socialtjänsten att du misstänker att ett barn far illa? En klar majoritet, 64 procent, svarar ja. En dryg tredjedel, 36 procent, svarar nej.
Åtta av tio grundskollärare och specialpedagoger/speciallärare har gjort en sådan anmälan. Även många förskollärare och fritidspedagoger har gjort en anmälan, men bara knappt hälften av ämneslärarna och yrkeslärarna.
Också nya lärare gör orosanmälningar. Mer än hälften av dem som jobbat i upp till tre år har lämnat minst en anmälan.
Bland de lärare som inte har gjort någon anmälan har en av tio övervägt att anmäla, men låtit bli. En vanlig orsak till att det inte blev någon anmälan var att läraren kände sig alltför osäker på om barnet eller eleven verkligen for illa.
Tre forskare vid Stockholms universitet har genom djupintervjuer med anställda i skola, förskola och barnavårdscentraler funnit att anmälningspliktig personal känner en stor osäkerhet kring när de ska anmäla. I rapporten »När man misstänker att barn far illa« utkristalliserar sig två strategier för hur personalen i praktiken förhåller sig till anmälningsplikten.
Den ena strategin är att anmäla till socialtjänsten direkt vid minsta tecken på oro.
Den andra strategin innebär att personalen försöker skaffa sig mer information om situationen för det barn man känner oro för. Det kan handla om att hålla extra uppsikt över barnet eller att samarbeta med och motivera föräldrar att själva söka hjälp.
— En anmälan ses då som en sista utväg, säger en av forskarna, universitetslektor Francesca Östberg.
Strider inte det mot lagen?
— Jo. Samtidigt kan det finnas sakliga skäl till att man inte anmäler.
Rapporten visar att personalen klagar på dålig återkoppling från socialtjänsten och att man befarar att inget händer om inte barnets situation är väldigt allvarlig.
En anmälan kan riskera personalens egna möjligheter att stödja barnen och de anmälda föräldrarna. Ett annat problem är erfarenheten att anmälda föräldrar flyttar sitt barn från förskolan eller skolan.
— Då kan det upplevas som ett stort risktagande att anmäla, säger Francesca Östberg, som ser ett nära samarbete mellan skolan/förskolan och socialtjänsten som en nyckelfaktor i sammanhanget.