”Läroplanen är en garanti och ett löfte till barnen.” Så skriver Leif Strandberg i sin nya bok Vygotskij, barnen och jag. Detta citat tycker jag genomsyrar innehållet i boken. Strandberg har skrivit om Vygotskijs teorier i andra böcker. Även i denna bok beskriver han fenomenet lärande ur ett skol- och förskoleperspektiv och använder sig av en påhittad dialog mellan Piaget och Vygotskij. Genom att på detta humoristiska sätt beskriva och analysera lärandet skapas en spänning för deras, men framför allt, Vygotskijs teori, som kallas den sociokulturella teorin.
Många delar av den sociokulturella teorin återfinner vi i läroplanen för förskolan. Strandberg skriver om lärande och undervisning som en och samma sak och berikar begreppet undervisning på ett positivt sätt genom att sätta likhetstecken mellan undervisning och lärande. På så vis får begreppet undervisning en bredare innebörd.
Tillsammans är ledordet i boken. Vi lär tillsammans och i dialog eller samspel med någon. Lärandet sker i två steg, menar Leif Strandberg. Först genom aktivitet i gemenskap och sedan inuti oss själva genom reflektion eller dialog med oss själva, där vi kopplar den nya kunskapen till våra erfarenheter.
Författaren använder sig av många metaforer från framför allt naturens värld. Min uppfattning är att han vill att innehållet ska bli så tydligt som möjligt för läsaren, vilket jag tycker att han lyckas med. Han skriver på ett sätt som gör mig nyfiken på vad som ska komma härnäst, det är en god egenskap då jag läst böcker av honom innan med ungefär samma utgångspunkt.
I boken möter vi ”Kan inte” och ”Kan”-stolarna. Många funderingar väcks i hans beskrivningar av dessa stolar. Jag vill inte avslöja för mycket, men jag rycktes i alla fall med i diskussionen kring dem. Han varvar sina tankar kring stolarna med frågor från sina olika projekt med lärare och förskollärare i skola och förskola. Många av dessa frågor har jag ställt innan han svarar på dem.
Jag tycker att det är spännande inslag när han lyfter in lärarnas frågeställningar och funderingar kring lärande och dess fenomen. Dessa konkreta frågor samt alla beskrivningar om arbetssätt från lärare runt om i landet ger boken en härlig karaktär och känns verkligen vardagsnära. För mig är det upplyftande att det finns praktiska beskrivningar från både förskola, förskoleklass och grundskola. Han problematiserar även Vygotskijs olika begrepp utifrån ett åldersspann på barnen från förskolan upp genom grundskolan. Detta innebär att boken är värdefull att läsa för alla lärare oavsett vilken verksamhet man arbetar i. De levande beskrivningarna skapar broar mellan teori och praktik på ett tydligt sätt.
Leken, individuella utvecklingsplaner, utemiljön med mera problematiseras utifrån lärandeteorin och hur och varför vi kan använda dessa strategiskt utifrån lärandets grogrund. Det finns även ett avslutande kapitel som är riktat till förskolechefer och rektorer där författaren anpassar den sociokulturella teorin i förhållande till ledarskap.
För er som läst litteratur av Leif Strandberg som behandlar Vygotskijs teorier tidigare – ja, det finns likheter i de begrepp han tar upp. Min upplevelse är dock att han använder sig av ett nytt perspektiv att beskriva begreppen i den här boken, samt att repetition av den sociokulturella teorin enbart är av godo.
En sak som jag tar med mig är vikten av att det du kan ska du visa och berätta, det du inte kan måste du fråga om. Arbeta bort Jantelagen så att både stora och små kan hjälpa varandra med sina egna erfarenheter. Det finns även stora möjligheter att använda boken som reflektionsunderlag för olika lärarlag.
En given bok för alla lärare – konsten kring lärandet tar aldrig slut. Låt boken bli din ”fiffiga kompis” för att använda ett av Leif Strandbergs begrepp!