Innanför murarna på Boråsanstalten arbetar svenskläraren Carina Åström med att ge de intagna det skolan misslyckades med – ett språk.
Hon kommer mot oss med raska steg över den snömoddiga fängelsegården. Carina Åström är svensklärare på Boråsanstalten och har arbetat här sedan augusti 2012. Innan dess var hon sfi-lärare på ABF i Göteborg.
– Men jag kände att det var dags att göra något nytt. Jag ville utvecklas, det är så lätt att man stannar av, säger hon när vi vandrar backen upp mot en inglasad vaktkur, som ligger i hörnet av den tegelröda fängelsebyggnaden.
Där får vi lämna ifrån oss plånbok, nycklar, kamerautrustning och, viktigast av allt, mobiltelefoner. Säkerheten är rigorös. På Boråsanstalten sitter främst människor som dömts för narkotikabrott, men här finns även rånare och livstidsdömda brottslingar. Efter att centralvakten visiterat oss följer vi Carina Åström till hennes lärarrum som ligger alldeles intill klassrummet där hon arbetar om dagarna.
Carina Åström blev lärare ganska sent i livet. Hon tog lärarexamen 2006 och i dag är hon 52. Läraryrket hade varit en dröm sen hon var tolv år gammal, men olika händelser i livet kom ivägen.
– Det hände jobbiga saker i mitt liv, skilsmässa och att min mamma gick bort i unga år, som gjorde att jag inte orkade sätta mig i skolbänken.
I 20 år körde hon buss och spårvagn i Göteborg. Men viljan att bli lärare fanns hela tiden där. Till slut var det något som hennes mormor sa som fick henne att ta steget och söka till lärarhögskolan.
– Både min mormor och mamma har fått hålla tillbaka sina drömmar på grund av familjelivet. Min mormor sa till mig att om du har chansen att plugga så gör det. Då bestämde jag mig för att läsa till lärare. Jag ville inte köra buss i 30 år till.
Det är ett småstökigt, lätt nedgånget, lärarrum som Carina Åström delar med sin kollega Thomas. I ett hörn står en värmefläkt och surrar. Innan Carina Åström stänger dörren hinner vi morsa på några intagna som sitter i klassrummet bredvid. Men mer än så får vi inte prata med dem. Kriminalvården har strängt förbjudit intervjuer. ”Säkerhetsskäl”, heter det.
– När jag började här kände jag bara ”Wow, vad har jag gett mig in på?” All denna säkerhet. Alla dörrar, lås och koder. Plötsligt var jag tvungen att tänka på allt jag inte fick ha med mig in. Det var en värld jag inte hade varit i innan.
Men Carina Åström var varken rädd eller nervös att börja arbeta på ett fängelse
.– Nej, snarare nyfiken på min nya roll som lärare, att jag skulle möta människor som var i en helt annan situation än vad jag är van vid. Jag tyckte att det var jättespännande, säger hon.
Själv känner jag mig lite småspak inför att besöka ett fängelse. Men det är något med Carina Åström, hennes självsäkra utstrålning och oklanderliga hållning, som får mig att tro på henne när hon säger att hon aldrig tvekade.
– Hade jag känt mig rädd hade jag aldrig sökt jobbet, säger hon.
Att undervisa på ett fängelse har sina utmaningar. När två kulturer möts, lärarkulturen som bygger på pedagogiska tankar, och Kriminalvården, som helt arbetar efter säkerhet, då måste Carina Åström anpassa sig.
– Det kan handla om material. Allt material som kommer ut i dag är digitaliserat. Det innebär att om jag köper in en ny bok, är alla arbetsuppgifter digitala. Det kan jag inte få in, för det måste godkännas av huvudkontoret. Jag får jobba väldigt mycket med att plocka fram eget material.
Exempelvis är läsplattor helt otänkbara av säkerhetsskäl.
– Delar jag ut läsplattor som saknar internetuppkoppling finns det ändå alltid något ”geni” här inne som kan lyckas modifiera den och komma ut på nätet och ta kontakt med människor som han inte ska ha kontakt med.
Några veckor innan jag och fotografen Maja Kristin Nylander träffar Carina Åström på Boråsanstalten pratar hon och jag i telefon. Jag hade fått en idé, minns inte riktigt hur, men kunde det vara så att sättet som kriminella talar på, deras språk, håller dem kvar i kriminalitet och samtidigt stänger dem ute från resten av samhället? Carina Åströms svar var klart och tydligt: ”Ja så är det.”
De allra flesta, menar hon, börjar halka efter i skolan redan som barn, många så tidigt som i lågstadiet. Det gör att gatuspråket som finns där de bor blir deras enda sätt att kommunicera. Och visst fungerar det med kompisarna, men resten av samhället ryggar tillbaka. Killarna, som Carina Åström kallar de intagna, har inte lärt sig att ”växla” språk när samhället kräver det av dem.
Att studera under fängelsetiden är frivilligt. Carina Åström har tio till tolv elever som studerar på halvfart. Den som sköter sin skolgång kan lämna fängelset med en komplett grundskola eller till och med gymnasiebetyg i bagaget. Men för Carina Åström är skolan under fängelsetiden betydligt mer än bara betyg och behörighet. Det är den verkliga vägen ut.
Hon ser som sin huvuduppgift att förändra de intagnas språk, eller kanske snarare att ge dem ytterligare ett. Det som skolan skulle ha gjort, men inte lyckades med.
– Jag vill inte klandra lärarna för det. De flesta lärare är väldigt ambitiösa och vill hjälpa elever som har det tufft. Men det har inte funnits resurser att ge de här killarna det stöd de behöver på grund av nedskärningar i skolan. Många här har adhd eller andra bokstavskombinationer och har ofta struliga hemförhållanden.
När Carina Åström får en ny elev börjar hon alltid med att intervjua honom om skolgången: hur lång den var, vad som gick snett. Sällan, menar hon, har de mer än grundskola.
Under samtalet får den intagne också berätta hur han lättast tar till sig kunskap.
– Då kanske han svarar att ”det är när jag får en uppgift i taget, kan ta det lugnt och lyssna på musik”. Då anpassar vi efter det. Jag säger att ”du får ha din cd med dig och lämna in en uppgift i taget. När det blir för mycket släpper vi det och så får du gå runt en stund”.
Men att få de intagna att behålla motivationen är inte alltid så lätt. Därför är det bra att ha en kollega att kunna diskutera med, menar Carina Åström.
– Vi har en ständig kommunikation, min kollega Thomas och jag, om hur vi ska nå ut till eleverna. Om Thomas har en elev som tappat gnistan kanske jag går in och pratar med den killen i stället. Ibland byter vi elever för att det blir bättre för den intagne.
Men det händer ändå att elever helt tappar motivationen.
– Då brukar vi säga: okej, det funkar inte just nu. Ta en paus och kom tillbaka om några månader när du vill studera igen.
Carina Åström säger att hon vill lära de intagna att reflektera över sitt språk, hur de talar och vilka signaler det skickar.
– När vi exempelvis har ett muntligt förhör brukar jag ställa frågan: ”Vad menar du nu? Kan du förklara det du säger på ett annat sätt? Säg att du sitter på Arbetsförmedlingen, då kan du ju inte säga: Ey, jag vill ha ett jobb mannen. Personalen där förstår ju inte ditt språk. Kan du använda andra ord?” Då börjar den intagne att tänka efter.
Hon vill också få dem att använda språket som ett verktyg, något de kan stödja sig på och ta hjälp av ute i samhället.
– Jag brukar säga: ”Vad kan du göra för att komma ut ur en situation som vinnare, i stället för att gå från exempelvis socialkontoret förbannad över att personen inte förstod dig?” Allt har med grundläggande kommunikation att göra. Jag eftersträvar inte att de ska glömma sitt gamla språk, men de måste lära sig att växla språk, beroende på vilken situation de är i.
Att förändra sitt språk är en lång process och även om en del lyckas är det långt ifrån alla som det slutar bra för. Carina Åström berättar exempelvis om en intagen som hon gav i uppgift att skriva om sin skolgång. Veckorna gick, men han lämnade aldrig in texten.
– Till slut gick jag in till honom och frågade varför han inte hade gjort sin uppgift.
Det visade sig att han var rädd för att göra fel och blotta sina språkbrister. Att sätta sig i skolbänken igen väckte starka ångestkänslor eftersom han känt sig mobbad i skolan av sina lärare.
– Han sa: ”Jag löser inte det här Carina, jag måste få prata med dig om det”. Han vågade inte skriva och var rädd att jag skulle gå för hårt åt honom. Hans tid i skolan hade varit jättejobbig, vilket gjort att språket hade hamnat efter. Det slutade med att vi struntade i den uppgiften. Sen blev han kvar här på lärarcentrum för att enbart läsa böcker. Han utvecklade en riktigt bra analytisk förmåga och hans språk växte rejält.
Hur gick det för honom?
– Det har inte gått så bra. Han har börjat med droger igen. När han kom ut stod ju kompisarna där, och han var tillbaka i samma miljö som innan han åkte in. När det slutar illa – och det gör det oftast, säger Carina Åström – då gäller det att hålla fast vid lärarrollen och inte låta de intagnas öden komma för nära.
– Under min anställningsintervju förklarade de för mig att om jag lyckas hjälpa en person så är det bra. De flesta av dem som kommer ut härifrån, återvänder hit igen. Men jag har jobbat inom äldrevården och har lärt mig att stänga av när det blir för mycket. Även under mina år som sfi-lärare var jag tvungen att stänga av för att klara av allt hemskt man fick höra som eleverna hade varit med om.
När arbetsdagen äröver och Carina Åström kliver ut genom fängelsegrindarna är det helt andra saker som fyller hennes tankar och tid – handboll. På 80-talet spelade Carina Åström handboll på elitnivå i laget Warta från Hisingen. Den största framgången var ett silver i dam-allsvenskan, och varje helg gick åt till matcher och turneringar. Men en knäskada fick henne att sluta spela själv. I dag dömer hon matcher och tränar ett lag juniorherrar.
– Handboll är det roligaste jag vet.Jag gör det inte för att bearbeta arbetet i fängelset. När en arbetsdag är över stänger jag av jobbet helt och hållet, säger hon.
Och det finns intagna som verkligen utvecklas innanför murarna. Carina Åström berättar om en man som var väldigt tydlig med hur han skulle göra för att förbättra sin svenska.
– Jag hade en kille här som var jätteintresserad av trädgård. Han sa till mig:”Jag löser inte de här uppgifterna jag fått. Jag vill inte läsa det här, jag vill läsa om trädgård.” Då lade jag upp en helgrundkurs i svenska där alla uppgifterna enbart handlade om trädgård. Det gick bara så, (Carina knäpper med fingrarna i luften). Han hade inte gått i skolan sen sjätte klass. I dag läser han på gymnasienivå.
Peter Leander