Jag har varit lärare på mellanstadiet 1951–1993. Sedan dess har jag som pensionär bara ytligt följt skoldebatten. Därför borde jag kanske inte yttra mig i denna komplicerade fråga. Men när jag i Pedagogiska magasinet nr 4/14 läser omThe Big 5 då förfäras jag.
För att kunna analysera, värdera och diskutera måste det handla om något man behärskar, något man har grundliga kunskaper i. Det är väl de kunskaperna vi lärare ska förmedla. Minnet är ju så välutvecklat i unga år. Det man lär sig då sitter kvar hela livet. Fantastisk period att samla fakta. På gymnasiet däremot kan säkert många elever ha egna omdömen och kritiskt granska information.
Egentligen känns de här styrdokumenten mycket lämpliga i klassråden, även i lägre åldrar, där klassens problem diskuteras och behöver hitta en lösning. Här är barnen insatta, känslomässigt berörda och engagerade. Klassens liv och moral behöver både växling av perspektiv och undersökning av orsaker och konsekvenser. Men det gäller varken franska verb eller procenträkning.
Jag ansåg alltid att det var så viktigt att eleverna i sina redovisningar förstod vad de sa. Att de inte använde bokens formuleringar utan sina egna. Stoffet måste omvandla still egen insikt.
Jag tror att skolans värsta fiende är tråkigheten, och tyvärr tror jag att The Big 5 ökar tråkigheten. Det är för abstrakt. Barnen flyr ju till Facebook och mobiler.
Det är mycket som krävs av lärare. Jag önskar er framför allt gott humör och fantasi och lust att pröva nya grepp. Sådant smittar av sig på barnen.
Sist vill jag fråga er lärare: Är ni positiva till The Big 5? Förstår barnen vad skolan kräver av dem? Om nej, undervisa utifrån ditt förstånd och ditt hjärta. Var självständig, och inte underdånig.Tyck att det är roligt att undervisa och tänk på barnens och ditt eget bästa.
Gunilla Törnqvist pensionerad lärare