Hur ser kunskapens natur ut? Hur förstår skolans olika aktörer den och vad får det för konsekvenser för matematikutbildningens utformning? Detta vill läraren, forskaren och matematikern Anette Jahnke att vi pratar mer om.
Redan i förordet till sin avhandling slår Anette Jahnke fast att den generella synen på skolans matematikutbildning är att problem som uppstår försvinner med en tillräckligt bra punktinsats.
– Jag menar snarare att vi måste se på skolans matematikutbildning som en levande varelse. Det kommer ständigt ny teknik och nya människor som förändrar den. Jag tror att vi begränsar oss när vi hela tiden söker en universallösning, som om skolans matematikutbildning vore en gåta att lösa en gång för alla, säger hon.
AnetteJahnkebörjadesin yrkesbana som doktorand i matematik. Efter en licentiatavhandling fick hon jobb som lektor på en gymnasieskola i Göteborg. Hon har anlitats som expert vid revideringen av kursplanerna i matematik ett flertal gånger och arbetar nu på Nationellt centrum för matematik vid Göteborgs universitet, med särskilt ansvar för matematiklyftet.
– Jag har deltagit i matematikutbildningen i svensk skola i snart 20 år och sett den ur flera olika perspektiv. Det har väckt frågor som ”Varför har vi den matematikutbildning vi har?”
Det är på många vis en annorlunda avhandling Anette Jahnke har författat. Den kan närmast beskrivas som en djup analys av hennes egna erfarenheter inom matematikutbildningen. För att styrka sitt resonemang tar hon hjälp av såväl kända filosofer som matematiker.
– Jag är intresserad av det upplevda, den kunskap som bildas och visar sig i praktiken, säger Anette Jahnke som disputerat vid Senter for praktisk kunnskap vid universitetet i Nordland i Norge.
I avhandlingen analyserar hon de fyra praktiker som bidrar till skapandet av skolans matematikundervisning: rektorns, lärarens, matematikerns och kursplaneförfattarens. För de tre senare använder hon sin egen erfarenhet som analysunderlag. När det gäller rektorerna ligger en serie dialogseminarier till grund, genomförda av verksamma rektorer.
I analyserna ingår att formulera den tysta och oreflekterade kunskap som bildas inom de olika praktikerna. Denna praktiska och delvis tysta kunskap, är viktig att uppmärksamma eftersom även den behöver utrymme att utvecklas, menar Anette Jahnke.
– I klassrummet existerar en massa tyst kunskap eller egna spelregler. Ett exempel är att vi i matteklassrummet förväntas förklara hur vi tänkt, något vi sällan behöver göra annars, förklarar hon.
Ett annat exempel är algebra som innefattar många outtalade regler, som
att f(x) inte står förf x (x).
Inom alla praktiker finns tyst kunskap som man måste behärska för att bli framgångsrik inom den.
Vidare beskriverAnette Jahnke sex fenomen som de olika yrkesgrupperna möter i sin vardag och vad de får för följder för matematikundervisningen. Hon kallar dessa fenomen för ”vis” som ett sätt att besvara frågan ”Varför är det på detta viset?”.
Ett av visen är ”Oron över det oförutsedda och människans kunskap”. Något hon tror att nästan alla lärare brottas med i sin vardag.
– Vi lärare möter ständigt elever som inte förstår det vi går igenom. Det kan skapa en oro hos läraren, säger hon.
En oro om att eleven är okunnig och så kommer att förbli. Kan läraren inte förklara så att eleven förstår leder det till en oro över den egna kunnigheten.
Denna oro blir som störst i oförutsedda situationer. Anette Jahnke skriver i avhandlingen: ”Som lärare kunde jag inte förutse hur eleverna skulle agera eller reagera på en viss undervisning. Deras tankar, idéer och frågor förvånade mig ständigt.”
Den oro som detta frambringar kan vara jobbig, men att försöka undvika den är fel väg att gå. Anette Jahnke skriver vidare: ”Vår oro över okunskap kan leda till handlingar som gör att upplevelserna tar slut för eleverna. En alltför ensidig inriktning på de elever som inte når ”målen” eller kunskapskraven medför att de som har nått målen anses färdiga.”
– Det gäller att kunna hantera och bejaka det oförutsedda för att bli riktigt skicklig, oavsett om du är elev, lärare, matematiker eller rektor, säger hon.
Anette Jahnke hoppas att hennes avhandling ska vara inspirerande för personer verksamma inom alla fyra beskrivna praktiker och få lärare och rektorer att reflektera över varför de gör som de gör.
– Vi behöver också hjälpas åt att reflektera tillsammans, ge varandra feedback på vad som sker i vår vardag. Förhoppningsvis kan min avhandling ge lärare och rektorer en känsla av att deras tankar och reflektioner är värdefulla för att utveckla skolans matematikutbildning.
Text: Linda Kling