Heta stolen i Häggvik

– Genom media blir det nästan påtvingat för våra ungdomar att man ska vara kär, säger en kvinna i 50-årsåldern.

– Våra elever kan ha svårt att veta om de är kära, säger en man.

– Ja, vad är egentligen kärlek, frågar sig någon.

Efter någon minut följer Marita Holgersson upp med ytterligare ett påstående: ”Man kan vara kär i någon man inte känner.” Många stolar byter ägare och en ny diskussion tar fart.

– Det märker vi varje dag här på skolan, säger en man.

– Idoler är ideligen föremål för ungdomars kärleksförklaringar. Så har det alltid varit.

– Att säga att man är kär påverkar den status som styr rangordningen bland eleverna. Men det blir lite som att vara kär i kärleken, säger en kvinna som har bytt stol.

– Hos grabbarna på trädgårds- och miljöprogrammet är kärlek inte så viktigt. Jag upplever att flickorna är mer framåt och pojkarna mer dämpade, säger en man.

Snabbt inser alla deltagarna i övningen ”Heta stolen” att de dagligen möter detta i sitt arbete som lärare eller assistent. Det är frågor om sexualitet, kärlek och relationer – ämnen som bottnar i värderingar och attityder. Samtalet förflyttas till problematiken kring att vissa elever förlovar sig. Det finns enskilda elever som förlovar sig inte en gång, utan tio och tolv gånger under åren i gymnasiesärskolan.

– Jag har svårt att se enbart det fina och positiva i förlovningarna här, säger en kvinna i cirkeln. Jag kan inte låta bli att tänka på tragedin det kan innebära i förlängningen, med oönskade graviditeter och så vidare.…

Häggviks gymnasium utanför Stockholm är en fristående gymnasiesärskola med drygt 160 elever. Skolan erbjuder fyraåriga nationella, specialutformade och individuella utbildningar. I dag är det fortbildning för all personal i ämnet kommunikation, relationer och sexualitet. Två av de ansvariga för studiedagen är specialpedagogerna Helena Helander och Marita Holgersson, som arbetar på Häggviks respektive Visbys gymnasiesärskola. De har gått Skolverkets uppdragsutbildning i ämnet och tidigare genomfört denna workshop i ett boendekollektiv i USA.

All skolpersonal är indelad i grupper om cirka tjugo deltagare i varje. De sitter på stolar som placerats i cirkel i de olika klassrummen. Stämningen så här på morgonen är till en början lite avvaktande och försiktig, men när Helenas och Maritas övningar startar vaknar intresset. Deras övningar gör nämligen passiva värderingar till aktiva.

– Vi ser ett behov av kompetensutveckling för personalen, med kunskap och medvetandegörande som utgångspunkt, säger Helena.

Med tanke på att samhällets normer och värderingar, liksom föreställningar om sexualitet, förändras och varierar över tid är det viktigt att all personal är insatt i och en del av denna process.

Skolan har som mål att undervisningen i sex och samlevnad ska vara ämnesintegrerad och för att detta ska bli realitet behöver all personal delta i denna typ av fortbildning, menar Helena och Marita.

– Detta skapar förutsättningar att arbeta vidare med processen och att nå ett gemensamt förhållningssätt, förklarar Helena.

– Våra ungdomars möjlighet att uppleva sin sexualitet, oavsett uttrycksform, är beroende av de attityder som de möter i skolan och det omgivande samhället, fortsätter hon.

Tillbaka till de livliga diskussionerna i cirkeln. Där har just en av de yngre kvinnliga lärarna förklarat att man kan ha sex utan att vara kär i den personen man har sex med. De flesta håller med, medan några skruvar lite generat på sig.

– Låt oss också ge eleverna bilden av att det är helt okej att vara singel, säger en annan kvinna. Det är jätteviktigt att man kan klara sig själv. Att leva ensam borde vi egentligen tala mer om än att leva i ett parförhållande.

Anledningen är givetvis att de flesta av skolans elever sannolikt kommer att leva singelliv som vuxna i framtiden.

– Inte särskilt många av våra elever kommer att få barn, konstaterar en kvinna.

– Kanske borde skolan lära ut tekniker för solosex istället. Ska man lära ut om onani? funderar någon.

– Låt dem testa själva. Förresten tycker jag att ordet ”teknik” i det här sammanhanget känns väldigt provocerande, säger en man.

De flesta lär känna sin kropp ändå. Då är det viktigare att tala om vad som görs offentligt och vad som är en privatsak. Att det inte är normalt eller accepterat att onanera offentligt.

Samtalen leder genom temat offentligt – privat in på kyssar, smek och hångel. Frågan i en ”4-hörns-övning” belyser problematiken: ”Två elever halvligger i ett uppehållsrum utanför skolcaféet klockan 07.45 en måndagsmorgon. De kysser och smeker varandra, till viss del under kläderna. Du ser detta. Vad gör du?”

Helena och Marita har placerat en papperslapp på golvet i vart och ett av klassrummets fyra hörn. På en står det ”Stänger dörren försiktigt utan att säga något.” Nästa har texten ”Stänger dörren och pratar med deras klasslärare.” På papper nummer tre står ”Säger åt dem att sluta.” På sista står ”Öppet hörn”, som är öppet för deltagare med andra lösningar.

Alla reser sig och tar sikte på något hörn av rummet. Fördelningen av sympatisörer av de fyra alternativen blir nästan helt jämn. Varje grupp motiverar sina val.

– Skulle vi stoppa ett par i ett vanligt gymnasium? frågar en kvinna som tagit sin position vid första alternativet, att stänga dörren utan att säga något.

Skolan är oftast det enda stället som ungdomarna kan träffas på, eftersom de bor utspridda inom ett stort geografiskt område.

De som skulle meddela klassläraren menar att platsen är illa vald för hångel och att de skulle hänvisa till en annan, mer lämplig lokal för ändamålet.

– Men hallå, ropar en yngre kvinna, hur många normalbegåvade människor har inte haft sex på offentlig plats?

Påståendet väcker viss munterhet och rodnad i gruppen, men någon från hörnet ”säga åt dem att sluta” harklar sig och föreslår:

– Vi kanske kan hjälpa paret att träffas på sin fritid?

I ”öppet hörn” spretar argumenten. En röst talar om att avleda medan andra vill förbjuda. Någon föreslår ”kyssruta” på gården, eller hångelrum.

Övningen är ett exempel på betydelsen av ett gemensamt förhållningssätt. I det nämnda, fiktiva fallet skulle ungdomarna ha blivit bemötta på en lång rad olika sätt. I samma skola, av samma lärarlag, i samma århundrade.

– Det här är en sjukt stor fråga som handlar så mycket om elevernas integritet, konstaterar en kvinna.

– Vi måste prata om detta varje läsår, menar Helena Helander. Vad som är okej i skolans miljöer under en period, är kanske inte okej efter några år. Personal byts ut och synsätt förändras.

När studiedagen lider mot sitt slut finns det fortfarande väldigt mycket kvar att diskutera. Gruppen har bara snuddat vid frågor om exempelvis internet och Facebook är bra arenor för gymnasiesärskolans elever att mötas på, om skolans personal kan vara mer aktiv för att elever ska ges möjlighet att träffas utanför skoltid eller hur boenden med särskild service kan uppmuntra kärlek och relationer. Men tiden räcker inte till för denna typ av ämnen. En lärare konstaterar med uppgivenhet i rösten:

– Det är alldeles för mycket snack om Skolverket, inspektioner och betyg i dagens gymnasiesärskola.